Orlovs mål är en perfekt nick från fem meter. Bollen kommer från höger. Pär Asp får till ett inlägg med båge, som går över Mikael Dahlberg och dennes bevakare … när bollen är på väg mot Orlov tar han ett steg framåt, lurar med sig AIK:s Nicklas Backman som också tar ett steg framåt … så när Jakob backar in i bollbanan igen är han fri och kan placera nicken vid Ivan Turinas högra stolpe.

 

Matchen som helhet blev antagligen som Pelle Olsson hade sett den i sin önskedröm. Gefle spelade lika disciplinerat och helgjutet som man gjort i de senaste fem-sex omgångarna. Samtliga utespelare deltog i presspel och i omställningar. Ingen föll utanför ramen. Ingen fuskade i löpningarna, man vågade ligga nära sina motståndare och när man bestämde sig för att gå till attack var det samlade attacker. Delar av backlinjen fullföljde i andravågen då och då, OCH orkade springa hem och återta försvarsposition när anfallen mynnade ut i intet.

 

Det är fel att framhålla vissa spelare när laget fungerar som en enhet. Men två spelare som sällan lyfts fram, inte heller i medgång, är ytterbackarna Pär Asp och Jens Portin. Den här eftermiddagen gör firma Asp-Portin en enorm insats i det tysta. Det är så väldigt värdefullt att ha ytterbackar som också har huvudspelet som sin specialitet när man möter topplagen. Med Asp och Portin får Gefle ett mäktigt övertag, ja, fyra mittbackar, när det drar ihop sig till hörnor och inläggssituationer.

 

Men visst, vid två tillfällen var vi illa ute. Med en halvtimme kvar får Celso Borges ett halvt öppet mål efter ett räknefel i Gefleförsvaret. Tack och lov placerar Borges nicken en halvmeter utanför högerstolpen. Och på en frispark i den sista matchminuten nickar Henok Goitom in ledningsmålet för AIK … tror man … men här visar det sig att den assisterande domaren upptäckt en offside. Om jag säger som så – ingen hade nog protesterat om målet godkänts.

 

Dock behöver Gefle inte be om ursäkt för segern. Man skapade precis lika många farligheter som hemmalaget. Och kanske hade ledningsmålet kunnat komma tidigare om bara hörnorna och inläggen hade slagits med större precision.

 

Gefle tar alltså sin fjärde raka bortaseger. Rekord för föreningen i Allsvenskan. Vilken är orsaken till denna närmast hysteriska formtopp? En nyckel jämfört med i våras är att truppen är så gott som skadefri. Jens Portins comeback efter den långa sjukskrivningen efter EM-uppehållet har bidragit till stabilitet.

 

Och i och med att truppen är frisk blir bänken bättre, vilket i sin tur gör att de inhoppare som kommer in kan bidra med något. I dag gjorde Jonathan Hellström utmärkta 25 minuter. Och Eric Larsson rörde bara bollen ett par gånger under sitt inhopp, men hann ändå bli delaktig i förspelet till målet.

 

Tre varningar drar vi på oss. Men samtliga utom Olof Mårds är tveksamma. Alexander Faltsetas och Daniel Bernhardssons fysiska spel mot Martin Mutumba ser ut som – just det – fysiskt spel. Ingenting annat. Om det blir varningar i de situationerna ska det åtminstone bli varning vid ett av tillfällena när Mikael Dahlberg rycks i tröjan.

Men de gula korten kan också ses ur en annan vinkel. Gefle har börjat spela tuffare. Och det är bra. Det finns ingen mening med att ligga i toppen av Fair Play-ligan om man ligger i botten av den riktiga ligan.

 

Geflevinsten kom vid exakt rätt tillfälle. I en omgång när både Syrianska och Sundsvall tappar poäng. Nu är avståndet fem poäng ner till Sundsvall på kvalplatsen och fyra till Syrianska på 13:e. Den 20 oktober väntar Åtvidaberg på hemmaplan. Och det är ingen nackdel för gästrikarna att Syrianska och Sundsvall i samma omgång ställs mot varandra.