Arsenal-Sunderland 3-2
Vad fan är det här nu, tänker ni. Har han gått och blivit helt galen? Har han köpt sig en spåkula? Eller har han bara, äntligen, byggt sig en sån där maskin att transportera sig i tid med? Nej, tyvärr gott folk, ingenting utav det där. Men jag återvända, tillsammans med Viasats Premier League HD-kanal, till Emirates för fyra år sedan och hittade morgondagens match.
Arsenal-Sunderland från 7 oktober 2007, i natt mellan 1 och 3. Det blev sent. Och nu är jag tidigt uppe för att ge er detaljerna. Jag ser det som en förberedelse inför vad som komma skall imorgon och som att jag med detta tar med mig, och ger er, en bra känsla till matchen. Jag hoppas att spelarna gör det samma.
Vilken småklassisk match det var ändå. Precis en sådan vi behöver göra imårrn. En vacker jävla arbetsinsats med extra briljans, en solig dag på The Grove. För att börja med något så är det den enda match Sagna spelat utan flätor i Arsenaltröjan. Bara en sån sak. Man känner inte igen honom ska ni veta.
Sen undrar jag om van Persie skjutit lika hårt någon gång, som han gjorde på frisparken som efter bara 7 minuter ger Arsenal 1-0. Jag tror inte det. Stenhårt, Goran Ivanisevic-servarhårt - rakt i ribben, ner i marken och upp i nättaket. Fullständigt otagbart och en fullständigt klockren träff.
Arsenal hade börjat matchen i ett rasande tempo, ett par, tre bra chanser redan under de inledande minuterna och i spelsekvensen då RvP fick den frispark han sedan bombade in så hade Diaby, av alla människor, på ett liknande sett borrat in bollen i krysset när alla trodde att domaren lät spelet fortgå. Men han hade blåst av. Bad luck, Abou. Vi äger planen och visar upp ett fartfyllt, passningsskickligt spel som Sunderland inte har en chans att hänga med i.
Och så fortsätter det, efter 13 minuter gör Philippe Senderos mål. Jag blir fortfarande så uppriktigt fylld av ett glädjerus när jag någon gång råkar se något av de få mål som schweizaren gjorde för oss. Eller när jag ser någon av hans kliniska brytningar för den delen också.
Han blev aldrig vad han skulle ha blivit, Senderos. Kanske världens mest intellektuella fotbollsspelare, som läser filosofi i spelarbussen och pratar sex språk flytande. Ett skadehelvete och i viss mån Didier Drogba förstörde i alla fall hans Arsenalkarriär och det förstnämnda har förstört fotbollslivet sedan han lämnade också.
Nu har han tillhört Fulham i snart ett år men ännu inte fått möjlighet att spela en enda match för laget. Denna gång på grund av en hälskada, liknande den Vermaelen har om jag inte minns fel.
Tillbaka till matchen. Kenwyne Jones reducerar i den 25 minuten. Snopet. Vi hade matchen i en liten ask och nu är den öppen igen. Vidöppen faktiskt. Annars är tankarna vid målet mest följande: Jesus vad glad jag är att Almunia inte är vår förstamålvakt längre, nu när jag ser honom i högform.
Han är ute och svävar mer än Pålle Lundin under match. Lyckas rusa ut på precis de bollarna han inte ska och stå kvar på de han borde stå kvar. Försöken till nedtagningar ska vi inte bara prata om. Puhh..
Sagna, Clichy, Fabregas och van Persie är annars de startspelare idag som också fanns från start då. Imårrn lär vi dock bara återfinna ytterbackarna. I övrigt startade som sagt Almunia i mål, Toure tillsammans med Senderos som mittback, Diaby, Hleb och Flamini med Cesc på mitten och Adebayor i ett tvåmannaanfall med nämnda RvP.
Adebayor hade sina spelmässiga stunder, det hade han. I övrigt lämnar jag Greedy åt sitt öde...
Abou Diaby får jävlar i mig in ett mål till under den första halvleken, dock bortdömt helt felaktigt för offside. Sedan återgår han till sitt vanliga jag, får han en smäll på smalbenet och är aldrig riktigt med i matchen igen. Surprise, surprise!
Annan tanke: Cesc Fabregas har växt något alldeles otroligt sen 07. Inte så mycket i farten eller tekniken, men tanken! Han är inte på något sätt dålig här men oj en så mycket större fotbollsspelare han är nu.
Och så inleds andra halvlek med att Kenwyne Jones också kvitterar. Just när vi hade tagit tillbaka matchen. Wenger ser bestört ut, Roy Keane ser så där äckligt nöjd ut som man avskyr och Jones själv hoppar några varv i luften och avslutar med en Mollbergare. Typ.
Kämpa nu Arsenal, kämpa! Stå upp, kom igen! Visa hjärta! Kämpa!
Minns jag att jag tänkte och sa. (Samt att Hleb och Diaby gärna fick skärpa till sig eller byta ut sig). Det här var ju vår match. Med den inledningen och det spel vi visar upp ska de omöjligt kunna stå 2-2. Orättvisan bländade mig. Nåja. Det finns i alla fall ingen chans att vi ska gå och tappa det här.
Med fyra mer renodlade mittfältare, som låg mer på linje än idag, kunde Clichy oftare och snabbare ta sig upp och delta i anfallen. Och han gör det ofta väldigt bra och kreativt. Kanske skulle man satsa på både Gibbs och Clichy på vänsterkanten mot Barcelona ändå. För han har inte blivit sämre, Clichy, sen 07, även om han naturligtvis haft sina svackor. Snabbheten och tekniken finns där.
Diaby går ut i 58:e och Theo kommer in. Det bytet kommer inte ske på lördag. Tyvärr. (Ok, nu slutar jag att göra mig rolig på Diaby bekostnad. Han har är ju ändå inte kvar på plan)
Just efter det skjuter Toure vad jag tror är ett ännu hårdare skott än det van Persie gjorde 1-0 på. Kanske är det det hårdaste skottet någonsin på Emirates.. Nåja, det sägs att målburen gungade fram till måndag morgon i alla fall. Annars är spelet hyfsat jämnt, även om vi har övertaget och känns absolut mest farliga.
Theo springer som vanligt sönder motståndarna den halvtimme han finns på plan. Och med en halvtimme kvar drar vi också upp tempot på flera plan och Cesc blir tuffare i mitten. Vi skapar mer och Sunderland får verkligen jobba för att hålla oss tillbaka.
Redan 2007 började man se Robin van Persies gråa hårstrån. Inte lika klädsamma då som nu.
Sagna går ut i 68:e mot Eboue. Något offensivt byte. Sagna gjorde ingen kanonmatch. Ta inte bort de där flätorna igen, Bac! Lovar du det?
Spelet blir hårdare men domaren tillåter en hel del. RvP har en ful tackling som han på något sätt lyckas undkomma kort från och både Cesc och Flamini är sent in i en del dueller. Dueller de ändå ska in i. De ska bara vinna de.
Och framåt har vi en handfull kvalificerade målchanser. Hleb skapar en del men är, som ni kanske minns, oerhört skotträdd och slår hellre bort bollen med en misslyckad passning än att skjuta den mot mål. Theo har heller inte lärt sig skjuta ännu, trasslar in sig i bollen, hur man nu gör det med en boll, och missar öppet mål.
Jag tänker: Att tappa 2-0 hemma mot Sunderland, det är inte ok. Inte ok, grabbar. För nu är det uppgivet, det fattas något. Det blir inget.
Men så i den 80e minuten lyckas Theo ändå kontrollera bollen och med en fin passning i straffområdet hittar han van Persie. Holländaren tar emot bollen och som med en bergkampsk touch flippar han upp den kort till sig själv för att sedan på volley, magnifikt, sätta bollen i mål och göra sitt andra mål för dagen. Top class och 3-2 till Gunners.
Sunderland tar sedan över mer och mer och vi tvingas tillbaka. Brutalt kämpar gästerna de sista tio för att återigen kunna komma tillbaka och nå en kvittering. Men vi står emot, heroiskt kämpande. Vi offrar oss och vinner matchen med 3-2. De sista minuterna har vi ett par bra chanser att utöka till och med men resultatet skrivs till 3-2 och vi ska vara oerhört nöjda med det.
En inte helt vanlig match på The Grove och jag hoppas verkligen att vi får se den glöd som spelarna visade denna dag också imorgon. För den kommer att behövas. Säsongen ut.
C’mon Arsenal!
