Det går visst - med Per-Ola Ljung

- Det är liksom aldrig för sent att fatta rätt beslut. Även den längsta resan börjar med ett beslut, börjar med ett steg och det tar vi på måndag. Citatet ovan kommer från intervjun med ÖSK:s nye tränare Per-Ola Ljung som efter spelarkarriären drog söderut till Palma på Mallorca. Där fick han välbehövlig tid att komma tillbaka och sedan fortsätta inom den stora fotbollsverksamheten. Nu ska han på bara ett par månader göra allt som står i sin makt för att rädda Örebro SK från Superettan.

- JA!, svarar han, spänner blicken i mig och tänker nog att frågan är så otroligt korkat ställd. Men vi återkommer till den frågan i slutet av intervjun. Vi börjar i kronologisk ordning och vi slår oss ner efter presskonferensen på trappan, vid rad 16-17 skulle jag tro, ovanför ingången till D-sektionen på Behrn Arenas norra läktare. Tydligen har pollen gjort plaststolarna smutsiga men att sitta i trappuppgången verkar vara som den klaraste sak för PeO Ljung som betat av en intervju på samma plats redan. En svart diktafon (som ni vet sedan tidigare intervjuer kan spela mig ett spratt ibland) upplockad senare och intervjun är igång.

Vi börjar med en klassisk fråga.
- Hur känns det?
- Nej!
Vem är du?
- Ja.

- (skratt). Ja, jag är 44 år. Har spelat och verkat inom fotbollen i hela mitt liv känns det som. Jag gjorde ett litet uppehåll efter min spelarkarriär och flyttade med min sambo ner till Palma på Mallorca. Mest för att öppna upp lite tidsfönster från spelarkarriären in mot en eventuell tränarkarriär. Jag fick tid att reflektera lite grann över vad jag hade varit med om. Jag har jobbat med väldigt många duktiga spelare och jobbat med många duktiga tränare och vi hade haft väldigt mycket framgång på vägen. Jag har varit i tre klubbar, IFK Hässleholm, Helsingborgs IF och Landskrona BoIS och det gick väldigt bra i allihopa så jag kände att jag har nog något med mig i mitt bagage som väldigt få får uppleva. Så jag tänkte att jag vill sortera ut det, reflektera över alltihopa och är det så att jag känner att jag vill bli tränare någon gång i framtiden så ska det vara ett val mer än...vad ska man säga?
Per-Ola blickar ut över konstgräset och fortsätter:
- För några så kanske det finns en naturlig övergång från spelare till spelande tränare och tränare, men de som jag har sett har gjort så, många utav dem, har någonstans på vägen tappat sugen och tappat lågan för det här. Det är två helt olika uppdrag och jag ville inte förväxla dem. Så fotbollsspelaren han stannade på "Mallis" och tränaren flyttade hem kan man säga.

Om man googlar Per-Ola Ljung så borde den första sidvisningen vara till Facebook där det står att PeO är en av X antal personer som har klickat i "Gilla-knappen" under rubriken "Extremt tuffa utmaningar". Att ta över ansvaret för de svartvita, som ännu inte vunnit någon match under vårsäsongen, är jumbo och har nio poäng upp till säker mark så kan man ju i alla fall få intrycket av att vår nye tränare gillar kluriga uppgifter.
- Ja, det gör jag. Olika människor går igång på olika saker. Jag kunde ha valt en lättare väg, men jag har valt det för att det är svårt. Jag har valt det för att det finns en djävulsk spelarpotential i truppen. Jag har valt det för att alla de människor som jag har träffat i den sportsliga ledningen och i styrelsen bubblar och sjuder av optimism och framtidstro och det kanske överraskar en del att höra, men det är väl vad som bor i väggarna här. Det är någonstans det första steget mot att vi ska kunna vända detta och det känns jättebra. Det kommer självklart att bli skakigt på vägen samtidigt som vi kommer att ha en jätteutmaning framför oss. Vissa stelnar till när det blir motigt och andra tycker om att jobba. Och vi ska tycka om att jobba, så är det.

Den närkingska mentaliteten brukar ju vara: "Dä gåååår allriiiii". Du uttryckte dig: "Det går visst" på presskonferensen.
- Jag vet inte, alltså, jag är ju inte härifrån men det där "Det går aldrig-mottot" hör man ju. Jag vet inte om det är på skämt från någon revy eller om det verkligen är så men vi kan väl komma överens om att vi ändrar det nu i sex månader till att "Det går visst" så har vi kommit en bra bit på väg tror jag.

Hur viktigt är det med att kunna vara flexibel och anpassa sig efter motståndet?
- Det är en realitet. Vi kommer ha en egen identiet och vi kommer ha ett eget sätt att spela. Vi kommer ha egna principer som vi jobbar efter i vårt försvarsspel och i vårt anfallsspel. Men är man riktigt klok så ser man till att scouta motståndaren på ett bra sätt och då hittar man kanske svagheter hos dem och då betyder det att vi kanske måste trycka på - eller skruva till - vissa knappar i vårt anfallsspel så att vi vet att det gör ont hos motståndaren. Likväl så vet vi att vi måste göra någonting för att skyla över våra svagheter beroende på vilket motstånd vi har. Man kan inte välja det, utan man måste göra lite utav varje och man måste göra rätt utav varje.

Vad är dina förväntningar, eller snarare förhoppningar, på supportrarna?
- Jag förväntar mig att alla, precis alla, i klubben, på planen, utanför planen och alla som har med ÖSK att göra och har ett intresse utav ÖSK sluter upp. För ska man sluta upp någon gång kring det vi håller på med då är tiden inne. Det är dags nu. Vi måste vara enade och jobba hårt. Vi kommer göra allt vad vi kan och det handlar egentligen om fem bitar:

- Det handlar om att vi måste identifiera och se till att jobba efter någon typ av vinnarmentalitet. Det ska in i gänget här. Det är ett styvt arbete, men arbetet kommer före vinsterna om du förstår vad jag menar. Det blir inte vinnarmentaliet för att man vinner två matcher, utan det är ett resultat av att man jobbar med vinnarmentaliet vecka in och vecka ut. Det ska in.

- Vi måste se över vårt samarbete, vi måste se till att ett plus ett blir mer än två. Ett plus ett ska helst bli tre och då måste man jobba tillsammans. Jag har sett en del matcher under våren här och jag ser spelare som jobbar och sliter och offrar sig och gör precis allt vad de kan, men de har inte riktigt kommit upp i den där nivån att ett plus ett blir tre. Det ska vi se om vi kan fixa.

- Vi kommer se över strukturen. Strukturen på i princip allting. Träning, matchförberedelser och matchdag. Rubb och stubb som handlar om struktur. För att jag tror att det har funnits en struktur och ett bra sätt att bara arbeta tidigare, det vet jag, men analysarbetet från vårens insatser gör jag tillsammans med resten av staben och spelarna och sedan ska vi hitta rätt åtgärder vid rätt tillfälle. Vi kan inte ändra på allt för det är inte rättvist och om man ändrar på allt så de här viktiga detaljerna, de här tre, fyra och fem avgörande bitarna, ändrar du på 25 stycken så försvinner de bitarna i mängden. Så vi måste behålla det som har funkat och sen ska vi hitta rätt knappar att trycka på också.

- Och då kommer styrkorna till tals. Vi måste hitta rätt styrkor och maximera dem och verkligen lägga tyngdpunkten på vilka vi är och vad vi är starka på. Där ska vårt spel sitta.

- Sedan måste vi såklart ha in skratt och glädje och hela den biten. Men sätter vi de andra bitarna på plats så kommer det naturligt också. Jag kommer inte ha någon skratterapi, utan det här kommer handla om arbete, om elitfotboll på toppnivå, och det är det roligaste som finns.

Lämpligt nog dyker ett par skrattmåsar upp över västra läktaren samtidigt som PeO började prata om skratt och glädje och jag som är fågelrädd funderar på om det är läge att fortsätta intervjun inomhus i puben på tredje våningen. Måsarna flaxar sig ner i ena straffområdet och försöker leta maskar i konstgräset. Uppgift: Svårjobbat deluxe. Intervjun fortsätter med ett ständigt vakande öga på att fåglarna ska närma oss och jag i sådana fall ska rusa upp fortare än någon hinner nämna idrottspsykolog.

Planerar du att plocka in en idrottspsykolog i laget?
- Nej, det kommer jag inte att göra. Vi kommer inte använda mer än de kanaler som redan finns i klubben och de rutiner som är inarbetade i så fall. Men att ta in någon psykologhjälp nu, jag tror att det är för sent. Jag skulle kunna tänka mig att göra det, men i syftet i så fall att jobba på sikt. Det här med det mentala; Det är ingen quickfix. Det finns inte överhuvudtaget, utan det är helt andra processer. Ska jag vara riktigt ärlig så kan jag väl tycka och tänka att vi borde satsa lite grann mera på det generellt sett i 16-19-årsåldern så man redan har ett bra huvud när man kommer upp i den här tuffa nivån. Det är något som jag vill att klubben ska satsa på, det är en resurs som jag ser som ovärderlig. Det är ett komplement som jag tycker i en seriös förening, i ett seriöst drivet elitlag, så måste den kompetensen finnas.

När du står nere vid avbytarbänken på matchdag, vem är du där? Är du en person som härjar och brinner hela tiden eller tar du det lugnt och tar snacket i paus i stället?
- Vi kan väl säga så här; Om situationen kräver att det ska härjas lite, då härjar vi som fan. Men om det är ett sånt läge där det skulle störa och man behöver kanske agera på ett annat sätt så hoppas jag att jag kan läsa av skillnaderna i de två situationerna och agera situationsanpassat. En av de här sakerna som gör att jag älskar att vara tränare så mycket är att du har en möjlighet att vara bägge. De frågar mig ibland; Är du pedagogen på planen som går på träningsplanen och hittar lösningar med spelarna eller är du den som kan kommendera och kan sätta kraven? Jag är bägge och jag får möjligheten att vara bägge i det här jobbet. Det tycker jag är fantastiskt med att vara fotbollstränare.

Hur är det att bli konstgrästränare då?
- (skratt). Att kunna sälja in det till en helsingborgare, det är inte dåligt. Egentligen har jag inga åsikter om det. Det är en av förutsättningarna. Vi spelar på konstgräs och grabbarna är vana vid det och jag vet att ute i landet så tycker man inte att det är roligt att komma till Örebro och spela på konstgräs och det ska vi utnyttja.

Du var lite inne på det i början av intervjun. Hur blir det att första gången i fotbollslivet vara verksam utanför Skåne?
- Jag satt och tänkte på det när jag körde bilen upp här i dag. Det känns nästan som att man ska flytta till Sverige (skratt). Hur kan jag känna så egentligen? Förra helgen så satt jag på Parken i Köpenhamn och såg Danmark spela sitt genrep och jag har aldrig sett svenska A-landslaget spela en match live, men jag har sett Danmark live hur många gånger som helst. Jag har aldrig varit på Gröna Lund, men jag har varit på Tivoli Park i Köpenhamn hur många gånger som helst. Det finns ju någon skånskdansk-anknytning där så man vet inte riktigt vilket ben man ska stå på. Lite grann känns det här som att få en smak av Sverige (skratt).

Snacket om tivoli får mig att tänka på berg- och dalbanor. Tänk om vi vänt upp och ner på den allsvenska tabellen. Då hade jag inte suttit ned med denne genomsympatiske skåning som just tagit över Sportklubben. Samtidigt gör sig rädslan för en måsattack påmind när dessa beger sig ner till den nordvästra hörnflaggan.

Du pratade om ett sexmånadersprojekt på presskonferensen i första hand och Allsvenskan drar igång igen med mindre än en månad kvar. Hinner ni bli klart med allt eller kommer ni få jobba successivt efter vägen?
- På en månad går det inte. Det är viktiga dagar här och den första tiden är väldigt viktig så att vi får analysarbetet gjort så att vi kan börja jobba med rätt saker. Det kommer handla om en struktur och det kommer handla om intensiv dialog med spelare och övriga staben så att vi verkligen börjar med rätt saker. Men jag kommer sätta min prägel, både i sättet som vi arbetar, lite grann hur vi tränar och den strukturen som jag vill ha. Sen måste jag vara öppen för att hitta de här styrkorna hos spelarna så fort som möjligt. Vi har ett antal träningar på oss, ett par träningsmatcher och det här kommer inte vara färdigt när vi spelar mot GAIS borta. Men GAIS borta, det är en sak som kommer ge oss ett antal svar, perioden efter matchen till nästa match är en period och så vidare, och så vidare, och så vidare...
- Det handlar om det dagliga arbetet. Det är liksom aldrig för sent att fatta rätt beslut. Även den längsta resan börjar med ett beslut, börjar med ett steg och det tar vi på måndag.

Intervjun närmar sig sitt slut, samtidigt som måsarna kraxar så reser vi oss, tar en bestämd handskakning med känslan: "Det här ska vi fixa" och vandrar tillbaka upp på tredje våningen. Hungrig som bara den cyklar jag (ja, jag är lat men ser det också som någon form av träning när jag cyklar 50 meter) till hamburgerrestaurangen i det nordöstra hörnet på Behrn Arena. Unnar mig lite hämtmat, hoppar på cykeln hem och ser måsarna flaxa iväg mot Restalundsvägen när vi alla får en regndusch, modell kraftig, över oss. Men ändå kan jag inte sluta le. Kanske är det för jag slapp en måsattack, kanske är det hånet mot att få äta dyngblöta pommes frites som vanligt, kanske är det känslan av att diktafonen verkar ha fungerat utmärkt. Men troligtvis är det intrycket som jag fick av PeO som satt sig. Det här kommer visst gå.

...och just det, vi tar svaret igen plus frågan som inledde hela artikeln.

Kommer ni klara det allsvenska kontraktet?
- JA!