Robert Laul: Jag är irriterad på uttrycket "fotbollen är död"
Sportbladet efter matchen mellan Djurgården - MFF 2009

Robert Laul: Jag är irriterad på uttrycket "fotbollen är död"

Den svenska journalistkåren har på senare tid fått finna sig i att ta emot skarp kritik för sin rapportering om landets fotbollssupportrar. Himmelriket bestämde sig för att kontakta sportjournalisten Robert Laul för att låta denne ge sin syn på den debatt om mediebevakningen som just nu först runtom i fotbolls-Sverige.

Det är dagen efter Skånederbyt mellan Helsingborgs IF och Malmö FF. I Aftonbladet går att läsa om de bråk som uppstod i centrala delarna av Helsingborg före matchen. Men inte ett med ett enda ord nämns den fantastiska stämningen som 16 497 åskådare på Olympia skapade.

Den svenska journalistkåren har på senare tid fått finna sig i att ta emot skarp kritik för sin rapportering om landets fotbollssupportrar. Ovan rader är bara ett i raden av exempel på hur den snedvridna bevakningen kan se ut. Himmelriket bestämde sig för att kontakta sportjournalisten Robert Laul för att låta denne ge sin syn på den debatt om mediebevakningen som just nu först runtom i fotbolls-Sverige. Laul tycker det är bra att även journalisterna får komma till tals i debatten som han menar innehåller alldeles för många konspirationsteorier.

- Finns det något jag är irriterad på så är det uttrycket "fotbollen är död". Jag har aldrig läst någon som skrivit att fotbollen är död och menat det bokstavligt. Det har skrivits en gång i en tidning, och det var en metafor från Simon Bank 2004 som anspelade på att matchen AIK - Hammarby bröts under 20 minuter. Om man inte förstod vad Simon menade så ifrågasätter jag om man är läskunnig. Sedan dess har det mig veterligen aldrig förekommit i svensk media förutom som något slags mantra från okunniga supportrar i brist på bättre exempel. 

- Jag har heller aldrig läst någon etablerad fotbollsjournalist som skrivit att det generellt är farligt att gå på fotboll. Däremot har journalister rapporterat om att föräldrar har flytt med barn, att kameramän fått uppsöka sjukhus med mera. Att inte skriva det vore ännu värre, eftersom det vore att dölja sanningen och som journalist är det inget du kan ägna dig åt, oavsett om det innebär negativ publicitet för fotbollen. Mitt jobb handlar inte om att driva svensk fotboll framåt, mitt jobb handlar om att berätta för människor vad som händer.


Övertygad om att jag läst rubriker om fotbollens död vid minst ett par tillfällen sätter jag mig för att googla artiklar som kan motbevisa Lauls påstående. Men jag går bet och hittar faktiskt inte enda artikel (från senare år) där detta står att läsa. En förklaring kan vara att orden använts av löpsidemakarna och inte av artikelförfattaren själv, och att man därför inte får någon träff när man söker på det.

- Det är aldrig någon som pekar ut vilka artiklar i vilka tidningar eller vilka TV-inslag eller exakt vilka uttalanden som varit onödiga och som skulle undvikits. Generella påståenden, som "ni skriver så mycket" eller "ni ger en felaktig bild" och lögner som att det vid upprepade tillfällen skrivits att "fotbollen är död" är svårt att ta till sig av. Vad ska jag svara? Kritiken bör vara mer konkret för att kunna diskuteras.

- Jag har under tio år sett få exempel där jag kan hålla med om att det varit onödig rapportering. Snarare är det väl ett misstag att vi inte rapporterade mer när vakter gav sig på oskyldiga Dif-supportrar på väg ut från Råsunda som pressades mot utgången bakifrån. Där fanns det anledning att vara självkritisk, att vi inte rapporterade mer om vakternas övervåld. Supportrarnas problem på den tiden var att de inte hade några etablerade kontakter med pressen eller någon som på ett trovärdigt sätt kunde föra deras talan som i dag via SFSU med flera.

   Något jag och många med mig reagerat över är hur media värderar olika sorters nyheter. En avbruten fotbollsmatch slås upp stort på åtta helsidor, medan fylleri, misshandel och våldtäkter på en festival på sin höjd omnämns i en notis.

- Att jämföra utrymme på olika avdelningar i en tidning är som att jämföra äpplen och päron. Sportbladet består av 24 sidor varje dag, nöjet är cirka sex sidor förutom på fredagar då de har en bilaga på 20 sidor. Alltså blir det fler sidor om sådant som händer inom idrottsvärlden än inom nöjesvärlden, oavsett om det är positiva eller negativa saker. Det är alltså helt poänglöst att jämföra tidningsutrymmet för brott på en festival jämfört med det som händer på en fotbollsarena. Till exempel skriver ju alla medier fler artiklar om Teteh Banguras övergång till Bursaspor än om våldtäkter på festivaler. Det är alltså inte bara de negativa fotbollsskriverierna som görs ut större än brottslighet på festivaler, det är framför allt de positiva skriverierna.

- När det gäller en festival, till exempel Peace &Love, så skrivs ett fåtal artiklar per år, på sin höjd 10-20 stycken i Aftonbladet varav de flesta är konsertrecensioner samt några notiser då om eventuella brott som inträffat. Procentuellt är alltså balansen likvärdig mellan positivt/negativt för de olika arrangemangen men eftersom Sportbladet producerar så oerhört många fler sidor än nöjessidor totalt blir också mängden negativa artiklar fler kring fotbollen.

- Hur många allsvenska matcher har spelats i år? 160 cirka. Av dessa har tre brutits. Det är alltså en unik och extrem händelse att en match bryts, därav det stora utrymmet i media. Om Peace&Love brutits så kan jag lova att det blivit många artiklar. Paradoxalt nog, om det hade brutits låt säga fyra matcher varje omgång, så hade rapporteringen antagligen minskat för då hade det blivit en norm i stället för ett undantag och inte lika massmedialt intressant. Men det hade förmodligen samtidigt inneburit att tidningar och tv övergett sitt stora fokus på allsvenskan och satsat på annat.


 

   När man läser kvällspressen är det lätt att få uppfattningen att det är förenat med livsfara att gå på allsvensk fotboll. Kvällspressens läsare får ta del av skräckartiklar som berättar om hur våldet eskalerar och att huliganerna håller på att ta över på våra fotbollsarenor. Genom sin rapportering målar media upp en bild av svensk fotboll som inte alls stämmer överens med verkligheten. Något som i sin tur bidrar till att avskräcka människor från att gå på allsvensk fotboll.    

- Jag har gått på fotboll sedan 1982 och aldrig råkat ut för något, så livsfarligt är att ta i och det har jag heller aldrig sett någon som skrivit i etablerade medier. Däremot var scenerna utanför till exempel Gamla Ullevi förra måndagen, där Göteborgsanhängare kastade bengaler och knallskott mot polishästar, bedrövliga att se och det är inte något ställe du vill befinna dig på med dina barn. Detta är tyvärr ett faktum man inte kan bortse ifrån.

– Men publiksiffrorna ökar ju i år, så så himla rädda kan väl inte folk vara. Oavsett så kan en tidning, TV-kanal, radiostation eller vad det nu kan vara inte ta någon hänsyn till om det vi rapporterar eventuellt avskräcker folk från att gå på fotboll. Vi tar ingen ställning. Vissa vill att vi ska skriva mer om bråk och stök, andra att vi ska skriva mindre. Alltså måste vi göra en egen bedömning. Den hamnar oftast mitt emellan vad folk från olika läger anser och vi kritiseras därför från båda håll – vissa tycker vi skriver för mycket, men majoriteten eldar faktiskt på och vill ha mer artiklar om "huliganerna", att vissa lag ska slängas ur allsvenskan med mera. Sådant står vi emot.

Jag menar inte att man ska blunda för problemen eller låta bli att skriva om dessa. Men media har genom sin möjlighet att rikta strålkastarljuset och vinkla inslag en enorm makt. Med detta följer också ett ansvar att till sina läsare förmedla en sanningsenlig bild av hur verkligheten faktiskt ser ut. Eftersom allt som händer på en fotbollsarena inte är av negativ natur så kan man väl knappast anse att media, genom sin ensidiga rapportering, tar sitt ansvar.

– Du måste se hela bilden. Varje vecka under säsong är det cirka 100 artiklar om allsvenskan i fotboll bara i Sportbladet. En vecka då inga läktarskandaler inträffar handlar dessa 100 artiklar om matcherna, övergångar med mera, alltså positiva saker som bygger och stärker allsvenskan och ger allsvenskan ett värde. En vecka med en skandal som MFF - Djurgården blir det cirka 20 negativa artiklar men fortfarande 80 positiva. I grund och botten ligger alltså att det produceras en helvetes massa artiklar om allsvenskan oavsett vad som händer under säsong. Det är fakta du lätt kan kontrollera genom att gå igenom sju dagars Sportbladet och räkna, det tar en halvtimme. Som journalist tar man ingen hänsyn till om det vi rapporterar är positivt eller negativt, jag har inget ansvar att ge allsvenskan positiv publicitet. Jag skriver om det som händer för min tidning, inte för fotbollens skull.

Jag reagerar när Laul säger att han som journalist inte kan ta hänsyn till om det han rapporterar är positivt eller negativt. Det kan aldrig bli bra när en journalist ser mer till sin tidnings försäljningssiffror än att ge en sanningsenlig bild verkligheten.

– Då missförstår du mig verkligen. Jag anser ju att jag speglar verkligheten. Sedan om verkligheten är bra eller dålig för svensk fotboll, det kan ju inte jag ta någon hänsyn till. Jag har i år skrivit cirka 75 krönikor om allsvenskan. 70 har handlat om fotbollsmatcher, fem om bråk/bråkrelaterat. Gå gärna igenom min blogg och se vad jag skriver mest om – bråk eller fotboll? Tycker du att jag ger en negativ bild av svensk fotboll eller ser du bara det du vill se? Jag tycker att många supportrar har en bild av förhållandet positiva/negativa artiklar om allsvenskan som är fruktansvärt skev. Jag som läser i princip allt som skrivs om allsvenskan varje dag och har så gjort i tio år vet ju med 100 procents säkerhet att det skrivs så otroligt många fler positiva än negativa artiklar om allsvenskan. Supportrarna borde sätta sig för att räkna och titta hur det egentligen ser ut, allsvenskan är förmodligen en av världens mest hajpade företeelser i förhållande till sin kvalitet. Det är möjligen ett problem, att vi skriver för mycket och för positivt om allsvenskan jämfört med andra idrotter.





Må vara att man skriver mycket och positivt om allsvenskan, men när det kommer till supportrar så skriver journalister i stort sett enbart om negativa händelser. Runtom i Sverige finns tusentals och åter tusentals supportrar som brinner för sina lag. De lägger ner massor med pengar, tid och energi på att följa klubbarna i sina hjärtan. De syr flaggor, anordnar tifon och skapar en fantastisk inramning och stämning kring matcherna.Och de tillbringar många hundratals  mil i buss varje säsong för att finnas på plats och stötta sitt lag även på bortapla. Men den Me stora massan av skötsamma supportrar får vi sällan läsa om, istället är det bråkstakarna det skrivs om i media. Detta bidrar verkligen till att ge en snedvriden bild av fotbollssupportrar.

– Japp, här håller jag med, jag köper att bilden är snedvriden av just fotbollssupportrar. Å andra sidan har en fotbollssupporter inget automatiskt nyhetsvärde, det är en relativt stor grupp människor men som egentligen bara engagerar de som ingår i denna grupp engagerade fotbollssupportrar. Alltså inget stort allmänintresse för supportrarnas resor eller dylikt och därmed ingen direkt anledning att skriva om vardagslivet för vare sig fotbollssupportrar, musikfans, politiska gräsrötter som vinkar med flaggor när Reinfeldt håller tal med flera. Det är först när någon/några gör något som genererar ett allmänintresse de hamnar i mediernas fokus, till exempel avbryter en fotbollsmatch.

- Personligen brinner jag inte för att skriva om vare sig positiv supporterkultur eller alla jävla bråk. Jag är mer intresserad av fotbollen, matcherna, övergångar med mera. Men bråken är jag tvungen att skriva om av den anledning att de har ett hyfsat stort nyhetsvärde. Kommersiellt är alla bråk dock värdelösa eftersom folk ger fan i att köpa tidningen när det varit bråk, de vill inte läsa om eländet. Folk köper tidningen när deras lag har vunnit, ungefär så funkar det kommersiellt. Kommersiellt hade det antagligen varit lönsamt att skriva om supportrarnas resor eftersom då vet man att supportrarna köpt tidningen dagen efter och ni är ju trots allt en hel del. Men det vore ju en märklig nyhetsvärdering gentemot andra idrotter och idrottshändelser.

Himmelriket tackar Robert Laul för intervjun!

*****

Har ni frågor till Laul med anledning av denna artikel går det bra att ställa dessa i kommentarsfältet på hans blogg där han lovat att försöka besvara dem. Lauls blogg hittar du här

 

Helen Johansson2011-08-11 07:00:00
Author

Fler artiklar om Malmö FF

Friday I’m in love: En passionerad MFF-supporter från andra sidan Atlanten