Djurgården - Örebro3 - 2
Djurgården – Örebro 3-2: Vi tar med oss poängen och glömmer resten
Efter en fin start med två snabba DIF-mål blev återstoden av matchen mot Örebro en enda lång gäspning. En avslagen match både på planen och läktaren där vi tar med oss de tre poängen, Elliots mål, och sen gärna glömmer resten.
Det är något med Dempseys Djurgården som känns väldigt bra. Visst, det kanske inte är något direkt klapp-klapp spel, försvaret har en tendens att gå bort sig ibland och de långa bollarna slås kanske lite väl ofta. Jämfört med Pelles Djurgården, även under den fantastiska våren och sommaren 2015, ser vi en helt annan ”framåtlutning” hos DIF under Mark. Mer ”jag vill framåt och vinna” snarare än ”måste ligga rätt i positionerna så vi inte förlorar”. Det börjar alltmer kännas som ett embryo till något som faktiskt, med några smärre justeringar, kan bli riktigt bra. Mer utvecklade tankar om den framtida relationen mellan DIF och Mark sparar jag dock på en stund, men den spontana känslan just nu är att tvivlen börjar bli allt färre.
Att Mark lyckats bra med att motivera spelarna till taggade prestationer mot kvalificerat motstånd är det nog få som argumenterar emot efter de senaste veckornas prestationer (vi låtsas inte om derbyn just nu). Men att också lyckas komplettera det med att ta de där ”lunk-poängen”, de som Pelle brukade vara världsmästare på, är minst lika viktigt för ett lag som aspirerar på att sluta med så få lag bakom sig som möjligt när tabellen summeras. Därför kändes den här segern mot Örebro lite extra skön. För i ärlighetens namn var det inte någon lysande prestation vi fick se idag. Men det var likväl en prestation som räckte till tre poäng, vilket när allt kommer omkring är det enda som spelar någon roll. Visst var Örebro på väg in i matchen både en och två gånger, och förmodligen räddades de tre pinnarna av våra fina första 20 minuter. Det visar dock på en styrka att vinna de här matcherna. De där som inte riktigt känns så heta, när läktarna inte gungar och när det inte jubel-hetsas vid varje hörna.
Kul med nya killar i målprotokollet
Visst är det härligt att ha en striker som öser in mål. Men ska man vinna fler matcher än man förlorar krävs det för det mesta att fler bidrar. Därför var det kul att vi fick tre ovana målskyttar idag. Att JUL fick hänga en får vi hoppas gör att han fortsätter ta för sig när chansen ges och visar att han inte tänker flytta på sig frivilligt i fortsättningen. Att Falle fick sparka in en känns också rättvist, han vill så mycket och sliter hårdare än vad talangen medger. Det snyggast målet gjordes självklart av Käck, visar han upp det lödet i dojjan fler gånger finns det anledning för övriga målvakter i serien att Käck themselves..
Avslaget på läktaren
Vi supportrar pratar ofta om att vi vill se ett DIF som visar samma energi som vi uppvisar på läktarna. Man kan lugnt säga att om DIF tagit oss på orden just idag hade Örebro åkt hem med tre stensäkra poäng. Det kändes ovärdigt att UCS fick fira födelsedag med ett kalas som så många inte ville gå på. Och av de som ändå var där är de få, utöver 100-200 krigare i kärnan, som kan se sig själva i spegeln efteråt utan att skämmas. Hade det inte varit för att den i år så kritiserade slakthuskurvan tillslut tog Sofia i handen hade knappnålar hörts falla. Nu ska man inte dra för stora växlar av ett tillfälle, men blir detta ett återkommande tema har vi helt klart ett annalkande problemområde. Långt större än de där knepiga individerna som, utan att skämmas, ställer sig 30 meter bort från klacken och hänger på räcket utan minsta tanke på att respektera att de står på en klackläktare.
Skrivbordskarma
Små och obetydliga lag från landsortshålor brukar inte väcka många känslor. De kan kanske leka uppstickare ett tag och ta några skalper, men väldigt snart brukar de försvinna ner i anonymiteten igen utan att någon saknar dem. Oddevold, Ljungskile, och nu Falkenberg är bara några exempel på att allsvenskan visserligen är liten. Men den är inte SÅ liten att småstäder (såna där alla du swipat vänster på Tinder är dina släktingar) klarar sig i längden. De flesta av de här lagen önskar man såklart inget illa egentligen, de är helt enkelt bara ointressanta. Men sen finns det alltid undantag. Att se hur de småsinta minkfarmarna från listerlandet, Mjällby AIF, är på väg rakt ner i division 2 är helt klart ett av dessa. Jag kan inte sluta njuta av den misären. Karma is a bitch.