Reportage: AIK:s nya frälsare
”SAVIOUR, SAVIOUR!”, skanderar en extatisk publik. Och det är kanske inte så konstigt det. Anfallaren Al Hassan Kamara har med matchens sista spark avgjort matchen för Sierra Leones U-20 landslag – Ännu ett i raden av förutbestämda öden som har korsat jättetalangens väg...
I söndagens debut mot RNK Split orsakade Kamara fem (!) frisparkar på mindre än en halvlek och var knappast den snällaste av spelare. På väg mot träningsplanen ger han motsatt avtryck . Lugn, men något överraskad, svarar han när jag kallar hans namn:
– Crespo!
– Yes?
– Har du tid för en lite längre intervju klockan 14 – den kanske tar 20-30 minuter på sin höjd.
– Jaja, det är inga problem. Var ska vi ses?
– Utanför erat hotell kanske – där ni samlades för bussfärden i söndags?
– Det blir bra. Jag ser fram emot det!
Topkapi Hotell, där AIK bor under Turkietvistelsen, är inrett efter Topkapipalatset i Istanbul och är så fem-stjärnigt ett hotell kan bli. Precis innanför dörrarna står Al Hassan ”Crespo” Kamara som utlovat – dessutom fem minuter tidig – och jag slås direkt av den knivskarpa kontrasten. Lyx och komfort var knappast någonting som flödade i Crespos ungdom, där fattigdom snarare var den dominanta faktorn.
Crespo delade rum med sin bror, medan mor och far sov strax bredvid. Det var inte alltid så enkelt , men kärleken fanns alltid där.
– Min familj är det jag håller närmast här i livet, utan konkurrens. Att vi var fattiga har bara stärkt vårt band, säger han och tillägger:
– Givetvis skickar jag hem merparten av min lön till famlijen också.
Nuförtiden kan dock Crespo unna sig lite mer lyx. När jag kommer fram till honom ler han brett, men det är inte ett helt övertygat leende. Första tanken är att det ändå ligger en del blyghet i 18-åringen, men så är inte fallet. Crespo är förvisso glad över att se mig, men jag får snabbt veta anledningen till det bekymrade leendet:
– Titta här, säger han och pekar på sin iPhone.
Det har blivit en spricka på övre delen av skärmen och Crespo fortsätter le nervöst.
– Jag har också en spricka, dessutom bra mycket värre än din, försöker jag trösta medan jag visar upp min egen iPhone.
– Visst blir man knäckt?
–Ja, det är hemskt! Bra att den fortfarande fungerar i varje fall. Jag vet inte vad jag skulle göra utan musik!
Crespo glömmer snabbt besvikelsen när vi börjar prata fotboll; Crespo andas verkligen fotboll. Det hela startade egentligen med att han växte upp precis bredvid en fotbollsplan i området ”Low Cost” i Sierra Leones huvudstad Freetown. Crespos pappa var ofta hack i häl, inte för att följa någon av hans sons matcher, utan för att tvinga iväg honom till skolan på morgonen.
– Många i Sierra Leone tycker att fotboll är tidsslöseri för en pojke, men jag kunde inte slita mig från planen. Det gick bara inte.
–Så det blev ingen skola för dig alltså?
–Jodå. Jag vill vara smart båd
e i livet och, framförallt, på fotbollsplanen. Dessutom hade ju inte du och jag kunnat sitta och prata såhär annars.
Ytterligare en stor förtjänst till
– Bredvid min familj är Mörk den jag har att tacka för mest. Han hjälpte mig inse att jag var talangfull och ledde mig till Sverige. För det kommer jag vara evigt tacksam.
Det hela började med en provspelsmatch, där 22 av de mest talangfulla spelarna i landet fick chans att visa upp sig för just Mörk. Crespo var en av fem som åkte över till Sverige.
Väl i Sverige placerades han alltså i Boden, där det sammanlagt blev fem mål och tre assist på tio matcher. Ett imponernade facit – än mer med tanke på den kulturkrock det måste ha varit att gå från Freetown till Boden.
– Visst, det var ett kallt klimat, men jag kom snabbt in i det sociala och blev tidigt en i laget. Jag satte på lite afrikansk musik och dansade, skrattar Crespo.
–Sköter du musiken i AIK också eller?...
...Det kommer inget gehör – Crespo svarar inte. Han asgarvar istället.
–Kwame, haha. Han spelar afrikansk musik, men jag tror alla egentligen gillar det. ”I want som gal’ ... lalale”. HAHA! Det är hemskt, men ändå bra. 99,9 procent av spelarna kan den låten ”I want som gal’ ... lalale”.
–Det blir mycket dans också då kan jag tänka mig?
–Absolut! Det är riktigt bra stämning i laget.
Hemma i Sierra Leone var det inte alltid lika muntra miner. Förutom att Crespo levde under fattiga förhållanden pågick även ett krig, ett elvaårigt inbördeskrig som kostade drygt 50,000 personer deras liv. Som ung brukade Crespo, och hans bäste kompis Decox, spela fotboll med dödskallar som låg utspridda på gatorna – ännu ett exempel på att Crespo gjorde vad som helst för att spela lite fotboll.
Det gav också utdelning. Vid 13 års ålder hade Al Hassan Kamara börjat göra så mycket mål att han förtjänade ett smeknamn. Eftersom argentinska anfallaren Hernan Crespo var en av de hetaste målgörarna i Europa under tiden, blev ”Crespo” följaktligen Kamaras nya smeknamn.
– Först tänkte jag inte så mycket på det, men när jag blev äldre tänkte jag ”wow! Vilken stor spelare. Jag kommer bli som honom”. Och jag tror dessutom det är en del av mitt öde att få det smeknamnet, att jag kommer bli lika stor som Hernan.
Kanske var det också ödet som gjorde att Crespo gjorde mål för sitt Mighty Blackpool i derbyt mot FC Kallon några år senare. Kort därefter ringde nämligen klubben, med forna Inter- och Spånga IS (!) spelaren Mohammed Kallon som ägare, och ville värva honom. Den vägen har det gått – och utan den övergången hade vi troligen aldrig sett Crespo i Gnaget.
– Jag lärde ju känna Teteh i FC Kallon. Det var han som övertalade mig om att jag skulle gå till AIK. Innan valde jag mellan Djurgården och Örebro, men när AIK kom med sitt intresse var det ett enkelt val, eftersom Teteh talade så varmt om klubben, förklarar Crespo och fortsätter:
–Det är den lyckligaste dagen i mitt liv och jag har ett stort ansvar att leva upp till. Det har om inte annat Banguras sett till.
I söndags avklarade alltså Crespo sin debut i AIK i och med 1-0 förlusten mot kroatiska RNK Split, i en match där han blev avblåst hela fem gånger för fult spel. Lägg därtill att han ådrog sig ett gult kort så förstår man att han inte var snällast ute på planen.
– När jag kom in hade de spelat fult och hårt mot våra spelare. Jag var tvungen att gå ut och visa att vi inte kan ta sådant – så jag gjorde det för laget. Först och främst är jag en lagspelare, därefter en anfallare.
Andreas Alm betonade efter matchen att Crespo förvisso borde lära sig att kanalisera sin energi lite annorlunde emellanåt, men att det samtidigt är en av hans styrkor.
– Han vill ju visa mycket och gör det bra, men det är klart – det handlar om att hitta en rytm i det där. Det finns att jobba med för honom.
Crespos första tävlingsmatch hoppas många blir den Allsvenska premiären mot Mjällby. Om inte annat vore det ett perfekt slut på dokumentären ”They call me saviour” – en dokumentär som startades för tre år sedan av två stycken journalister från England. Där följs Crespo från Afrika till Boden – och slutligen AIK. BBC, CNN, SVT och TV4 är bland de som har visat intresse i dokumentären, som enligt Crespo har ett perfekt slut:
– Jag kommer in och avgör, säger han och ler.
Även fast jag har avslutat intervjun med Crespo fortsätter vi prata. Det visar sig att han inte kollar på särskillt mycket fotboll – avsaknaden av tv under stora delar av hans liv ligger troligen till grund för detta – men att han gärna läser böcker om fotboll. Just nu läser han boken (tillika filmen) Goal! om den fattiga mexikanen Santiago Muñez som tar sig från slummen i sin hemstad – och som Crespo följaktligen kan relatera till.
Al Hassan Kamara har trots allt på några år gått från att använda dödskallar som fotboll, till att skriva på för Allsvenska AIK. När jag nämner för honom hur makalöst det är att han redan kommit så långt återkopplar han återigen till musiken.
– Det är som en av mina favoritlåtar – ”Crawl” med Chris Brown. Den ger mig styrka att ”klättra”.
– Får jag lyssna?
– Absolut!
Mindre än en minut in i låten kommer det som Crespo menar när han säger ”den ger mig styrka att klättra”:
”If we crawl
Till we can walk again
Then we'll run
Until we're strong enough to jump
Then we'll fly
Until there is no end
So let’s crawl, crawl, crawl”
– Den handlar helt enkelt om hur det är att ta sig från botten till toppen, och det hårda slit som krävs – i varje fall tolkar jag det så, inflikar han medan jag fortsätter lyssna.
– Hur långt kommer du komma då? Kommer du flyga tillslut?
– Jag ska bli en av de bästa i världen och vinna Champions League.
– Kommer vi kalla dig ”saviour” i slutet av säsongen då?
–Ja, jag tror det. Allt har ju ett öde. Kanske döptes dokumentären just ”They call me saviour” för att jag kommer vara en frälsare för AIK. Kanske för att jag ska vinna Allsvenskan med Gnaget.
