Intervju: Markus Karlsson
”Han är tung och snabb. En tuffing som inte är räds att ’ta ett ben’, till skillnad från sina föregångare i anfallet (läs: Gallo och Wowoah).” Så lyder tränare Åkebys kommentar om Markus Karlsson, som ännu inte vet vilken position han huvudsakligen ska husera på denna säsong.
Markus Karlsson kom till Djurgården som vänstermittfältare från BKV Norrtälje. Där gjorde han inte särskilt många mål. Något som han försvarar med att Peter Skoog inte heller gjorde det när han kom till klubben.
Nu, sex år senare, är han på väg mot en plats i anfallet. Vägen dit har varit krokig: under alla år i Djurgården har han pendlat mellan startuppställningen och bänken. Målen är dock fortfarande lätträknade.
Tränarduon Sören Åkeby och Zoran Lukic fann dock kvaliteter hos Markus Karlsson och valde i ett tidigt skede att satsa på honom – som vänsterback. Debuten på den positionen skedde i hemmamatchen mot Frölunda i augusti 1999.
Idén att skola om ”Mackan” till anfallare dök upp nere på Kanarieöarna. Tanken var att han då skulle spela 80 procent i anfallet, och täcka upp nere i försvaret de resterande 20 procenten.
– Jag vill, om det fungerar, helst spela forward. Det tror jag också att det gör om jag får lite mer träning. Samtidigt som det är kul att spela på olika platser, är det ohållbart i längden. Det blir ju till slut jag som blir lidande av allt hoppande mellan positionerna. Man blir nästan ”schizo” till slut.
– Givetvis spelar jag även vänsterback om jag blir placerad där. Valet är ganska enkelt om det gäller att spela vänsterback eller inte spela alls. Det är upp till tränarna att avgöra var och om jag ska spela.
Markus Karlsson motiverar sitt önskemål om en flytt upp till anfallet med att han inte har någon rutin från backspel tidigare.
– Det är skönt att slippa vara siste man. Som back måste du alltid tänka bakåt, och du har inte råd att misslyckas. Samtidigt har jag inte spelat back tidigare.
Spelsystemet begränsar möjligheterna för backarna att följa med upp i anfallet. Trots det tycker Markus att det är roligare än det mer traditionella spelsystem 4–4–2, som även ger ytterbackarna större möjligheter att komma runt på kanterna.
Säsongen -99 valde dåvarande tränaren Michael Andersson att spela antingen 4–4–2 eller 4–5–1. Han fick sparken, men Djurgården åkte ur ändå.
– Jag tycker fortfarande att det var onödigt att vi åkte ur, trots att vi inte var speciellt bra. Det var många spelare som inte tog sitt ansvar, som inte skötte sin egen del, vilket hade behövts för laget. Sen hade vi ju lite problem i de bakre leden, och inte blev självförtroendet bättre när det ramlade in lite billiga mål.
Om ni med det dåvarande laget hade praktiserat dagens spelsystem, hade det gått bättre då?
– Nja. Då tror jag att det hade gått ännu sämre.
Vidare tyckte han att det var helt rätt att mitt under säsongen byta tränare. Han är noga med att poängtera att han inte har något emot Michael Andersson som person, men ofta var träningen tråkig och avslagen.
– Före serien gick vi en månad på planen och bara körde positioner. Det var ingen riktig träning, varför vi gick ned oss. Och ibland kändes det som att vi bara gick runt när det var match också. Det var bara i början på försäsongen som vi körde hårt. På Kaknäs gick vi bara runt och lallade, menar Markus.
– Nu är det jävligt tufft, men det är åt andra hållet. Och det är ju bättre.
I fjol gick det dock desto bättre, och Markus tycker att laget mått bra av att spela i superettan en säsong.
– Vi har i lugn och ro kunnat spela ihop ett nytt lag.
Sin egen insats är han inte lika nöjd med.
– Vissa matcher gick det bra, andra inte. Det var ganska svårt att spela vissa matcher. Inte för att skylla på de andra, men i vissa matcher var det lite si och så med det defensiva arbetet. Mot en del lag spelade det ingen roll om vi släppte in två mål; vi visste ändå om att vi kunde göra minst tre. Det var svårare för oss där bak mot sämre lag. Inte sällan kom de tre mot tre.
Många så kallade experter hävdar att Djurgården kommer att få det jobbigt i allsvenskan med endast tre försvarsspelare på planen. Markus Karlsson är dock inte allt för oroad, men samtidigt är han medveten om bristerna.
– Självklart är det svårare att spela med tre backar än med fyra. Någonstans måste man liksom ta stryk av att man väljer att spela med tre, och det blir ju mer öppet bakåt. Det får vi ta igen framåt; släpper vi in två får vi göra tre.
Under alla år i Djurgården har Markus Karlsson blivit känd som en spelare som inte lägger några fingrar emellan. Det har ofta glappat lite i samtal med domarna, och de gula korten är svårräknade. Håller domarna ett extra öga på dig?
– Visst är det lite så. De pratar antagligen om oss spelare och det är givetvis fler än mig de har koll på. Man får visserligen anpassa sig efter var man är, men kolla in hur det är i England. Där får de göra vad som helst; jag skulle inte haft ett enda gult kort där, säger Markus med ett skratt.
Han medger samtidigt att han aldrig lyckats med bedriften att få en domare att makulera en utdelad varning med hjälp av lite ”snack”.
Precis som övriga truppen ser han med tillförsikt på årets säsong. Träningsmatcherna pågår för fullt, och tränarna hävdar att resultaten är oviktiga.
– Visst bryr vi oss om resultaten. Man vill ju alltid vinna, men inte sådär vansinnigt mycket. Det har fungerat skapligt hittills. Det vore onormalt om allt var jättebra redan nu.
I matchen mot Gif Sundsvall gjorde han matchens enda mål, men visade samtidigt prov på några av hans stora svagheter som fotbollsspelare.
– Min högerfot är inte alltför vass, medger Markus, som säkert får medhåll av killen som fick hämta bollen efter hans bredsida tio meter över i söndagens match.
En av anledningarna till att Markus Karlsson kanske skolas om till anfallare är att Pierre Gallo och Samuel Wowoah har lämnat klubben. Han tror dock inte att förlusterna av dem blir alltför kännbara, trots att de två tillsammans svarade för 21 mål i superettan.
– Ja och nej. Både Gallo och Wowoah var duktiga när det gick bra för laget. De hade dock inte karaktär att stå upp när det gick motigt. Så var det. Vi får se om de nya spelarna har det i stället.
Markus Karlsson själv säger sig ha karaktär. Något som knappast någon kan förneka. Efter alla år i Djurgården känner han också starkt för klubben.
– Det har blivit några år här och givetvis känner man mer för klubben ju längre man spelar kvar. Det blir mer ansvar gentemot klubben och laget. Det är så viktigt att vinna att man ibland inte tänker särskilt mycket på sitt eget spel. En del spelare skiter i om vi förlorar med 3–2 om de gjort två mål. Jag kan inte tänka så längre.
… och så var det det där med måleriet.
– Det har jag fått höra några gånger, men det har egentligen aldrig varit någon stor grej. Tidningen ”målade” upp historien. Jag har visserligen målat en del, men nu var det länge sedan. Intresset kanske föds på nytt.
Fast dessförinnan ska Markus Karlsson och Djurgården komma så högt upp som möjligt i den allsvenska tabellen 2001.
