CSKA Moskva - Löjtnanternas klubb
Vissa anser att politik och fotboll inte har med varandra att göra, andra tycker att det går hand i hand. I Ryssland har vissa klubbar varit direkt politiska, trots att den politik de representerar rent ideologiskt ställer sig emot det. En väldigt krånglig och diffus ingress – perfekt – för det är rysk klubbhistoria också. Ni som hatar historia bör genast sluta läsa. På måndag fyller CSKA Moskva 101 år. Under dessa år har klubben varit lika mycket en politisk aktör som en sportslig sådan.
Enligt den kommunistiska teorin skulle inte fotboll och politik blandas alls. Kommunistledare ansåg fotboll vara en borgerlig och antirevolutionär aktivitet. Ett verktyg som användes av den härskande överklassen för att dela arbetarklassen sinsemellan och därmed försvaga deras klassmedvetande. Men när Lenin och Bolsjevikerna tagit kontroll över Ryssland var det försent. Fotbollen hade redan blivit en stor del av folkets hjärtan och de kunde omöjligtvis förbjuda den utan att förlora det ryska folkets tillgivenhet. Istället valde de att kontrollera den. Men kontrollen ledde alltför ofta till absurdum.
Löjtnanternas lag
I mitten av 1920-talet, var Sovjetunionens fyra ledande fotbollsklubbar alla baserade i Moskva, och alla kontrollerade av ett statligt organ. Lokomotiv Moskva, som namnet antyder, kontrollerades av järnvägsministeriet. Den statliga biltillverkaren ZIL ägde Torpedo Moskva och CDSK Moskva (senare CSKA Moskva) var den Röda arméns lag. I folkmun kallades klubben för ”Löjtnanternas lag” då de flesta i laget hade den militära rangen. Den mest ökända klubben var Dynamo Moskva som drevs av den sovjetiska underrättelsetjänsten KGB. Att ett ledande fotbollslag ägdes och bemannades av polisen är idag en svindlande tanke. Kanske skulle då debatten om polisnotorna låtit helt annorlunda. Eller aldrig ens haft anledning att uppstå.
Starostins sattes i Gulag
En bra illustration på den politiska problematiken var år 1934 när en relativt liten klubb, Spartak Moskva, kom att utmana de fyra stora klubbarna. Klubbens namn anspelade på den romerska rebelliska slaven Spartacus och de var under den tiden den största icke-statliga klubben. Lett av den sportsliga nationalhjälten, Nikolai Starosin, som var kapten för Sovjetunionens fotbolls- och ishockeylandslag, blev de ett av de två bästa lagen i Sovjetunionen. De andra var Berijas KGB-lag Dynamo. Folket mot staten. En av Spartakspelarna, den brittiska kommunisten Jim Riordan, har i efterhand förklarat att ”det rådde ingen tvekan om att många av Spartaksupportrarna var oppositionella, men de vågade inte visa sitt motstånd på andra arenor i livet – förutom på fotbollsarenan.” Där kunde de le, skratta och gråta öppet. Och framförallt kalla motståndarna – som ofta innebar regeringen och staten – alla namn under solen.
Rivaliteten mellan Starostins Spartak och Berijas Dynamo nådde sin kulmen då Spartak var på väg att vinna sovjetisk fotbolls första dubbel. På vägen var de tvungna att slå Dynamo i semifinalen i cupen. Spartak Moskva vann och tre år senare dömdes Starostin, hans bröder och andra Spartakspelare till tio år i Gulags arbetsläger. Men folket såg inte mellan fingrarna. Staten kunde godtyckligt arrestera en poet, artist, musiker eller kompositör – men de kunde inte arrestera en fotbollsspelare obemärkt. Det var fotbollens makt.
Kapplöpningen
Efter andra världskriget och med början av det kalla kriget blev fotboll, tillsammans med alla andra internationella sporter och rymdkapplöpningen, ett verktyg att bevisa överlägsenhet kommunismen över kapitalismen. Josip Broz Tito, ledaren för Jugoslavien, var igenkännlig kommunist men hade retat upp Stalin genom att lossa jugoslaviska band till Moskva och fullfölja en annan väg för regeringen. När Sovjetunionen drogs mot Jugoslavien i den första rundan i de olympiska spelen 1952 i Helsingfors förväntades Stalin och hans lag att förnedra Jugoslavien och på så sätt återupprätta sitt lands heder. Tyvärr för honom, vann Jugoslavien. Stalin var så rasande att han beordrade laget CSKA Moskva, där större delen av landslaget spelade, att omedelbart upplösas.
Försvarsdepartementet än idag aktieägare
Efter Sovjetunionens fall så har CSKA blivit en professionell klubb som egentligen inte har någon tydlig koppling till armén längre. Ändock är det ryska försvarsdepartementet fortfarande en av de största aktieägarna i klubben.
Huruvida kommunistledare försökte stoppa intern opposition eller motivera sin ideologi till omvärlden, var fotbollen ett av verktygen i arsenalen av propaganda. Under hela kommunistiska styret i Ryssland och Östeuropa var fotboll alltid mer än bara ett spel.
