Dåtiden knackar på...
"Det luktar sjuttiotal". Dessa ord mötte mina ögon när jag i söndagsmorse, ännu yrvaken efter segerångorna som svävade omkring och hade en skön efterfest efter firandet av den så megatunga och viktiga segern som ägt rum kvällen före, hemma på Kopparvallen mot självaste AIK från Sthlm.
SMS meddelandet fick jag av en god vän och trogen broder som haft ÅFF i sitt hjärta lika länge som mina nu pensionerade föräldrar funnits här på jorden.
Under några dagar har jag sedan gått och funderat lite på de där orden som stod där livs levande på min telefon i söndags morse.
"Det luktar sjuttiotal", stod det och orden syftade såklart på Åtvidabergs FF livliga framfart i allsvenskan.
Det här meddelandet kom från en god vän som troget och hjärtligt följt Åtvidabergs FF ända sedan han som ung fastnade för det här fotbollslaget runt mitten av 1940-talet.
Vilken resa den här mannen varit med om, vilken fantastisk story han besitter, en livslång turné med ett fotbollslag genom massvis av decennier och skiftande divisioner har såklart efterlämnat ett oförglömligt arv utav minnen.
Nu är ju inte heller Åtvidabergs FF precis något vanligt grått vardagslag som genom historiens vingslag helt obemärkt och helt odramatiskt bara puttrat fram i sin egen lilla skyddade verkstad.
Det har ju svängt en hel del om klubben från den lilla Östgötska orten.
Ibland tänker jag att ÅFF är för Svensk fotboll vad Stureplan är för Stockholm och Liseberg för Göteborg.
Sagan om ÅFF rymmer ju allt ifrån gärdsgårdsserier till storslagna Europacup matcher mot lag som Bayer Munchen och Chelsea, det har blivit SM och cup guld, seriesegrar och jumboplatser, kvaltriumfer och grymma kvalförluster, publikfester har ägt rum bland annat på Kopparvallen, i Grebo och på Stamford Bridge i London och på en oändligt massa andra arenor, idrottsplatser och fotbollsplaner runt om i Sverige och Europa.
Tiden och upplevelserna kring ÅFF har aldrig stått stilla.
Och allt det här har min vän varit med om och fått uppleva.
Och tänk att efter alla dessa år som sprungit iväg sedan den gyllene storhetstiden ägde rum i början av sjuttiotalet, innan krisen slog till och anrika ÅFF dalade i seriepyramiderna och kronofogden tillsammans med motståndarna jagade ner ÅFF i division tre, tänk att då en vacker dag återigen få se sitt älskade lag husera ända där uppe i självaste toppen av allsvenskan igen.
Måste självklart bära fram en alldeles underbar känsla.
Ibland lyckas verkligheten överträffa sig själv och det är då man brukar få nypa sig i armen.
Det är klart att det är inget annat än ett gigantiskt mirakel som vi alla Åtvidabergare idag får uppleva och vakna upp till varenda morgon.
Inte allra minst för min vän som varit med i över sextio år och följt Åtvidabergs FF genom uppgång och fall och som nu får lyckan att uppleva en ny generation av ett ÅFF som under dom senaste hemmamatcherna på Kopparvallen spelat en fullständigt bländande total fotboll och fullt rättvist kammat hem massor med poäng, som tagit laget ytterligare några steg närmare.
Att Åtvidabergs FF 2010 spelade allsvensk fotboll igen efter 28 års frånvaro var en sanslös bragd, inte minst eftersom vi lever i en tid då pengar styr snart över varje andetag vi tar.
När sedan ÅFF vinner Superettan 2011 och direkt igen tar sig tillbaka upp i allsvenskan, så var ju detta om möjligt en ännu större bragd av detta mirakulösa fotbollslag.
Och som om dessa bedrifter inte var goda nog så har Åtvidabergs FF år 2012 hittills stått för en prestation så fantastiskt underbar att man förmodligen ligger och ler även i sömnen.
ÅFF 2012 är just nu så bra att det luktar sjuttiotal om lagets framfart , så lyder omdömet från en hjärtesupporter som kan sin resa bakåt i tiden, och som varit med både före 70-tals epoken, han var också med och firade denna oförglömliga epok, han har varit med hela vägen efteråt och fram till idag.
Så det är goda vitsord pojkar som ni tilldelas er, alla ni som är Åtvidabergs FF av idag.
Mitt hjärta har varit ombord hos ÅFF sedan 1977, och jag har aldrig varit med om en årgång som varit så framgångsrik och fantastiskt bra som den här upplagan av ÅFF, som hittills bjudit oss supportrar på biljetter av första klass under den resa som nu nått halvvägs på färden.
Långt kvar och jag står inte på någon piedestal och skryter eller är det minsta mallig, trots framgångarna.
Stoltheten mitt hjärta ruvar under är värt så mycket mer.
AIK kom i helgen till oss och var förvarnade, pålästa, informerade, taggade och med ett stort släptåg supportrar som extra bränsle med sig i sitt stora bagage.
Åtvidabergs FF vinner ändå rättvist och stundtals så glimrar spelet riktigt rejält till. En sak som ÅFF fått med i sin verktygslåda inför den allsvenska sejouren är en synnerligen kompetent och bred trupp. Skador och avstängningar har drabbat oss, precis som det drabbar alla lag under en säsong, men dessa till trots, så har ersättarna i ÅFF gått in på planen och levererat kvalité omedelbart i år.
En skada på en legend som Henrik Gustavsson är inget roligt, men Gustav Jansson har gått in och ersatt honom på ett föredömligt sätt. Da Silva har varit i sitt livs form innan han blev skadad, Tom Pettersson har i det stora hela varit fullständigt lysande som ersättare för Da Silva.
På bänken finns det gott om fullgoda ersättare och det skänker frid inför fortsättningen.
På 70-talet har vi alla hört talas om Ralf och Roland, som då ägde och dominerade.
I fjol var det Magnus Eriksson och Oskar Möller som öste in mål i Superettan.
I år är det Magnus Eriksson och Viktor Prodell som snor rubriker och som barnen på skolgårdens fotbollsplan nu slåss om och vill vara.
Prodells passning och Erikssons avslut vid 1-0 andas hög klass.
En härlig repris av hög klass får vi uppleva när 2-0 målet kliver upp på den stora scenen.
Nu väntar AIK på Råsunda. Hemmalaget har hela pressen på sig och allt annat än en seger kommer att mötas av burop och missmod.
För ÅFF gäller det att fortsätta med nitar och läder stuket från i lördags och som vi sett så många gånger hemma på Kopparvallen. Vi är blygare på bortaplan, det är vi inte ensamma om i fotbollsvärlden, men så vilsna i högklackat som vi var under senaste besöket på Råsunda, får vi inte vara den här gången. Den gången höll en inbytt Oskar Möller på att ändå vända en katastrofal föreställning, när hans jävlar anamma smittade av sig på övriga och Oskar Möller var själv ett skott i insidan av stolpen från 2-2, men trots press från ÅFF lyckades AIK den gången vinna med 4-1.
Det lyser ett härligt skimmer över Åtvidabergs fotbollshimmel just nu. Respektabla och erkända journalister öser beröm och vördnad över lagets framgångar. En av dessa journalister erkände att han till och med myser över Åtvidabergs FF överraskande resultat och hoppas att vissa ekonomiska muskelpaket ska ta till sig av den lilla ortens sätt att ta tillvara på fotbollsspelare.
Några fler skrivmaskiner eller ett nytt megastort Domus lär vi aldrig få återse i den Östgötska idyllen Åtvidaberg.
Men fotbollen nere vid Disponentens Allé den lever och frodas också ett år som 2012.
Den mår så bra att det till och med doftar 70-tal kring fotbollen i Åtvid igen.
Det ni...
/// Allas Broder