ÖSK skulle klara en mittenplacering i Allsvenskan
Våren 2012. Tränaren Lars Mosander kliver in på Café Java och vid ett bord sitter Valdet Rama, Kushtrim Lushtaku och Ilir Berisha. Trots att blickarna möts hälsar de inte på varandra. Trots att de tillhör samma lag undviker de varandra.
Den här märkliga scenen utspelade sig mitt framför ögonen på två av mina närmsta vänner. Jag tycker att den på ett tydligt sätt visar hur illa det var ställt med ÖSK när Per-Ola Ljung tog över stafettpinnen i juni förra året.
Tio månader senare har Superettan dragit igång och trots att bara två matcher är spelade så tycker jag att man redan nu kan se en helt annan spelglädje, arbetsmoral och beslutsamhet i laget.
Ett briljant kollektiv
Det kollektiva försvarsspelet har stundtals sett briljant ut och om man tittar på detaljer från gårdagens match så hade Sundsvall jätteproblem i första halvlek med ÖSK:s överflyttningar, presspel och förmåga att hålla ihop laget.
Innan jag fortsätter hylla årets ÖSK så har jag för avsikt att blicka tillbaka en sista gång. Eftersom jag tog timeout från Svartvitt förra hösten så har jag en del gamla tankar i huvudet som bara måste ut.
Vad hände med lagmoralen?
Hur kunde det egentligen gå så illa? Hur kunde Sixten Boström och Lars Mosander gå från hyllade succétränare 2010 till att två år senare fullständigt tappa greppet om sitt lag?
Hur kunde den starka lagmoralen och gemenskapen från 2010 försvinna på så kort tid?
Jag ska försöka ge er en vettig förklaring och jag tänkte börja med att backa tillbaka bandet till 2008.
Framgångsrika lag har en speciell kemi
Ibland händer något när människor förs samman. Trots att alla individer inte känner varandra sedan tidigare så uppstår en kollektiv personkemi som är svår att förklara. Alla som har varit en del av framgångsrika lag, oavsett nivå, känner säkert igen sig.
Under Sixten Boströms första tre år i ÖSK fanns det kulturbärare i laget som med sina ledaregenskaper höll ihop gruppen.
Starka karaktärer och vinnarskallar
När dessa ÖSK-hjärtan förenades med starka karaktärer och laglojala vinnarskallar som Alvbåge, Olsen, Bedoya, Porokara och Almebäck skapades en krigarmentalitet och en stark lagmoral som gjorde ÖSK svårslaget.
Eftersom personkemin stämde så umgicks dessutom stora delar av spelartruppen privat. Detta gjorde att sammanhållningen blev ännu starkare.
Efter lilla silvret 2010 har ÖSK haft stor spelaromsättning och dessutom värvat egoistiska och karaktärssvaga spelare som inte smält in i gruppen på ett naturligt sätt.
Kraven på ledarskap ökar
I en sådan situation ställs genast högre krav på ledarskap och även om jag har full respekt för Sixten och Lasses fotbollskunskaper så tror jag tyvärr att de är direkt usla som ”team builders”.
Det var självklart fler faktorer än ledarskapet som sänkte regalskeppet ÖSK men en sak är säker.
En skicklig ledare och lagbyggare skulle aldrig låta det gå så långt som i exemplet från Café Java.
En ros till ÖSK-ledningen
Nu ska jag sluta älta gamla negativa saker och istället fokusera på det positiva. Jag tänker till och med slå på stort och dela ut en ros.
Även om nyförvärven Oscar Jansson och Tobias Nilsson kommer att ge laget stabilitet så är det till stora delar fjolårets kritiserade spelartrupp som ska försöka ta ÖSK tillbaka till Allsvenskan.
Jag vill passa på att ge ÖSK-ledningen beröm för att de, i sin utvärdering av 2012, insåg truppens potential och istället prioriterade satsningar på ledarsidan.
Axén är en kanonvärvning
Axel Kjäll var oerhört populär bland spelarna i Forward och med sitt driv och engagemang kommer han att komplettera den taktiskt slipade Peo Ljung på ett bra sätt.
Att anställa Alexander Axén som spelarutvecklingsansvarig tror jag kommer att visa sig vara genialiskt när vi summerar de unga spelarnas prestationer efter den här säsongen.
Tränartrion Ljung, Kjäll och Axén har en enorm press på sig men jag är övertygad om att de kommer att leverera.
Med ett ledarskap som får alla att dra åt samma håll så tror jag att återtåget till Allsvenskan kommer att nå sin slutdestination redan i höst.
Det finns en enorm potential i årets trupp och med den nya ledartrions inflytande så tror jag t o m att lagbygget skulle klara av att bli ett mittenlag i Allsvenskan.
Samma café ett år senare
Våren 2013. Tränaren Peo Ljung kliver in på Café Java och vid ett bord sitter mittbacken Ilir Berisha.
När blickarna möts hämtar Ilir en stol till sin tränare som i sin tur beställer in en stor tallrik med spagetti och köttbullar. Peo ropar dessutom in den italienske trubaduren Axel Kjäll från köket.
Axel framför sedan sin monsterhit ”Bella ÖSK” samtidigt som Peo och Ilir delar på sin tallrik spagetti och köttbullar.
Efter att de TILLSAMMANS har avnjutit måltiden så tar de en gemensam promenad TILLBAKA till Behrn Arena.
Så kan man på ett skönlitterärt sätt beskriva hur det går till i den nya harmoniska ÖSK-familjen.
Eller på ren ”kubanska” om ni så vill:
Vi har tillsammans krossat Värnamo och Sundsvall. Vi har påbörjat vår resa tillbaka till Allsvenskan.
Tillsammans. Tillbaka.
***
Om ni vill diskutera fotboll eller något annat så finns jag på twitter som @sportanalys.
På återseende!