Legendar #5: Agne Simonsson
Han är kanske vår störste spelare genom tiderna. Storheten ligger emellertid inte bara i målen, utmärkelserna eller triumferna. Agne Simonsson är så mycket mer än en stor spelare - han är en av oss. – Det finns bara ett lag för mig och det är ÖIS.
Hösten 2012 är världens bäste fotbollsspelare genom tiderna, Pelé, i Sverige. Nationalarenan Råsunda ska ge sin avskedsföreställning och delar av det brasilianska mästarlaget från VM 1958 tillsammans med de svenska finalmotståndarna är på plats för att ge avskedet en guldkantad inramning. Den då 71-årige Pelé äntrar Råsundas gräsmatta med en ungdoms spritt i benen, men sådan är inte verkligheten för alla andra på plats. Pelé går fram till en rullstolsburen bekant, bränner av ett stort leende och trycker ömt och länge sin hand med vad som förr var sin forne rival. Nu är de vänner med en stor ömsesidig respekt för varandra. Världens bäste fotbollsspelare Pelé, och så Agne Simonsson från lilla René. Hur det blev så? Genom erövringar av ÖIS, landslaget, Wembley och Allsvenskan. En utopi för de flesta – verklighet för Agne Simonsson.
Sagan om Agne börjar i andra änden av spektrat, långt från den framgång och uppståndelse som följde med honom under sin karriär. Lilla, enkla IK René blev startdestination men i den lågprofilerade kvartersklubben från Gamlestaden skulle nya stjärnor visa sig vara på väg att tändas. Agne plockades upp av ÖIS-ledaren Bengt Sternhult, förädlades i ungdomslaget och 1953, 18 år gammal, debuterar han i A-laget. Agne och ÖIS gick sedan tillsammans ömt hand i hand. Framåt. Uppåt.
1954 återfinns ÖIS i division 3 och är en skugga av sitt fornstora jag. Men med Agne som spets, unga, talangfulla spelare omkring sig och så småningom med Gunnar Gren som spelande tränare tar sig ÖIS 1958 tillbaka dit vi hör hemma: Allsvenskan. ÖIS kom dit genom att spela en teknisk, offensiv och publikvänlig fotboll, där Agne växte in i sin roll som regissör och styrde spelet med en spelförståelse, känsla i fötterna och taktisk intelligens som hade få övermän. Egenskaperna gjorde Agne till en assistmakare av rang, inte minst till radarpartnern Rune Börjesson, men inte nog med det. Agne hade till en dimension i sitt spel genom att ha ett väl utvecklat målsinne och öste in mål under ÖIS färd mot Allsvenskan.
Agne hade allt man kan önska sig av en spelare och var i många stunder ostoppbar för sina motståndare. Framfarten fick honom även att emellanåt byta ut den röda tröjan mot landslagets gula. Det tog honom 21 år och 362 dagar att ta sig till landslaget, men bara 40 sekunder att göra sitt första mål. Lite senare gjorde han ett till i segermatchen över Norge som slutade 5-2. Den trollbindande debuten tog honom hela vägen till hemma-VM 1958 som center i kedjan. Där fanns storheterna Kurt Hamrin, Gunnar Gren, Nisse Liedholm, Nacka Skoglund – och så Agne Simonsson. Då i division 2 och underlägsen de andra vad gäller serietillhörighet och erfarenhet, men likvärdig i skicklighet.
Agne ledde Sveriges anfall i fem av sex matcher, blev VM:s förste målskytt och gjorde sedan ytterligare tre under färden mot finalen där Pelé och Brasilien förstörde den tilltänkta hemmafesten. En bitter avslutning tar dock inte bort det faktum att mästerskapet blev likväl en succé för såväl laget som för Agne själv. Och året därpå skulle han lyfta sig till än högre höjder.
Året var 1959, scenen Wembley och föreställningen Agnes. I matchen mot England ställdes han mot tuffe backen Trevor Smith, vars rykte innehöll historier likt ”även linjemännen behöver benskydd” och ”där Trevor gått fram växer inget gräs.” England som lag var dessutom ohyggligt bra vid tidpunkten och de 70 000 på läktarna såg fram emot ett nytt brittiskt målkalas. Problemet var bara att ingen hade talat om det för Agne.
England tog planenligt ledningen i den första halvleken och pressade på för ytterligare mål innan halvtidssignalen ljöd. En storspelade Bengt Zamora nekade dem det och med bara 0-1 på resultattavlan började Sverige så smått att gå till attack under de avslutade 45 minuterna. Det var då som Agne Simonsson klev in i handlingarna ordentligt. Det var då han skrev svensk idrottshistoria. Efter att först ha nickat in kvitteringen stod han sedan för ett artistiskt nummer i den högsta skolan. Mitt på den engelska planhalvan vann han bollen och dribblade än hit, än dit, genom hela Englands försvar. Strax utanför straffområdeslinjen gick Agne på skott med en perfekt avvägd skruv som besegrade målvakten Hopkins. Ett fantastiskt mål, en superb insats, med en grandios belöning för ”The King of Wembley”.
Sverige höll undan och vann efter Agnes briljans. För det tilldelades han Svenska Dagladets bragdmedalj som andre fotbollsspelare någonsin, fick Guldbollen av Aftonbladet och proffsklubbarna stod i kö för att få signaturen från ”världens bäste center”. Valet föll till sist på Real Madrid, där Agne främst vann livserfarenheter och till viss del fyllde plånboken. Den argentinske stjärnan Alfred di Stefano, en av världsfotbollens verkligt stora, kunde inte acceptera att en svensk hämtades in för att konkurrera och eventuellt förpassa honom ut ur startelvan utan vägrade helt sonika att integrera med Agne. En utlåning till Real Sociedad följde istället men efter ett halvår där sneglade Agne hemåt. Till Sverige. Till ÖIS. Detta trots att Madrid ville förlänga och att det fanns intresse från exempelvis Malaga, Valenica och Malmö. Varför? Enkelt.
– Jag följde hjärtats mening, har Agne motiverat sitt val.
ÖIS blev sedan klubbadressen fram till dess att spelarkarriären tog slut 1970 då han också var tränare för laget – en post som han skulle återkomma till. 1983 heltidsanställdes han som huvudtränare med mål att fira 100-årsjubileum 1987 som svenska mästare. Så blev det inte. Varför vänta fyra år, när man kan vinna efter två? Det överraskande guldet 1985, det första på 57 år, bar Agnes stämpel och skrev in honom i ett nytt kapitel i historieböckerna. Bollvirtuos som aktiv – guldmakare som tränare. Agnes avtryck är överallt.
Agne Simonsson är en av Sveriges bästa fotbollsspelare genom tiderna, och därmed en av ÖIS dito. Han hade allt spelmässigt, men var kanske framförallt en enastående lagkamrat som alltid satte lagets bästa först. Laget framför alla andra heter ÖIS och hans gärning för klubben går inte att betona nog. ÖIS kommer alltid att stå i tacksamhetsskuld till Agne, Agne kommer för alltid att vara förknippad med ÖIS och vi kommer alltid att våra minnet med en öm och respektfull hand. Tack för allt.
Agne Simonsson
Född: 1935-10-19
Tid i ÖIS: 1949-1960 (A-laget från och med 1953), 1963-1970. Tränare 1970-1972, 1983-1986.
Prestationer/utmärkelser: 446 mål på 491 A-lagsmatcher i ÖIS, 105 allsvenska mål på 162 matcher, 27 mål på 51 A-landskamper, proffs i Real Madrid och Real Sociedad, bragdmedaljör, guldbollen-vinnare, medlem i svensk fotbolls Hall of Fame, svensk mästare som tränare 1985, silvermedaljör i VM 1958.
Källor: Från A-ÖIS, Örgryte SvenskaFans, Wikipedia
Tidningsurklipp efter VM-silvret 1958. Ingen sparv i tranedansen, inte!
En glad mästartränare 1985.
Tillsammans med Pelé på Råsunda innan Sverige-Brasilien 2012.
Porträtterad på ett hyllningstifo innan ÖIS-IFK Göteborg 2009.
* * *
Tidigare legendarer:
#1: Sven Rydell
#2: Carl-Erik Holmberg
#3: Lennart Wing
#4: Rune Börjesson
En stor del i vår nya design, vars avsikt är att lyfta fram och hylla ÖIS långa och stolta historia, är porträtten i vänstermenyn. Legendarerna, tio till antalet, är utvalda baserat på 1) tid och prestation i ÖIS, 2) åsikter från oss i redaktionen, samt 3) er läsares nomineringar. De kommer att avtäckas i kronologisk ordning veckovis på torsdagar klockan 13.
