Martin Bengtsson: "Den som inte frågar sig varför man gör på ett visst sätt är en idiot"
Han var stortalangen från Örebro som skrev proffskontrakt med italienska Inter som 17-åring och spåddes en lysande framtid. Men verkligheten blev inte lika spikrak som den förutbestämda karriären.
Martin Bengtsson var stortalangen som debuterade i Örebro SKs A-lag som 16-åring 2003. Han spåddes en lysande framtid och provtränade med Chelsea och Ajax innan drömmen slog in och flytten till italienska Inter blev verklighet senare samma år. I England kallades han den nye Wayne Rooney och Inter såg Pirlo-potential i den unge örebroaren.
Drömmen såg ut att gå spikrakt uppåt, men den förbyttes snart i en mardröm som slutade i ett självmordsförsök.
I sin bok, I skuggan av San Siro, beskriver Martin Bengtsson sin uppväxt och drömmen om ett proffskontrakt i Italien. Men han beskriver också en tonårings strid i att gå från barn till ung vuxen och samtidigt söka efter en identitet som till stora delar bestod av fotboll och talangstämpel.
Martin Bengtsson kom till ÖSK från IK Strurehov 2002. Han var då en 15-årig mittfältstalang som tillsammans med bland andra Emra Tahirovic skulle ta örebrofotbollen med storm.
Det har nu gått nästan 15 år sedan du kom fram som den stora talangen i början av 00-talet. Hur ser du tillbaka på den där första tiden i ÖSK idag?
15 år. Jävlar i havet. Ja du ... Jag har ett tydligt minne av någon slags första vinter. Arvi (Thaaler, reds anm) brukade komma och hämta mig i en bil utanför Almbyskolan och köra mig till någon inomhushall i Rynninge där vi tränade. Det var stora killar där för någon som fortfarande bara gick i nian. Nordin Gerzic. En av Yasin-bröderna. Och så han Pontus som jobbar i baren på Satin. Minns att vi tränade på grus också. Det känns som stenåldern när man tänker på det nu. Grus! Det var innan dom här italienska farbröderna kom och la ut en stor gräsmatta av plast på Eyravallen. Jag minns inte om det hade hunnit bli Behrn då. Det var i alla fall innan allt blev Behrn. "Stallas" stod vid grinden.
I din bok beskriver du just hur viktig Arvi Thaaler var som ledare. Vad var det som gjorde att Arvi lyckades där andra kanske misslyckades?
Arvi var mycket noggrann och ställde höga krav tekniskt. Moment för moment var någonstans devisen. Att inte skynda utan att slutföra utförandet innan man tog nästa steg. Metodiskt. Ja, jag tyckte om det. Gör det fortfarande. Det rimmar med någon slags egen idé som jag hade då och har än. Att allting ligger i dedikationen till detaljerna. Så fort man börjar rusa för sin egen kapacitet så framstår man som en desperado. Man snubblar och har sig. Han kunde stå och kasta boll i en halvtimme och jag skulle träffa den på exakt samma ställe på vristen. När italienarna hade fått ut den där plastmattan så var vi där vissa onsdagsmorgnar redan vid 7-tiden. Jag skulle träffa Arvi från jag vet inte hur långt med krosspassningar. Träffade jag honom inte så dög det inte. Först när man satte ett dussin i rad eller något sådan så var det ok. Den där kontrollen är allt i fotboll. Det visste Arvi och det visste jag. Jag har ingen lust att göra några jämförelser med övriga tränare, men jag utgår ifrån att alla gör så gott dom kan och ibland kolliderar personer och tankar om vad det innebär att spela fotboll, bygga lag och hur man ser på sin roll i det.
I dagens ÖSK finns det flera unga talangfulla spelare, till exempel Adam Bark (16 år), Arvid Brorsson (17 år), Kevin Johansson (18 år) och Jonathan Lundberg (19 år). Vad skulle du vilja säga till dem som du själv saknade när du var i deras sits? Och vad skulle du därmed indirekt vilja säga till ditt eget 16-åriga jag om du skulle kunna.
Hmm ... jag känner inte dom här killarna så jag vet inte. Jag tror det handlar om vem man är och jag passar mig för att ge för generella råd. Det finns tillräckligt med floskler i fotbollsvärlden. Jag passar mig också för att ge några råd till 16-åringen i mig själv då han med säkerhet skulle slå mig på käften. Så kanske bättre säga såhär: Adam, Arvid, Kevin och Jonathan vet bäst själva. Men jag hoppas dom tar hand om sina hjärnor och står upp för sin rätt att vara en egen individ i en många gånger strömlinjeformad miljö.
Vad skulle du vilja skicka med till ledningen för dagens ÖSK? Vad behöver de tänka på för att inte dagens unga talanger ska hamna i liknande sits som du gjorde?
Låt inte juniorerna sitta i ett separat omklädningsrum. Människor mår bra tillsammans. Även unga människor tro det eller ej! Krävs det att man behöver slå in en vägg - slå in en vägg. Dra igång diskussioner inom lagen kring attityder och om vad för sorts arbetsplats man önskar vara. Det har man i slutändan igen på planen. Hur hanterar vi konkurrenssituationen som ständigt pågår inom laget för att inte skapa en fientlig och förtryckande atmosfär? Hur lär vi oss skilja på det vi gör på planen och det som sker utanför? Fråga sig: Vilka människor inkluderas och exkluderas av den "kultur" vi menar är kärnan i vårt fotbollslag? Vad för sorts ritualer och förhållningssätt går i arv här? Kan vi stå för dom?
I boken är du ganska sparsam med att nämna namn men två spelare som du ändå nämner är Gustaf Andersson (som idag heter Crona) och Mikael Danielsson och hur deras inställning och attityd till dig förändrades efter att du öppnat ditt hjärta och beskrivit din rädsla för dem på ett träningsläger på Cypern. Finns det fler spelare som du vill beskriva? Hur såg ledarstrukturen i laget ut? Var det vissa som bestämde reglerna och andra som bara följde på?
Jag har inget som helst intresse av att hänga ut någon enskild person. I ett fotbollslag skapas en kultur och den är dom flesta med på ett eller annat sätt och upprätthåller. Den som inte frågar sig varför man gör på ett visst sätt även om det gör en människa obekväm eller ledsen är en idiot. Så kan vi hålla det. Och många gånger skapas en idiotisk atmosfär. En atmosfär av priviligierad maskulin dumhet. Micke och Gustaf är intelligenta människor och dom förstod det där med när vi senare pratade om det. Man rannsakar sig själv och går vidare. Jag tycker om dom för det. Dom som däremot inte förstår det kan kort och gott på eget initiativ sätta på sig en dumstrut.
Vad gör du idag och hur ser ditt liv ut nu?
Jag examineras från Teaterhögskolan i Malmö här i vår och har i samband med det en pjäs som går upp på årets scenkonstbiennal i Norrköping. "The Next Great American Band". Jag har studerat till dramatiker under tre år. Vid sidan om detta har jag uppdrag som frilansande dramatiker och dramaturg inom teater i Sverige och utlandet. Stötvis är jag ute och pratar om San Siro-boken för skolor, förbund och föreningar. I dagarna ska jag dessutom agera svin i en kortfilm. Mina vardag bärs annars upp av tre stadiga ben - skriva, promenera och hålla mig á jour med världen. Ett liv anpassat trettiostrecket.
Följer du ÖSK på något sätt idag?
Jag går ibland in och läser på Nerikes Allehanda och får med mig något. Men det är högst sporadiskt. Någon gång i halvåret. Jag funderar på om jag kanske ska gå och se dom när dom spelar här i Malmö dock. Det vore trevligt. Kanske stå i klacken till och med. Jag ser nu att det är i maj. Det har hunnit bli varmt. Ni får hojta! Det finns en bra samlingsplats som heter Fregatten.
