Daniel Andersson: "Vill de att man ska bli huvudtränare i Malmö FF kan man inte tacka nej"
Vi lägger taktik, motståndare och mål åt sidan för den här gången. I stället blir det ett långt samtal med Daniel Andersson om bland annat att stå åt sidan för andra, kliva ur skuggor, att alltid vara tillgänglig och vad han gör om Helsingborg ringer honom. Dessutom berättar Rikard Norling om Daniels främsta egenskaper som ledare - och människa.
Himmelrikets chefredaktör Ulf Nilsson och jag satt i vårt spatiösa hotellrum i Kharkov och skrev på våra respektive datorer när min mobil ringde. Detta var i samband med Malmö FF:s match mot Metalist i Europa League hösten 2011, och jag minns att jag upplevde det som att telefonen störde texttempot som jag hade fått upp.
Till slut svarade jag ändå. Det var Bertil Nilsson, redaktör för MFF:s årsbok, som undrade om jag kunde tänka mig att skriva en text med och om Daniel Andersson till den kommande MFF-aren.
Sen en tid tillbaka hade det stått klart att Daniel skulle bli assisterande tränare i Malmö FF och själv hade han deklarerat att hans förhoppningar var att han skulle göra ett så pass bra jobb att han inte längre skulle behövas som spelare. Nu skulle hans karriär få plats med 4000 tecken.
Självklart tackade jag ja till ett sådant hedersuppdrag. Några veckor senare gjordes intervjun, texten skickades iväg och jag upplevde en slags rätt barnslig stolthet; jag var den som fick äran att göra den sista spelarintervjun med kapten Daniel.
Vad varken redaktören, Daniel själv eller undertecknad kunde veta var att det inte alls var slutspelat. Till slut blev det 16 allsvenska matcher under 2012. Det visade sig att han behövdes i laget, som spelare.
Men nu är det över. Nu är det färdigt. Nu är sista allsvenska matchen spelad. Nu ligger allt fokus på att vara assisterande tränare i Malmö FF.
– Och det är väldigt skönt att kunna lägga all kraft på det, säger han till Himmelriket. Det här är ett krävande arbete, så jag tvivlar på att det hade gått att göra likadant i år som i fjor. Framför allt inte som att vi den här säsongen är en man färre i tränarstaben (Jörgen Pettersson, reds. anm.)
Daniel medger att det blev splittrat förra året. Utan någon tränarerfarenhet skulle han sätta sin prägel på, och ta ansvar för, defensiven, samtidigt som han tränade och spelade matcher i A-laget.
– Det var väldigt svårt faktiskt. Jag gjorde så gott jag kunde med att lägga all kraft både på att vara tränare och vara spelare, men det var ett krävande jobb. Det gick bra, men det var inte alldeles enkelt.
Jag vill ändå fråga och det handlar inte om att jag är ute efter en saftig rubrik i stil med ”Daniel är redo för comeback” eller något liknande; om det värsta skulle hända och du verkligen skulle behövas på grund av skador, hur långt ifrån matchform befinner du dig i dagsläget? Hur mycket har du tappat de senaste månaderna?
– Jag är rätt så okey faktiskt. Jag är med på en del träningar och håller mig i bra form. Det är klart att där skulle behöva vässas på en del saker, så än så länge är det inte några problem. Det är det inte. Men det skulle behövas lite jobb – skulle jag få en vecka så… Men det här är en icke-fråga, det vill jag göra klart.
På tal om att vara med på träningar. Rolle (Nilsson) var gärna med och spelade, medan Rikard (Norling) hellre står och betraktar och ger instruktioner. Det låter som att du är mer lik Rolle i det här fallet?
– Jag är mer som Rolle, ja. Fast så är jag ju assisterande också, och ibland får jag fylla på om där är ojämnt antal spelare. Så det är mer den funktionen jag har. Men det sker bara när det är Rikard som driver en träning. Sen är även Rikard med i vissa övningar, där det kan vara en fördel när man själv är delaktig för att få fram vissa sekvenser. Framför allt gäller detta försvarsspel. Då kan man fungera i form av en balansspelare och få skeenden dit man vill. Det är något som Rikard är väldigt, väldigt bra på, och något som jag också försöker anamma i min träning.
I slutet av din karriär råkade du ut för en del krämpor och skador. Hur mår din kropp i dag?
– Det är väl rätt så bra tycker jag. Höften är som den är, och jag påfrestar den inte mer än nödvändigt. Jag stoppade nog i tid, så jag kan ha ett drägligt liv framöver.
Men att du haft en lång karriär känns av?
– Absolut. Jag har min höft som sagt, den dras jag alltid med. Det var länge sen jag kunde skjuta hårt på en boll, och det kan jag fortfarande inte. Sen har jag mitt knä och en tå, men det funkar.
Elitidrott är egentligen inget nyttigt för en människa låter det som.
– Nä, eller… Jag har haft turen att inte dra på mig några riktigt svåra skador, utan har kunnat spela nästan alltid. Jag har inte missat många matcher eller träningar under 20 års tid. Så det är klart att det sliter, och ibland borde man kanske ha vilat när en del småskador dök upp, men det gjorde jag aldrig, utan körde bara på. Samtidigt är jag ju i väldigt bra form för att bli 36 år i höst, så där är fördelar också.
Kan man säga att det alltså är kroppen mer än huvudet som trivs med att du numera är tränare?
– Både och vill jag påstå. Det är klart att jag saknar att spela fotboll. Å andra sidan hade jag många bra år och nu ser jag detta som nästa utmaning. Att fokusera på det. Och det är betydligt mycket mer arbete med att vara tränare än spelare.
Den 18 maj 1995 gjorde Daniel Andersson allsvensk debut för (mot IFK Göteborg). Han var då 17 år. Lika många år senare avslutade han sin karriär (mot Elfsborg). Däremellan ryms flera hundra matcher i Malmö FF, i svenska landslaget samt i de fyra italienska lag han representerade.
Att be honom summera sin långa karriär vill jag inte göra; det är inte om detta den här texten handlar. Men jag vill ändå höra, nu när han har fått ett visst perspektiv, vad han anser sticker ut i som mest minnesvärt.
Han är tyst en bra stund. Säger något om att det inte är helt enkelt att svara på. Slutligen förklarar han att debuten mot IFK Göteborg är något han alltid bär med sig.
– Det var mitt mål redan som väldigt liten att ta en plats i Malmö FF:s A-lag – det var min stora dröm i livet. När man väl var där, och hade etablerat sig, var nästa mål att ta steget ut i Europa. Och landslaget förstås. Sen är det klart att hemvändandet och de dubbla gulden… Även om det blev resultat med skiftande resultat och placeringar, så har det ändå varit en fin tid sen jag kom hem till Malmö.
Så här några år senare, går det att rangordna gulden 2004 och 2010 för din egen personliga del?
– Alltså, 2004 spelade jag halva säsongen, så 2010 kände jag mig ännu mer delaktig. För min del var 2010 större, också på sättet vi gjorde det på. Hur vi spelade, fotbollen vi bedrev, det var ett helt fantastiskt år hela vägen. 2004 var… Vi ledde visserligen inte när jag kom hem på sommaren, men ändå fanns det inget annat än guld som räknades det året. Vi skulle bara vinna helt enkelt, det fanns inget annat med det laget som vi hade. Så det var starkt att vi gjorde det, men kanske var det lite mer krampaktigt än 2010.
Finns där något du ångrar att du gjorde eller inte gjorde under din karriär?
– Nej, de beslut jag tog vid olika tidpunkter kändes rätt då. I Italien, när jag var som bäst, och jag valde Fiorentina, som sen gick i konkurs: det kändes rätt då, men det blev ju fel i efterhand. Annars hade jag kanske fått en annan karriär med Inter och så vidare. Men jag tog ju det beslutet som kändes rätt vid den tidpunkten. Man kan vända på det också, då hade jag nog aldrig kommit hem till Malmö och fått de här fina åren och haft den här rollen som jag har i dag. Det finns säkert en mening med allt.
Jag minns när Patrik, din bror, kom fram och gjorde succé. Då pratades det om en lillebror som skulle vara ännu bättre. Dessutom har du pappa Roy som också är en himmelsblå legendar. Det är inte helt felaktigt att påstå att du varit något av allmängods, att du stått i rampljuset, sen du var väldigt ung. Hur har det varit?
– Det har varit ett enormt stöd att ha dem med sig genom åren. Deras erfarenheter har varit väldigt positivt för min egen del. Men det är klart, att från början var man Roys påg och sen Patriks lillebror. Så har det ju varit. Till sist skapade man sig väl en egen identitet, vilket var skönt.
När kände du att du klev ur deras skuggor?
– Riktigt, riktigt kliver man kanske aldrig ur dem trots allt. Jag vet inte, det är svårt att säga. Jag var på god väg, min karriär hade kunnat bli mycket bättre än vad som blev. Men jag är ändå nöjd. Så kan man väl säga.
Jag tycker att det finns ett tydligt vägskäl, och det är hösten 2005 när Patrik tvingas sluta och du så sakteliga blir lagkapten. Därefter är du inte längre lillebror Andersson, utan Malmö FF:s lagkapten.
– I och för sig, så kanske man kan säga. När han väl slutade… Jag har inte tänkt på det så, men det stämmer nog det du säger.
Som en av Sveriges främsta spelare, men framför allt som Malmö FF:s lagkapten, följer ett stort mått av uppmärksamhet. Med följer också en slags skyldighet att stå till medias förfogande.
Hur många intervjuer han har ställt upp på under åren kan nog ingen svara på. Hur många intervjuer han bara med undertecknad fått göra är redan det svårt att veta. Otaliga kan vi nöja oss med att konstatera.
Hur många gånger, undrar jag, har han suckat och tänkt ”inte de här frågorna en gång till”?
– Framför allt i landslaget var det en period som var väldigt jobbig. Frågan ”hur känns det att vara ifrågasatt” fick jag väl i stort sett vid varje landslagssamling under två års tid. Det var journalisten som ifrågasatte mig, men han menade att det var andra som undrade och han bara gjorde sitt jobb. Förstår du vad jag menar? Det blev väldigt tjatigt ett tag. Annars har det inte varit så stora problem tycker jag.
– Med åren har jag också lärt mig att man behöver inte alltid svara när det ringer. Och man vet att om det har hänt nåt särskilt, så kanske det kan vara skönt att inte svara precis då heller. Man kanske anar att det är nåt jobbigt, och har man då inga svar att ge, är det lika bra att låta bli att ta det samtalet. Men på det stora hela har jag alltid försökt att vara tillgänglig.
Till slut lär man sig också vad för slags intervju det blir utifrån vem journalisten är, eller?
– Absolut är det så.
Så då har du lagt in dem i din mobil så att du är förberedd?
(Skratt) – Nej, det har jag faktiskt inte gjort. Men man lär ju sig känna vissa nummer.
Jag antar att det inte är så många fler än jag som ringer från ett 0340-nummer, så jag tar det som något positivt att du alltid svarar när jag ringer.
– Det är det inte, Magnus, så när jag ser att det är du så svarar jag alltid. Om jag kan.
Ha ha, smicker funkar alltid.
– Eller hur? Det kommer man väldigt långt med.
Inför den här intervjun googlade jag ”Daniel Andersson nyheter”, och då hittade jag inte mycket som är dagsaktuellt. De senaste artiklarna är från i senhöstas. Man kan inte påstå att du står i strålkastarljuset längre.
– Nej.
Många före detta idrottare vittnar om hur tufft det är att gå från ett liv i rampljuset till ett i skymundan. Men lite, tänker jag, måste du känna av omställningen, även om du fortfarande är aktiv som assisterande.
– Ja, det går väl inte att förneka. Det är klart att det är så. Men nu får jag ut min tillfredsställelse genom spelarna. Tränare får väldigt sällan beröm, för att inte tala om en assisterande. I stället blir det mer fokus på dem när det går dåligt för laget. Så när man går ut och har en träning, så tycker man själv att den varit bra, men det är ju inte en jävel som tänker på det. Inte heller som spelare tänker man så. Ibland känner man att man skulle vilja ha feedback på hur träningen gick, men det är ingen som säger det till en.
– Som spelare känner du när det går bra, du får beröm för ett snyggt mål eller för en fin passning och så vidare. Eller när man gjorde en bra match och folk kom fram till en och sa ”det gjorde du bra”. Där är det annorlunda som tränare. Det är ju ingen som kommer fram på stan och säger ”bra träning du stod för i dag, Daniel” (skratt).
Jag tänker också på den biten efter träningar och matcher, där det skiljer sig mycket för din del. Som sagt, jag googlade och hittade inte en enda artikel eller intervju med dig i år. Hade du varit en spelare så skulle du ha varit med var och varannan vecka, för då hade vi i media stått där med våra diktafoner och velat ha kommentarer om allt mellan himmel och jord.
– Jo, det stämmer.
Det är spelarna och huvudtränaren som står i medias blickfångst?
– Rikard tar allt sånt, och det med rätta.
Är det en skön omställning för dig, eller saknar du rampljuset lite?
– För min del spelar det absolut ingen roll, varken mer eller mindre. Mediaskuggan bryr jag mig inte alls om.
Men du förstår vad jag far efter?
– Jo, det gör jag. Omställningen är… Som fotbollsspelare får du hela tiden bekräftelse. Omedelbar bekräftelse. Där kan jag förstå om många kanske får problem med den biten, när bekräftelsen upphör efter karriären. Du får inte längre ryggdunkar, du får inte längre uppmuntrande ord. Jag har inte upplevt det så, men jag kan se problemet när man inte längre får den direkta bekräftelsen när man gör nåt bra. Och framför allt inte från så många som när man var aktiv. Ena dagen spelar du inför 20 000 åskådare, nästa dag jobbar du med nåt helt annat. På Posten, för att ta ett exempel. Det är ju liksom ingen som ger dig en ryggdunk för att du delat ut posten på ett för jävla bra sätt. Så den omställningen tror jag kan vara jobbig för många idrottare.
Jag har svårt att se dig som ”bara” assisterande tränare livet ut. Hur ser dina egna tankar och planer ut?
– Just nu går jag för 100 procent på detta, och lägger hela min själ i det. Sen har jag ju ett stort problem och det är att jag är så jäkla förbaskat förälskad i den här föreningen, så jag vill väldigt gärna verka i Malmö FF. I alla fall inom Sverige, då finns det väl inte… Men jag får se hur det blir, jag är lite kluven ännu. Fast det är klart att om de vill att man ska bli huvudtränare i Malmö FF, det är inget man kan tacka nej till.
Eller så ringer Helsingborg och vill ha dig?
– Ja, och det går ju inte.
Du är inte villig att göra en Stefan Schwarz?
– Nej, det är jag inte. Men det kanske man måste en dag. Väljer man ett yrke som är så snävt som fotbollstränare är, så måste man ju fortfarande dra in pengarna. Man har en familj att försörja, man måste ha mat på bordet. Så hur mycket det än skulle ta emot, så vet man aldrig hur man ställer sig i framtiden till en sån förfrågan. Så det är där jag sitter nu, med sådana tankar. Men jag har inte fått några frågor från annat håll, utan jag går som sagt in med 100 procent i den här säsongen.
Att Daniel Andersson är ett ledarämne råder det väl ingen tvekan om. Har man som han varit lagkapten i flera olika lag, finns där förstås ingredienser som en tränare vill ha ut på planen. Men det finns många lagkaptener som aldrig, efter sin aktiva karriär, fortsätter som tränare. Så något utöver rutin och ledaregenskaper måste finnas hos honom.
Jag frågar vad han tror Rikard Norling såg, och ser, som gjorde att han ville ha Daniel vid sin sida. Han suckar tungt och säger efter en stund att han inte vet. Jag försöker dra ur honom ett svar och frågar om tränarna inte ger varandra feedback.
– Inte på det viset. Han ger mycket beröm men, jag vet inte… Det känns fel att säga. Du får fråga honom om det.
Jag tar honom på orden och ringer Rikard Norling. När jag berättar om anledningen till mitt samtal, att jag håller på med en lång intervju med hans assisterande tränare, utbrister han spontant: ”Så jäkla härligt!”
Under samtalets gång går det inte att ta miste på hans… kärlek är nog inte fel ord här… för Daniel. Lovorden haglar.
– Det skulle vara en fruktansvärd brist hos mig om jag inte såg det alla andra ser, och det är endast hans lågmälda sätt att se på sig själv som hindrar honom från att säga det också: han är begåvad med en stor portion tro på sig själv, som bottnar i något starkt och fint.
– Det finns ledare och det finns ledare. Jag tror att du och jag har varit inne på detta tidigare; för 10 år sen var jag en anställd ledare för ett fotbollslag. Nu är jag en anställd naturlig ledare, och oavsett om jag hade varit anställd eller inte, så hade jag varit en ledare för en grupp. Skillnaden mot Daniel är att han aldrig har varit anställd och aldrig kanske behöver vara det för att vara en ledare. Han har det i sig från början. Och det säger ganska mycket om honom.
– Det är det ena. Kopplar man det till ett starkt psyke och en erfarenhet som spelare samt en generellt sett hög intelligenskvot så har man Daniel där.
Har han några särskilda egenskaper på träningsplanen som utmärker honom, som gör dig förtjust och glad i honom, eller bottnar hans plats där i vad du nyss berättade?
– Ett tränarskap skiljer sig från ett ledarskap tycker jag. I tränarskapet ligger det lite mer erfarenhet i att vara just tränare, saker man trots allt måste lära sig. Det finns ett visst avstånd mellan koner, och det kan vara saker som var man står, hur man står, tonfall. Precis som med spelare som skaffar sig rutin, så gör även tränare det.
– Tack gode gud för att han har en del kvar att lära sig där; hade han varit fullfjädrad redan nu på den biten också, så hade man ju undrat vad fan man själv har pysslat med i 10 år. När han kommer ifatt där, så har han förutsättningar att bli Sveriges bästa tränare. Han har också potential, enligt min mening, att bli Sveriges bästa sportchef, kanske Sveriges bästa VD för ett fotbollslag. Sådana ledaregenskaper besitter han. Och i Daniels fall är det för honom viktigt att det är just Malmö FF.
När jag återkommer till Daniel med Rikards omdöme om honom, säger han att det var smickrande att höra. Lägger sen till:
– Han är snäll Rikard.
Snäll och ärlig?
– Han är snäll mot sina medarbetare.
Jag har ännu inte berättat att Rikard ser potentialen hos Daniel att bli Sveriges bästa tränare, bästa sportchef, bästa VD. Jag säger att jag har mer fina ord, men Daniel värjer sig.
– Det räcker nu, det är nog inte bra för mig att höra mer.
Jag berättar ändå och innan han hinner skratta förläget, frågar jag honom om det är något han kan tänka sig i framtiden – att jobba inom MFF, men inte som tränare.
– Absolut, jag har varit med i processen som var inför det här året. Och det var både roligt och lärorikt. Så det skulle jag kunna tänka mig, men som jag sagt innan – jag har full fokus på det jag gör nu.
Du berättade om din kluvenhet att bli huvudtränare och kanske behöva jobba för en förening du helst inte vill vara i, men som du känner att du måste för brödfödans skull. Att då bli anställd av MFF i en kanske mer administrativ roll hade onekligen gjort det enklare, eller?
– Det är klart att de tankarna finns. Det är därför vi får se vad som händer när man vandrar längs den här vägen som ligger framför en.
Sista frågan, Daniel. Om det blir guld i år, tror du det blir samma lyckokänsla för din del då, som när du spelade?
– Absolut. Det blir det. När Malmö FF tar SM-guld blir jag lika lycklig varje gång.
