Krönika: En av fotbollens vackraste sidor
Utanför fotbollsplanen sker det dagligen tusentals händelser som har en eller annan relation till fotbollen. I denna krönika kommer man att kunna läsa om hur fotbollen byggde nya broar för svenska OM-fans i och med de två resorna till Marseille.
Fotboll är en sport som gör att människors drömmar går i uppfyllelse, att spelare blir ekonomiskt oberoende och är en sport där legender föds. Fotboll är även en sport som framkallar eufori och glädjetårar bland de mest nedstämda, men även sorg och depression bland de mest känslokalla. Fotboll betyder så otroligt mycket mer än att bara se 22 personer springa runt och sparka på en rund läderlapp, men exakt hur mycket det betyder för befolkningen i världen är svårt att säga, därför väljer jag att säga att i vissa fall betyder fotboll exakt allting.
I slutet av januari 2012 la jag upp en intresseanmälan på SvenskaFans för att åka ner till Marseille och se OM - Bayern München i Champions League vilket resulterade i att fyra personer, inklusive mig, åkte ner till Marseille. Utöver detta skulle vi även se OM - Montpellier fyra dagar efter kvartsfinalen, men den matchen blev inställd och det skapade mer tid för oss att utforska staden. Planerna ändrades och vi bestämde oss för att åka upp till La Commanderie (OMs träningsanläggning) och kika på en öppen träning. Träningen i sig var intressant, men det som hände efter träningen utanför Commanderie är det essentiella i denna krönika.
Romaric, som denna krönika till stor del kommer handla om, är en relativt nybliven pappa vid 30-års ålder och bor i centrala Marseille. I tonåren flyttade han från Lorraine, som ligger beläget i de nordliga delarna av Frankrike, ner till Marseille med hans vän Mamadou för att söka efter ett jobb och bosätta sig på den franska sydkusten. Idag är Romaric gift, har en son på åtta månader och arbetar som mekaniker vilket han trivs väldigt bra med, trots att lönen och de tidiga morgnarna inte är något att hurra för. Varje dag innan han beger sig till arbetet så slår han sig ner vid det lokala caféet, Bar de la Rotonde, för att dricka en kopp kaffe och vakna till liv.
Efter vårt första besök i Marseille var det tänkt att en reserapport skulle avläggas, men på grund av bristande tid publicerades aldrig en rapport efter resan. Istället tar jag med ett utklipp ur den halvt påbörjade rapporten och klistrar in här som en sorts bakgrundsinfo.
Under en gassande sol står jag, Daniel, Ludvig och Mattias utanför La Commanderie i minst en och en halvtimma i hopp om att få ta kort med några spelare. Under tiden har Ludvig hunnit bli intervjuad av en fransk tv-kanal och Daniel börjat prata med två fransoser. Jag och Mattias står och lyssnar på de miljontals frågorna som Daniel ställer till de stackars fransmännen som knappt förstår någon engelska, men efter en stunds förvirring bland sällskapet så hjälper Ludvig till och översätter en del av Daniels frågor. Vi hälsar på killarna som presenterar sig som Romaric och Ahmad. Romaric berättar att han har säsongskort på kortsidan där MTP (Marseille Trop Puissant) befinner sig. Ahmad talade om för oss att han rappar på fritiden men bor i Paris för att han måste arbeta där, men understryker att han hatar staden. I varenda mening som Ahmad nämner något om Paris lyckas han klämma in ett "Fuck Paris" också. Innan spelarna kommer ut och ett litet tumult utbryter så hinner Ludvig förklara för de att vi är svenska Marseillefans vilket får Romaric och Ahmad att bli imponerade. När spelarna väl tar sig ut ur träningsanläggningen så kommer Morgan Amalfitano gåendes mot oss och Romaric ropar till honom att han ska ta en bild med oss eftersom vi är Marseillefans som rest hela vägen från Sverige för att se en glimt av spelarna vi följer dagligen.
När vi lyckats bli fotograferade med både Amalfitano och Mbia så frågar Romaric hur vi tog oss till La Commanderie. Svaret var med buss och han insisterade på att få skjutsa oss åtminstone till närmaste busstation, som låg en bit bort. I sanningens namn är det kanske inte världens bästa idé att sätta sig i en bil där föraren är en fransman som vi precis träffat, dessutom är detta Marseille vi pratar om, men det var något med Romaric som fick oss att inte tveka alldeles för länge och vi tackar ja till skjuts. Sagt och gjort, vi klämmer vi in oss i hans Peugeot från tidigt 90-tal, med Romaric i förarsätet, Ahmad i passagerarsätet, långa Daniel, Mattias och Ludvig i baksätet, och jag som fick sitta på Daniel. Det måste varit en makaber syn om man såg bilen av äldre modell, och även den minsta, rulla in mot centrala innerstan med sex vuxna män inpackade som sillar. Romaric skjutsar oss aldrig till närmaste busstation, utan han trotsar istället alla lagar och regler och skjutsar oss till centralstationen i Marseille vilket gör att vi slipper en bussresa från La Commanderie in till St Charles på ca 35 minuter.
Vid St Charles så blir vi erbjudna att äta lunch med Romaric och Ahmad vilket vi inte tvekar en sekund till och blir därefter guidade till en grill i utkanterna av Marseilles centrala delar. Där sitter vi alltså med våra nyfunna vänner, delar historier och övar på att prata franska respektive engelska med varandra. Men denna resa skulle få ett snöpligt slut när vi tappar bort Romarics nummer och kan därför inte hitta till den grillfesten han bjudit oss på dagen därpå.
I augusti anordnade vi återigen en resa där vi till slut blev sex personer som åkte ner i fredags för att se Marseille möta Paris. Vi som hade träffat Romaric innan var väldigt förväntansfulla inför mötet med vår vän som tidigare behandlat oss så bra och Daniel, som även följde med denna resa, hade på förhand mailat Romaric och frågat om han hade tid att ses. Efter ett positivt svar mötte vi upp Romaric på samma ställe som vi satt och åt lunch på ett par månader tidigare. Det var ett kärt återseende för oss och de tre som inte hade träffat fransmannen innan förstod relativt snabbt varför vi var så ivriga över att få träffa honom. Romaric guidade oss återigen i området kring centralstationen St Charles och vi satte oss på Bar de la Douane (som förövrigt betyder snutens bar) för att smutta på pastis och prata om allt mellan himmel och jord. Efter timmar av diskussioner och frågor bestämde vi oss för att ses dagen därpå och Romaric ville väldigt gärna att vi skulle befinna oss vid Bar de la Rotonde runt tio på söndagen för att dricka kaffe med honom och hans närmaste vänner.
Hela söndagen tillbringade vi med Romaric och hans vänner Yohannes samt Mamadou. På Bar de la Rotonde lärde vi känna ”Yo” och ”Mamad” som de kallades, men vi fick även träffa Romarics lilla son Djibril som var klädd i OM-kläder, det var trots allt matchdag. Den åtta månader gamla Djibril blev snabbt en favorit hos oss svenskar som inte sett han tidigare och han verkade tycka om oss, han grät inte i alla fall vilket bör ses som positivt. Efter att ha suttit vid caféet någon timma kom Romarics fru och hälsade på oss för att sedan gå och köpa pizza till alla, som en förrätt till den lunchen vi skulle äta någon timma senare. Som en blixt från klar himmel så förstod jag plötsligt vad som var ”Chourmo”, en sorts mentalitet där alla hjälper alla och ingen blir lämnad åt slumpen. Jag hade förstått meningen av det, men aldrig fått uppleva det innan. Chourmo beskrivs av den tidigare gästkrönikören Jakob Nilsson på följande sätt: -”Chourmo betyder att man är en del i en grupp, att man känner varandra som bröder och systrar och att man hjälper varandra vad det än gäller.” En pizza-slice kanske inte betyder så värst mycket för en person, men det är handlingen i sig som gör att man blir förälskad i Marseille och dess invånare, som Romaric, som ställer upp för sex främlingar från Sverige som åkt ner till den franska sydkusten för att titta på sitt favoritlag.
Sista kvällen med Romaric, Yo och Mamad tillbringade vi utanför en stängd bar där vi skrattade, dansade och diskuterade kvällens match som hade slutat 2-2. Det udda mötet mellan fyra svenska Marseille-supportrar och två fransmän utanför La Commanderie i mars hade igår natt utvecklats till en vänskap där jag, Daniel, Ludvig, Tomas, Egzon och Fredrik fått privilegiet att lära känna Romaric, hans familj och hans närmaste vänner. Vi är inte i närheten av att vara ”Chourmo”, men med hjälp av våra nyfunna vänner fick vi i alla fall känna oss som en del av det i två dagar. Vår resa avslutades med att vi gav Romaric en OM-badrock som vi köpt till lilla Djibril och som tack för det fick vi ett tal på engelska om hur mycket han uppskattade presenten. Talet avslutade han med ”I love you!”, vilket fick oss att applådera och skratta i en annars känslosam stund.
Fotboll handlar inte bara om att göra mål, skapa en bra inramning, politiska intressen eller att lyfta troféer. Fotbollen står även för andra funktioner, som att skapa relationer och band över kontinenter och länder, relationer som aldrig hade existerat om det inte vore för fotbollen.
Merci beaucoup Romaric, j’espère que nous nous verrons bientôt! Allez l'OM!
