Det är över nu.
Vi visste att det skulle ske, men inte att det skulle bli idag. Hur i hela friden förbereder man sig för något sådant här?
Efter en lång väntan på det vi alla visste skulle ske, har vår sjuke vän till sist lämnat oss. Vi har försökt att inte låtsas om det, även om tecknen har varit smärtsamt tydliga i hans ögon ett längre tag. Det här kommer han inte att orka med. Han lämnade oss inte så värdigt som vi hade önskat och som vi nog alla tycker att han hade förtjänat. Han gick inte med en högljudd skräll under en hejdundrande batalj. Nej, han lämnade oss snarare med en trött suck en dag som borde varit en av de få när han skänkte oss en smula nytt hopp. Innerst inne känner jag mig besviken över att vännen inte orkade härda ut i sin kamp bara en liten stund till.
”Jag kan stå ut med förtvivlan – det är hoppet jag inte kan uthärda” sade hotellägaren Basil Fawlty. Jag har länge varit beredd att tro att Basil var något på spåren. Så fruktansvärt jobbigt det har varit att hoppas på ett mirakeltillfrisknande. Efter ngt enstaka fall framåt hoppades jag att kanske, kanske kunde detta ge den livsgnista som behövdes för att vända skeppet åt rätt håll. Men nya bakslag förvandlade snart hoppet till ny än värre förtvivlan och smärtan lämnade mig aldrig, den skiftade bara tillfälligt kulör. Idag är hoppet ute och vi har bara förtvivlan kvar. Basil var som vanligt helt snett ute. Vad hade man inte gett för en smula hopp just nu?
Vi har haft lång tid på oss att förbereda oss. Själv har jag intalat mig att jag ser fram emot att se nya arenor, att åka på hallandsderbyn jag tidigare inte ens reflekterat över att de skulle kunna vara aktuella och att gå matcher när man förväntar sig seger – gudarna skall veta att det var ett tag sedan sist. Men när vi nu står inför fullbordat faktum är det första som slår mig att jag inte alls är förberedd. Jag är ledsen och besviken. Jag kan inte med bästa vilja låtsas att vi inte förtjänade det här. Inte heller är jag det minsta sugen på att titta framåt. Jag vill bara glömma det här. Jag vill gå och lägga mig för att vakna imorgon och inse att hela det här året var bara en mardröm. Det är mitt enda hopp. Tyvärr är det inte ett dugg bättre än att vara förtvivlad.
