Rambergsvallen - en kärleksförklaring
Rambergsvallen är så långt ifrån den moderna fotbollen man kan komma i allsvenskan. Häcken är laget få vill se. Men att komma till Hisingen för att se fotboll är inte alls dumt.
Det är lite speciellt att komma till Rambergsvallen. Som att åka andraklass på nostalgitåget och det är inte dumt alls. Det går att skratta åt träläktarna och dörrar som hänger på trekvart, men det finns något väldigt gammalsvenskt över Rambergsvallen. Som jag minns fotbollsarenor lite här och var för inte så länge sen, där korven smakar korv och kaffet är billigt och doften av vänlighet hänger över oss som är där.
Där regnar in, det svajar lite när fler än några tiotal personer hoppar i takt, men det finns ingenstans jag nästan hellre åker för att se fotboll än till Rambergsvallen. För där finns en gästfrihet och en, som sagt, vänlighet som är väldigt tilldragande. Vi kan ropa om stora, starka Malmö och vi kan köra över Häcken med 4-0, men när vi lämnar arenan och några äldre män tittar på oss och säger ”grattis till guldet och tack för lektionen” så ser de ut som om de menar det.
Jag önskar det vore så på fler ställen. Jag önskar att jag kan lämna min plats på läktaren och gå förbi hemmalagets klack (vars storlek i det här fallet jag inte tänker skämta om, glöm det) på fler ställen utan att få verbala påhopp och saker kastade på mig. På Rambergsvallen kan man det. Inte på så många andra ställen. Framför allt inte i paus när ens eget lag leder med 2-0 och det kan vara rätt provocerande att bära fel färger på halsduken.
Det är som om invånarna på Rambergsvallen är glada att få ta emot besökare hemma.
Jag gick på toaletten innan matchen. Så många är inte besökarna på en allsvensk hemmamatch för Häcken än att man kan vara nästan ensam på ett WC 25 minuter innan matchstart. Jag blev stoppad av en liten kille i gulsvartrandigt. Vi var ensamma. Han tittade på min halsduk och sa ”Du håller på Malmö”.
Det kunde jag förstås inte förneka. Han betraktade den, sen mig och undrade därefter var Mehmeti står. Jag förstod inte vad han menade, men det visade sig att han var en av pojkarna som skulle få följa med spelarna ut på gräsmattan, hand i hand. Jag vill helst gå ut med Mehmeti, sa han. Han är min idol.
Och så gick han. En man i min ålder kom in i stället. Han önskade oss i Malmö lycka till. Och hoppades på en bra match. Synd att det regnar, avslutade han innan han stängde in sig i ett bås.
Och det var likadant förra året. Och vid tidigare besök. Den här atmosfären, den här känslan är så långt ifrån alla hårda ord, allt hat, alla som röstar för ett likadant Sverige – alla ska känna sig välkomna till Rambergsvallen. Det är… väldigt sympatiskt.
Jag är överlycklig efter vår seger i kväll. Svar på tal, tror jag man kan säga att MFF gav alla som inte trodde på laget längre. Det är nära nu. Det var kyligt i luften till en början men regnet och blåsten glömdes snart bort för det intagande spelet på planen. Efter 4-0 och spelarna hade avtackats och alla hade hoppat tillsammans och flaggor hade viftats med och de andra spelarna var på väg in i omklädningsrummet tog Dardan megafonen från capon och sjöng ”Guldet ska hem, guldet ska hem, guldet ska hem till Malmö igen” tillsammans med alla i den stora klacken.
Jag bar med mig den bilden på väg mot bilen där vi mötte de äldre männen som tackade för lektionen och gratulerade i förskott till guldet. Jag tackade för deras gästfrihet, men jag undrar om de inte missförstod mig. Att jag menade att deras lag varit vänligt nog att släppa in fyra och göra noll mål. Men det var ju inte det jag menade. Jag menade vänligheten, känslan av att vara välkommen oavsett färger på halsduken. Det är inte så ofta det sker när man går på fotboll nuförtiden.
