Det är mycket lättare att vara kritisk än att ha rätt

“Tell me and I'll forget; show me and I may remember; involve me and I'll understand.”

Jag skriver det här för att ni ska förstå. Förstå mig, hur jag fungerar och hur ni ska agera med mig, för att stoppa det ingen av oss vill ha.

"Jag håller på AIK" hette det. Året var 1991, samma år som jag började på lågstadiet. I år firar jag tjugo år som Gnagare. Nu är  det ingen som säger att dom "håller på AIK"  längre. Istället heter det att man är AIK:are om man svarar mekaniskt. Och att man man älskar Gnaget när man är uppriktig. Vad betyder det då? Jo, det betyder att min kärlek för den här idrottsföreningen endast är jämförbar med det som en "vanlig" person känner för sina barn, föräldrar, släktingar eller deras partners.

Jag har ett emotionellt band till en idrottsförening och det är något väldigt speciellt, det är ingenting jag kan påverka med blotta viljan. Jag tar AIK:s nederlag som personliga nederlag och deras segrar ser jag som mina egna. Jag väljer att föra över mina drömmar och förhoppningar på AIK och ger förtroendet till spelarna att infria dessa. Men jag ställer mig också bredvid andra som gör samma sak, tillsammans gör vi sedan allt vi kan för våra drömmar ska förverkligas. Vi sörjer ihop och vi firar ihop.

När ni pekar ut AIK så pekar ni på oss, när ni kritiserar AIK så kritiserar ni oss. När media drar AIK:s namn i smutsen, på grund av något som en individ gjort så blir jag lika arg på er som jag blir på honom. Mer arg på er egentligen. När ni sprider era åsikter landet runt så förvanskar ni något jag älskar. Ni kidnappar föreningen och försöker göra den till något den inte är, och ni framställer mig som någon jag inte är. Sluta kalla honom AIK:are. Vi är AIK:are och vi gör inte sådana saker. Sluta visa bilder på vår klack. Vår klack är tusentals personer, och dom gör inte sådana saker. Börja peka på individen. Honom bryr vi oss inte om.

Vi har aldrig tid att sköta saker internt. Personerna skadar klubben, men ni angriper den. Vår kärlek till AIK är ovillkorlig och oändlig, vad tror ni vi kommer göra om ni angriper klubben? Det emotionella svaret är att försvara sin klubb. Stå upp för dess sak. Och i alla AIK-hjärtan så förvandlar ni frågan. Från att handla om några som förstör, till att handla om hur media behandlar AIK. Ni slår undan benen för oss. Och sen klagar ni.


Har jag ett ansvar?

Ja, vi privatpersoner har ett visst ansvar. Vårt ansvar är att inte uppmuntra dom som skadar vår förening. Men vi är bara privatpersoner och kan därför inte förväntas ta det största ansvaret i frågan. För vår förmåga att agera är begränsad. Vi har valt representanter som ska påverka åt oss. Vår del är redan gjord. Vi har röstat på klubbnivå, på lokal nivå, på kommunal nivå och på statlig nivå. Jag tar mitt ansvar när jag röstar. Då väljer jag representanter som ska ge mig vissa saker. Social trygghet är en sådan sak. Dom ska se till så att vi bekämpar gängverksamhet. Vare sig gänget kallar sig nazister eller fotbollssupportrar.


Har klubben AIK ett ansvar?

Ja, det har vi. Ett ansvar som vi också tar. AIK gör mycket för att ta avstånd från, eller hindra våld på läktaren, eller i samband med fotbollen över huvud taget. Men samhället kräver oändligt mycket mer, det finns inget slut på de orimliga förväntningarna. Ofta har man fått godkänt på säkerhetsarbetet av Polismyndigheten, för att sedan kritiseras i media efteråt. Om Polisen tycker det duger, vem är vi att säga annorlunda? 

När jag skriver samhället så menar jag egentligen media och politiker. Kraven är alltid högre när det kommer till fotbollen än resten av samhället. När kravallerna i Göteborg 01' hände så var det ingen som skyllde AFA's agerande på Socialdemokraterna. Men det går bra att beskylla AIK, en fotbollsklubb, för allt som deras supportrar gör. Om jag begår brott i Reinfeldts namn, ska statsministern då ha ansvaret? Eller är det jag. Individen som bär det riktiga ansvaret.

AIK har lika lite med dessa våldsamma element att göra, som Moderaterna har med vitmakt rörelsen att göra, eller Socialdemokraterna har med vänsterextremisterna att göra. Ändå gör klubben det som går att göra. Och ingenstans får man tack. Hur många ungdomar har inte gått igenom AIK:s ungdomssystem och fått ut något av livet genom fotbollen, istället för att springa omkring och stöka på nätterna?

Har förbundet ett ansvar?

Självklart. Ett stort problem är att Svenska Fotbollsförbundet, som borde vara svensk fotbolls lobbygrupp, istället är svensk fotbolls största fiende. Man är t.o.m högre upp på listan än huliganerna. Istället för att kämpa för att få igenom humana lagar som supportrarna ställer sig bakom så pratar man om England, och gör ändå sedan ingenting. Man ursäktar sig med att politikerna ska agera, om man skulle kritiseras. Istället för att  lyssna på supportrarna, eller kunderna som det heter på förbundsspråk, så bestämmer man nya regler som ingen vill ha. Förbundets första steg i ansvaret är att bli en del i "vi" och inte vara ett "dom".

Som det är idag så är SvFF och SEF inte på samma sida som fotbollssupportrarna. Vare sig huliganer eller "vanliga" supportrar. 


Har media ett ansvar?

Jag skulle vilja hävda att media bär det tyngsta ansvaret. Det är nämligen dom som ska representera folket i motpol med makthavarna. Makthavarna ger inte folket de verktyg vi behöver för att få bort dessa problem. Istället vill makthavarna straffa dom som uppför sig. Helst av allt så vill man föreslå saker utan att tala med supportrarna, och ofta är förslagen riktade mot den stora massan och inte individen. Och regelverken är som bekant till för att straffa klubbar, och inte supportrar.

Vi uträttar ingenting genom att förbjuda saker som inte har med huliganism att göra. Istället försämrar vi upplevelsen för dom som vill på fotboll på ett eller annat sätt. Här kommer medias ansvar in. Aftonbladet har kampanjer som heter Älska Fotboll och Vi Gillar Olika. Dom dör ut efter ett tag, och jag vet inte om det påverkar något. Älska Fotboll gav pengar åt små initiativ. En bra kampanj. Var är kampanjen som är till för att påverka förbundet? Eller lagstiftarna?

Enskilda krönikörer håller med oss, visst. Men det är alltid en reaktion på en incident som manar dom att skriva, aldrig proaktiva handlingar där man försöker ta ett ansvar och hjälpa till att driva frågorna framåt (för dom drivs). Nej i tidningen så framställer man alla AIK-fansen som drägg och huliganer. Och beklagar att man inte "städar inom egna leden". Vi är AIK. Har ni hört talas om oss? Alla hatar oss, vafan gör det. Vår mentalitet bygger på att vi är outsiders. Kärlek och uppror. Den skit vi får överskuggar alltid dom enskilda incidenterna. Då sker ingen självsanering.


Har individen som kastade ett ansvar?

Det yttersta ansvaret faller alltid på individen. Så är det alltid. Jag var skit dålig som skolelev när jag var yngre, inte för att jag är dum (tvärtom, skrev han utan någon vidare ödmjukhet), utan därför att jag tyckte det var tråkigt, kunde inte koncentrera mig på lektionerna utan flamsade. Jag läste inte heller mina läxor. Jag visste inte vad det innebar på den tiden. Varför ska man gå i skolan? Dumt tyckte jag då, och dumt är det när jag ser tillbaka på mitt agerande. Men sådan var jag som ung. Konsekvenserna är tunga. Och vuxenvärlden får sägas ha svikit mig, jag fick inte rätt hjälp att klara av mina hinder.

Föräldrar och lärare misslyckades alla med att få mig att förstå allvaret i det hela. Men idag är jag inte fjorton år gammal. Ansvaret är mitt och faller allena på mig. När jag blev myndig blev det min börda att bära och det har ingen som helst betydelse vilken hjälp jag borde fått av andra när jag var yngre. Det kan jag inte säga på en arbetsintervju. Det är jag som i slutet av dagen står med konsekvenserna, och jag som i slutet av dagen har misslyckats med att prestera i ett ämne.

Så är det alltid. Individen bär det yttersta ansvaret för sitt agerande. Och är detta kriminellt skall det bestraffas, är det sjukt ska det vårdas. Är det extraordinärt så skall det hyllas. Det är därför vi träffas för att se spelare som Mohamed Bangura spela fotboll.