Målkalas när Janne fega ur: HBK-ÖSK 2-2
I måstematchernas måstematch spräcktes äntligen den retliga målnolla som gäckat Halmstad alltför länge. Skönt värre, men noga var det allt en enpoängare med bitter eftersmak.
Det var definitivt ett annat HBK än senast mot Helsingborg som rivstartade söndagskvällens allsvenska kamp. Matchuret hade knappt räknat till en minut innan den första hörnan var skapad och direkt inledde man med hyfsat tryck mot Örebros mål. Plötsligt fanns där vilja, aggressivitet och en gnutta mer skottvilja. För första gången på länge gjorde HBK faktiskt en okej första halvlek. Därför blev ÖSK:s ledningsmål en klassisk kalldusch. Målet i sig är inte mycket att diskutera och Stojan kunde inte mycket göra på Martin Brobergs välplacerade nick rakt ner i backen och därefter likt en projektil upp i högra krysset. Oron växte att HBK nu skulle fallera efter den fina starten på matchen men raset uteblev lyckligtvis, till stor del tack vare heroiskt försvarsspel av mittlåset Ali Kahn/Berntsson, och det fanns ändå vissa positiva vibbar när spelarna återvände till omklädningsrummen för saft och bulle i halvtid. Detta utan att man egentligen skapat några riktigt farliga målchanser.
Andra halvleks inledning inleddes med att HBK direkt gick till anfall, ett tecken som lugnade orosmolnen en aning. Inställningen gav resultat direkt när Matthew Rusike nådde högst på Westerbergs inlägg och matchen var åter lika efter endast 4 minuter spel på avslutningsakten. Därmed var den irriterande måltorkan äntligen sprucken och stämningen blev genast lättare. HBK fortsatte friskt men det var ÖSK som var närmast, och dryga tio minuter efter Rusikes kvitteringsmål var det åter Örebro i förarsätet frambringat av den för kvällen giftige Pär Ericsson. Ericsson var först på inlägget från höger och fick på något viss bollen i en tillräckligt hög bana för att kunna sitta otagbart bakom Stojan Lukic i Halmstadkassen. Känslan var att målet kom till aningens onödigt, dessbättre var dock att HBK repade sig snabbt när Antonio Rojas (!) trädde fram med en laddad högersko och återigen kvitterade matchen. Målet kom till efter att Keene fått bollen felvänd inne i straffområdet och med en lätt touch serverat Rojas som krutade in sitt första mål för säsongen.
Positiva känslor såg ut att sprudla från såväl fotbollsplanen som läktare, en sällsynt företeelse på Örjans Vall denna säsong. Därför stör det mig något ofantligt att JJ förstörde detta tack vare tre defensiva och för mig förvånande byten. Första taktiska draget skedde i den 68:e minuten där en hårt springande James Keene inte alls förvånande byttes ut mot Alexander Henningsson. Vid bytet förväntade jag mig att kantspringande Junes Barny då skulle gå upp på topp, men istället valde JJ att sats på 5 mittfältare. Ett byte som ur min synpunkt inte alls stärkte mittfältet utan försatte snarare HBK i passivitet. Borta var helt plötsligt all den lilla, men ack så fröjdfulla, anfallslust HBK tidigare visat upp. Örebro utnyttjade HBK:s reträtt och etablerade en hel del tryck mot HBK:s målbur och Stojan Lukic räddade Bollklubben både en och två gånger med respektingivande parader. Med tio minuter kvar gjorde JJ återigen ett byte och denna gång var det Rusike som fick lämna plats för Kristoffer Fagercrantz. Återigen ett mycket defensivt byte. Slutklämmen av matchen blev nervpressande, även om HBK faktiskt fick till ett par bra lägen mot slutet, och slutsignalen var ett skönt förkunnande på att man ändå klarade försvara en poäng. En bitter enpoängare i mina ögon. För vad gör en poäng om vi inte distanserar oss i botten? Oavgjort är definitivt bättre än förlust men den enda stora vinnaren efter kvällens match blev Falkenberg.
Personligen tycker jag Janne fegade ur som inte vågade pusha sina mannar att ligga kvar i samma positioner och formation för att kunna gå för trean och tre poäng. Det var inte förvånande att HBK:s spel direkt börja hacka när såväl Keene som Rusike blivit utbytta, för det var där den stora kreativiteten och framåtandan låg. I mina ögon vågade inte Janne förlora den poäng han hade och han valde att spela utan anfallare och backa hem, med en fruktansvärt usel Krogsgård på topp, istället för att byta ut en Krogsgård helt ur form mot en exempelvis Shkodran Maholli i en möjlig uppåtgående tendens?
Nog är det dumt att sitta och gny över en utebliven vinst, det kunde absolut varit värre. Men det fanns verkligen alla chanser till tre hyperviktiga poäng. Men med densamma vilja, anfallslust och aggressivitet framöver lever fortfarande hoppet om Allsvenskan på Örjans vall även 2016. Att måltorkan är bruten är viktigt, att poängen trillar in likaså. Tankade med välbehövligt självförtroende blickar vi nu framåt mot höstterminens vinna eller försvinna scenario. Kvällens kamp gjorde poängmässigt sett ingen själ, framförallt inte min, mindre oroad men nog växer hoppet om att detta slutligen ska kunna gå. "Fotboll är fotboll och talang är talang. Men ditt lags inställning gör all skillnad” sa den amerikanske quarterbacken Robert Griffin III en gång och nog passar det bra in ikväll. Keenes kämparanda smittar, en bra epidemi. Framåt klubben! Detta ska allt gå vägen!
