10 möjliga orsaker till Gefles dip

1. Form. Det är bara att inse att det är omöjligt att behålla samma nivå genom en 30 matcher lång serie. På samma sätt som det är lätt att få positiv energi av en bra trend, ett vinnande spel, är det lätt att benen och huvudet blir tröttare när allt börjar gå tyngre. Titta på Djurgården, som med i princip samma spelare på planen som under kräftgången i april-maj, plötsligt uppträder som ett nytt lag.

 

2. Psykologi. Geflespelarna gick in i årets allsvenska med en stark tro på sig själva och samtidigt med en gigantisk underdogstämpel. Tacksammare läge finns egentligen inte. Men plötsligt, efter halva serien, var man ett topplag och började nämnas i samma ”vilka tar guld”-artiklar som Elfsborg och Helsingborg, och då förändrades de mentala förutsättningarna. Och när motståndarna kommer bättre förberedda till matchstart och börjar hitta svagheterna – då existerar inga mentala fördelar längre. Härifrån finns bara allt att förlora.

 

3. Spelaromsättning. Pelle Olsson kanske har rätt – att Gefles bänk inte är tunn – men sanningen är att många är alltför ovana vid allsvenskt spel. Såväl Erik Törnros (bejublat provspel med Werder Bremen förra året) och Suad Gruda (U21-landskamper för Montenegro) med flera är stora talanger, men det hjälper inte med talang om man saknar matchrutin. När skador och avstängningar kom slag i slag blev laget rejält ihåligt. Det går inte att komma ifrån att kontinuitet är hemligheten bakom alla slags lagframgångar.

 

4. Transferfönstret. Är det en tillfällighet att många spelare verkar vara rädda om sina ben och inte lika sugna på att göra skitjobbet när den 1 augusti närmar sig?

 

5. Ingen plan B. Oförmågan att ändra spelsätt i motgång har varit ett Geflesignum under de senaste sju åren. En förändring kunde skönjas under slutet av fjolårssäsongen när fyramannaanfallet Orlov-Dahlberg-Kapcevic-Berggren tycktes kunna få in en boll i nät så fort de föstes ihop (läs: När Berggren och Kapcevic byttes in). Nu är bytena synnerligen otajmade, och ingen Hasse Berggren finns för att sätta extra spets på anfallet. Och när motståndarna stänger våra kanter – varför attackerar vi inte via centrallinjen som på Mathias Woxlins tid?

 

6. Inställning. ”Gefle är ett av allsvenskans två mest aggressiva lag”, sa Henrik Rydström i Fotbollskväll för tre år sedan (det andra laget Rydström syftade på var IFK Göteborg). Gefles spel bygger på att samtliga spelare jobbar för varandra. När laget erövrar boll handlar det om skapa ytor, när man förlorar den – att krympa ytor. Under den senaste hemmamatchen mot AIK syntes de första tecknen på att allt inte stod rätt till. När AIK anföll centralt blev Geflelaget då och då för långt och utspritt. När man anföll var Dahlberg och Orlov ibland för isolerade.

 

7. Defensiven sönderläst. Motståndarna har förstått värdet i att möta Gefle med gästrikarnas egen medicin – att lämna minst två anfallare för snabba omställningar och att hitta ytorna på kanterna alternativt bakom backlinjen. Och Gefles defensiv får alltid problem när den tvingas ställa om i sid- och djupled (IFK Göteborg fick ett stort spelövertag på Strömvallen när man gick över till att spela diagonala crossbollar).

 

8. Offensiven sönderläst. Sedan GAIS åkte på tre snabba i baken på 20 minuter på Gamla Ullevi gjorde man det enda rätta i returmötet – lät tre spelare stanna kvar för att ta hand om firma Dahlberg-Orlov. På samma sätt har AIK och Mjällby agerat. Dagarna när Orlov och Dahlberg plötsligt kunde stå 2 mot 2 är över. Nu gäller det att andravågen (Lantto-Chibsah-Hellström m fl) kan fylla på snabbt för att ge Gefle ett numerärt övertag i omställningarna.

 

9. Halvskadade spelare. Från sidan har det sett ut som om bland annat Jakob Orlov har spelat några matcher med en lättare skada, nej, han har från och till inte sett lika pigg ut som tidigare under säsongen. Några tidiga byten understryker misstanken. Och det ska sägas att Gefles spelstil är extremt slitsam. Pelle Olsson antyder att hans lag behöver längre återhämtningsperioder än många andra lag.

 

10. Marginaler. Allsvenskan är en av Europas jämnaste förstaligor. Det gäller att ha koll på grejerna från start om man vill vara med i racet. Och det gäller att ha tumme med bland annat ödet, vinden, stolpar, ribbor, instormande huliganer och domslut. Å andra sidan brukar lag i medgång kunna överse med det faktum att man träffar stolpen eller åker på en feldömd utvisning. Talesättet att ”man skapar sitt eget öde” får Pelle Olsson spreja som ett mantra på väggen i omklädningsrummet. Det finns ingen annan att skylla på eller vända sig till för att komma till rätta med turen. Det är Gefle självt som måste hitta lösningen och skapa vändningen.