-
-

MFF-Örebro 2-1: Måltorkan över

Det satt långt inne, men en praktpärla i vardera kryss från Guillermo Molins räddade dagen. Efter 2-1 mot Örebro är Malmö FF är tillbaks på vinnarstigen.

På väg till match tråkade jag ut min stackars son med en monolog om fotbollens psykologi , framgångsperioder och svackor. Naturligt, menade jag – vi kan inte betrakta det som ett normaltillstånd att MFF i match efter match staplar drömmål på hög. 2010 var ett extraordinärt år. Så går det vanligtvis inte till i allsvenskan, orimligt att det ska fortsätta på det viset, filosoferade jag förnumstigt.

Men ibland är det skönt att ha fel. Guillermo Molins steg fram och visade att jag inte ska snacka en sån massa skit. Även år 2011 går det uppenbarligen att dunka upp bollen i målkryssen från orimligt långt håll.

Molins mål var förstås dagens största glädjeämnen. Matchen som helhet var kanske inte en klockren fullträff, men den innehöll en hel del annat som förtjänar uppskattande nickar.

Första halvlek
Den inledande halvtimmen äger vi helt och hållet – vi vinner mycket andrabollar framförallt genom Jeff. ÖSK får mest tjonga långt och har svårt att få till nåt ordnat spel. Ricardinho har ett bra skott strax utanför efter en frispark i den 5:e minuten. Och efter att vår vänsterback först trollat nere vid egen hörnflagga friställer en långboll Daniel Larsson, som dock kommer ur vinkel och hastar iväg skottet. Utanför igen. Vår fetaste chans har vi sedan efter ungefär 20 minuter: ett Durmaz-inlägg nickas ner av Wilton till Daniel Larsson, som dock fastnar och inte riktigt klarar att vända. Bollen rinner iväg. Några minuter senare ytterligare ett bra anfall, som avslutas med att Wilton bröstar ner till Molins. Halvträff och återigen utanför.

Efter de första 30 minuterna mattas vi något. Enda ÖSK-hoten hittills har dels lite drällande – med bolltapp som konsekvens - på mittplan och dels vänsterkantens kosovo-tysk Valdet Rama varit. Men nu börjar Örebro kunna hålla i bollen lite längre – och får också utdelning nästan omedelbart. Det är just Rama som i den 37:e minuten får stå oantastad lite för länge just utanför straffområdet. Rama prickskjuter förbi passiva MFF:are och in i Dusans högra hörn.

(En parentes: Förutom att vara den offensivt bäste örebroaren under första halvlek förtjänar ju också Valdet Ramas namn några ord. Har hans föräldrar döpt sin son som en hommage till den gamle colombianske tångruske-frisyren Carlos Valderrama, frågar man sig? Valderrama slog förmodligen under sin karriär aldrig en längre passning än tre meter och bildade under Italien-VM 1990, tillsammans med den likaledes hårfagre Leonel Alvarez, VM-historiens i särklass plottrigaste innermittfält. Fast eftersom han aldrig varit inblandad i några spektakulära matchsekvenser blir min Valderrama-favorit ändå hans reaktion på Real Madrid-legendaren Michels provokation här.)

Efter målet känns MFF vilsna och frustrerade. I halvlekens sista minut lyckas vi för första gången träffa mål, då ett pressat skott av Wilton klaras av Alvbåge.
Orättvist med underläge i paus? Definitivt, vi har sammantaget gjort en ganska bra halvlek men avslutat dassigt. Bollinnehavet är vårt med 64-36 och avslutsstatistiken säger 8-4. Men, som sagt, endast en gång har vi lyckats få bollen på mål. En tydlig tendens från halvleken är att vi försöker återanvända framgångsreceptet från cupmatchen i veckan: tidiga inlägg. Örebros mittbackar har emellertid knoppat bort allt.

Andra halvlek
I paus ersätts Jimmy Durmaz av Jiloan Hamad, och vi kommer ut och parkerar inledningsvis runt Örebros straffområde. Fortfarande uteblir de feta chanserna. Och så känns det som momentum bryts när bollen studsar från Halsti som siste man – Örebro får en nästan-farlig-kontring och jämnar ut spelet. Man fruktar att matchen ska gå i stå, att den obehagliga historien från Göteborgsmatchen ska upprepa sig … det känns så. Men, enter Guillermo Molins. I den 62:a minuten stänker han iväg ett skott från långt håll. Det tar i ribban – och studsar ut på den flaxande Alvbåge och in i mål. Äntligen har vi lite flyt. Vi tar över igen, största ledningsmålchansen följer i 69:e minuten. Molins bryter in från höger, skjuter lågt, retur från bloggarmålisen – och Jille i stolpen.

Matchen mattas. En bra aktion av Wilton i 79:e minuten, då han vänder bort ett par motståndare och får iväg ett hyfsat skott, får fart på oss igen. Minuten efter skickar Ulrich fram en boll mot Daniel Larsson, som lyckas trycka ut sin bevakare i reklamskyltarna och få fram en passning till Molins. Han tar emot, siktar, och vräker upp bollen i andra krysset. Grymt.

Några minuter senare borde matchen definitivt dödats. Daniel Larsson frispelar Wilton, som gör en miss á la Lindström – dvs, lutar kroppen lite fel och högerbredsidar bollen över likt Mattias Lindström i derbyt ifjol.

Även Jille och Dardan (in för Wilton i 88:e) är nära att sätta trean, men Alvbåge revanscherar sig med ett par bra räddningar. Örebro skapar inte mycket i slutet, men får faktiskt en otäck chans i 91:a minuten. Dessbättre rinner bollen utanför.

Slutord
Sammanfattningsvis: Visst finns det en del frågetecken kring straffområdesudd och bolltapp fortfarande. Ett par konstiga varningar på Wilton och Jille kan perfektionisten kanske också reta sig på. Men en fruktansvärt skön – och rättvis – seger, slut på måltorkan och bättre spel än på länge. Och det mot motstånd av anständig kvalitet. Och tänk – nu kanske man slipper alla de domedagskrönikor som präglat dagspress och webb de senaste veckorna. Bara en sån sak gör ju livet lite lättare att leva.