HIF-ÖSK 1-1
I en relativt tillknäppt match fick vi se ett säkert bajen i 90 minuter som tog vara på sina chanser. Målet kom efter en läcker frispark från Kennedy, som mr ”House Defender” Aidoo kämpade in. Men under tilläggstiden så orkade inte a-laget att hålla ställningen och Besara fick lungt pricka in reduceringen.
I de inledande minuterna fick vi se att matchen skulle spelas med en något rakare och tajtare 4-4-2 uppställning, där Romulo och Alex stationerades på topp och Israelsson och Haglund på varsin kant. Vi fick sedan se två lågt liggande lag som båda skickade långt och kämpade hårt på mitten för att vinna andra bollarna. Långbollarna kom ofta från Boo/Kennedy och siktades oftas mot Haglund och Romulos pannor eller till på djupet framför Alex och Dibba.
Då och då fick vi se både oss och Örebro försöka sig på kombinationsspel eller utnyttja ett kontringsläge. Men ofta så var det för långsamt eller för dåliga passningar. När bollen ändå lyckades snirkla sig fram, så gick den antingen ut på en kant och i box genom ett inlägg eller så stannades de upp framför backlinjen, så att den slutgiltiga bollhållaren tvingades till skott.
Det enda farliga inlägget var när Israelsson precis innan halvtid fick ett fint inlägg från Birkir, som han nickade alldeles bredvid stolpen och där Almebäck kanske borde bestraffats, efter att han sparkat farligt nära (om inte på) Eriks huvud.
Försökte något av lagen att ta sig igen centralt ledde de ofta att de möttes av en väl organiserad backlinje och de få tillfällena de kom igenom den köttväggen, var de oftast väldigt ont om tid eller satta i dåliga vinklar så att det blev svårt att göra något vettigt av det. Undantagen var dels Michael Omohs avslut i den 24e minuten, där han sätter en boll i stolpen från en väldigt dålig vinkel. Och dels när en kontring går oväntat snabbt och lätt upp i anfall (för att vara den här matchen), så att Alex får tid och utrymme att skotta in sig framför Örebros relativt ställda backlinje. Det läget ledde sedan till att en Örebrospelare täckte bollen med handen innanför straffområdet, vilket (med alla säkerhet) borde lett till en straff.
Inte helt oväntat kom de flesta av Örebros chanser när Sema fångat upp bollen mellan vårat mittfält och försvar eller när Omoh lyckats komma förbi Birkir på högerkanten. Men de farligaste chanserna kom ändå från oss och de allra flesta korridorerna igenom Örebros försvar, började antingen hos Haglund, Kennedy eller Birkir. Där Haglunds flera (åtminstone två-tre) gånger satte flera fina passar eller krossbollar på djupet och där Kennedy satte en tidig genomskärare bakom Örebros mittbackar. Dessa genomskärare ledde bland annat ledde till att Dibba i den 65e minuten, kommer i en nickduell med sista försvare, som han vinner och sedan ger till Israelsson som skjuter bollen i nedre delen av ribban. Kennedy upprepar den här typen av genomskärare i den 67e minuten, vilket leder till en frispark som Kennedy sedan låter segla över majoriteten av spelarna i Örebros målgård, så att den tillslut dimper ner hos Aidoo som kämpar in bollen bakom Oscar Jansson i Örebromålet.
Efter målet så kommer vi in i en period där vi får mycket mer yta och mycket mer möjlighet till att skapa målchanser – vilket vi inte utnyttjar (detta karaktäriseras av att Aidoo gör en soloräd och Kennedy skjuter från nästan halva plan). Vi får dock en frispark i den 76e minuten, som i ett typiskt Kennedy läge som borde vart mål. Då Kennedy ställer Jansson helt och sätter frisparken i underkanten av ribben, så att Dibba blir helt ren vid returen och egentligen bara kan dutta in den. Men bollen kommer lite för högt och Almebäck står lite för nära för att Dibba ska få tid att planera in sin rörelse och få kontroll på bollbanan. Efter att vi inte lyckats tagit tillvara på vårt överläge så hinner Örebro att samla sig och efter det så blir det mer att vi försvarar och Örebro anfaller.
Det verkar dock inte vara några större problem, sett att just defensiven vart vår starka sidan den senaste tiden. Därför blev man lite förvånand när Boo och Aidoo inte kunde kontrollera situationen vid ett Örebroanfall och som gjorde att Åhman-Persson får chansen att missa ett till hälften öppet mål. Efter det blir det att Örebro oavbrutet matar bollar mot oss och vi lyckas varken hålla bollen där upp eller ens få upp den, men försvaret ser relativt stabilt ut – de kommer inte till några väldiga chanser. Men helt oväntat är det ändå inte när bollen dimper ner hos en fri Besara som skär in ostört från vänsterkanten och vår backlinje står inte helt tät och organiserat när han får smälla iväg ett otagbart skott mot Birkirs bortre hörn. Besara valde dock att inte fira målet, vilket de flesta nog tolkar som respekt åt de över tjugotretusen på Nya Söderstadion, som han tidigare hört heja på honom.
Men såhär några timmar efter matchen kan man ändå känna sig rätt så nöjd över att vi återigen visar att vi är effektiva och kan skapa flertalet målchanser utan att exponera försvaret. Dessutom förlänger vi vår svit och vi kommer längre bort från alla "kaosrubriker" om att vi snart är i superettan igen.
