Himmelsblå legender: Henry Thillberg
Henry Thillberg - mannen som bollarna längtade efter. Och som fick skriva sin autograf till självaste maestro Puskas.
Ingen kunde ta ner en boll som han. Det var som om bollen längtade till honom lika starkt som Baron Esping drogs till ett breddat brännvinsglas, eller som en förälskad tonåring till den utvalda. Hans teknik och spelsinne var som en förlängning av ”Il Proffesore”, och ett förebådande av Beckenbauer.
Han skulle aldrig falla för frestelsen att tjonga bort bollen, vilket vore förnedrande för en sann konstnär. Han nästan smekte iväg sina passningar, med en sensibilitet värdig en världsviolinist.
Malmös smågrabbar offrade gärna en cykeltur genom halva staden för att inhandla Rekordmagasinet eller Alfapastiller med bilder på fotbollspelare – två droger för alla unga fotbollsintresserade – i den tobaksaffär som ägdes av Henry Thillberg.
Henry Thillberg, den kanske, tillsammans med ”Nana” Ekström, Joakim Nilsson och naturligtvis Zlatan, mest tekniske spelare som dragit på sig den himmelsblå.
Hans debut inföll 1951 mot FC Saarbrücken, samtidigt med Rolf Andersson och målvaktscharmören Tore Svensson. Vinst med 4-0. Lite oturligt inträffade Thillbergs entré i MFF precis efter den mest fantastiska eran för klubben. Men trots att den italienska marknaden hade börjat frossa vulgärt på det skånska smörgåsbordet, generöst uppdukat av Malmö FF, hann Henry bli cupmästare 1951 och svensk mästare 1953. Henry Thillberg spelade 367 matcher för vår älskade klubb och nätade 149 gånger.
År 1953 var det så gott som klart att han skulle bli proffs i Bologna, men ett hastigt påkommet importstopp i Italien grusade den förhoppningen.
Ett av hans bittraste fotbollsminnen måste varit den dagen då han i slutet av MFF-karriären fick uppleva förlusten mot IFK Malmö med 0-1 inför ett nästan fullsatt Malmö Stadion. Den dagen då många MFF:ares världsbild förändrades dramatiskt.
Henry Thillberg fick förtroendet att spela i nationalelvan vid 22 tillfällen. I sin första landskamp mot Frankrike spelade han fram en annan stor MFF:are, Kajan Sandell, som gjorde segermålet i 1-0–matchen. Mot arvfienden Danmark i nästa landskamp svarade Thillberg för två gjorda mål.
Så kom den där minnesvärda eftermiddagen, då nationen smet från arbete och skola för att bänka sig framför TV:n som i svartvita suddiga bilder tog oss med till fotbollens Mecka; Wembley Stadium. Henry Thillberg fick vara med om det historiska; att representera det svenska lag som, efter Ungern, blev det andra landslag som besegrade England i deras eget så ointagliga revir. Att segerns skrevs till 3-2 vet väl de flesta och att Agne Simonsson fick sitt stora genombrott är väl lika bekant.
Liksom förebilden Gunnar Gren fick Thillberg uppleva en mycket lång karriär. Han var aktiv som både spelare och tränare i mindre sammanhang och slutade inte förrän han uppnått livets middagshöjd.
Men när jag nu, denna regniga sommar en bit in på millenniet, sitter här och försöker få lite solsken i själen genom att minnas allt som Henry Thillberg har glatt mig med, så är det ändå den där magiska kvällen, i början på det decennium som så smått hade börjat föra Sverige mot välfärden, som skiner starkast.
Jag hade på Gamla IP sett massor av internationella storlag komma på besök för att försöka slå vår segermaskin Malmö FF. Jag hade sett Milan, Liverpool, Glasgow Rangers, Partizan Belgrad, Flamengo, Atletico Madrid, Sporting Club de Portugal, Wacker Wien och många fler. Vi stirrade på dessa främmande fåglar, i en tid före det att TV:n avslöjade allt fördolt för oss, som vore de Ufon. Oftast fick de åka från Malmö efter att MFF spelat ut dem.
Men denna kväll var ändå alldeles speciell. Den ungerska fotbollen stod på sin höjdpunkt, och sopade banan med resten av världen med ett spel som kanske aldrig dittills hade skådats.
Nu kom deras främsta representant i form av armélaget Honvéd till mina kvarter. Fem minuters språngmarsch från mitt hem skulle dessa virtuoser visa upp hela sitt fenomenala register. Honvéd var då nästan hela det ungerska landslaget och var odiskutabelt det främsta klubblaget i världen.
Och visst, de spelade fantastiskt; Lantos, Kozcic Czibor, Bozcik och med majoren Puskas Ferenc som dirigent. Och visst segrade magyarerna, men bäst på planen var Henry Thillberg.
Inspirerad av en omgivning som spelade en fotboll i Henrys smak överglänste han alla världsspelarna. Han spelade upp till en czardas mer temperamentsfull och känsloladdad än vad någon av de ungerska fenomenen förmådde.
Passningar, dribblingar, nertagningar, klacksparkar, jongleringar! Ja nästan hela fotbollens komplexa repertoar bjöds oss exalterade åskådare denna magiska, oförglömliga afton på Malmö Gamla Ip för länge sedan.
Och var det inte självaste maestro Puskas som knackade på dörren till MFF:s omklädningsrum med autografblocket i handen, för att vördsamt anhålla om Henry Thillbergs autograf?
Nåja. Han borde gjort det.
