Gästkrönika: Resan, del 2
Här följer den spännande fortsättningen på Resan med stort R.
Vi slängde på oss våra kläder och sprang fort till närmsta bankomat för att tömma våra konton. När man väl åkt hela vägen till Italien för att uppleva sin barndomsdröm så är man villig att ta till drastiska åtgärder för att inte gå miste om det. Detta var inget undantag. Vi skulle se matchen. Basta.
När fickorna var fyllda av färgglada sedlar gällde det att hitta en taxi som kunde köra oss till arenan. Problemet var bara att det i princip var omöjligt att få tag i en taxi då vi befann oss i en stad där alla var på väg åt samma håll. Så två och en halv timma innan matchen var vi på en episk taxijakt. Vi letade. Vi sprang. Vi jagade taxibilar från höger till vänster och måste ha sett ut som två dårar när vi sprang från ena sidan gatan till den andra. Hoppet sinade då alla taxistånd var tomma. Det kändes som att vi hade huvudrollen i en film där de evakuerar en stad. Alla var på väg bort ifrån centrala delen av Turin.
Det kändes så hopplöst innan Ramtin skrek att han hittat en ledig bil. Vi hoppade över ett räcke och sprang mot taxin som stannade drygt en 30 meter ifrån oss. När vi väl kom fram såg vi att det satt ett par i baksätet. Hoppet. Det där jävla hoppet och att tappa det. Den båten hade åkt in i ett isberg och var halvvägs ner mot botten av sjön innan bakluckan öppnades och vi insåg att bilen var vår om ett par minuter. Vi hoppade in i taxin och skrek: ”Juventus Stadium”. Vår taxichaufför behövde inte fråga oss om en vägbeskrivning. ”Turbo per favore!” sa Ramtin som har en begränsad Italiensk ordförråd. Ett ”certo” senare var vi på väg till Juventus Stadium för vår enda chans att få tag i biljetter.
Med en stor klump i halsen, tyst stirrandes ut ur fönstret i drygt en kvart, var vi äntligen framme vid vår slutdestination. Juventus stadium. Det var så mycket vackrare och coolare än jag kunde föreställa mig och gatorna var fulla av människor klädda i svartvita färger från topp till tå. Här skulle det vinnas en scudetto. Här skulle det vara en folkfest och mitt namn stod inte med på gästlistan. Ta den uppgivna stå-utanför-en-Stockholmsklubb-känslan en populär dag och multiplicera det med 1000.
Efter år av att ha spelat poker på heltid har jag fått en bra förståelse för varians och statistisk. Jag har inte läst någon kurs eller ämne på universitet om statistik. Inte heller skulle jag kunna lära ut om det. Men jag har en bra förståelse för det tack vare att jag spelat över en miljon givar och därmed fått uppleva den praktiska delen till skillnad ifrån många andra som enbart läser om det teoretiska. Mitt yrke går ut på att maximera sitt förväntade värde. Att hela tiden jobba för det långsiktiga då de kortsiktiga resultaten starkt kan påverkas av varians. För att jämna ut variansen måste man få in så mycket volym som möjligt. Därför förstod jag att målet nu var att göra mitt bästa och jobba på volymen. Resten var ur våra händer men vi skulle ha biljetter till varje pris. Det gällde att vara vaksam på hur folk betedde sig och logiskt försöka klura ut vart svartförsäljarna höll plats. Allt detta i en stad och land där folk inte direkt har världens bästa engelska. Tur nog hade jag på twitter (http://twitter.com/shahin89b), inför säsongen på italienska skrivit till Juventus att köpa John Guidetti. ”Aquistare Guidetti” skrev jag. Förmodligen fel rent grammatiskt, men vem bryr sig när budskapet når fram? Detta kom till användning.
”Scusi! Aquistare bigletti?” frågade jag två män som stod vid arenan.
”No. Impossibile” vilket följdes upp av en längre mening på italienska. Budskapet var dock ganska solklart. Biljetterna var slut sedan ett bra tag tillbaka och sättet den ena mannen, tröstande, klappade mig på axeln är en känsla jag sent glömmer. Han såg två unga män som skulle missa den största matchen i klubbens historia och led med oss.
Vi skyndade oss ifrån arenan mot en väg som hade allt ifrån paninistånd och ölförsäljning till folk som bara stod och hängde. Vi var hela tiden uppmärksamma på vår omgivning och försökte samla på så mycket information som möjligt medan vi gick från person till person och frågade om biljetter. Till slut slog det rätt. Vi hade maximerat våra chanser, rent statistiskt, genom att fråga så många människor som möjligt om biljetter. En man bad oss att vänta i tio minuter medan han frågade folk i området om det fanns något kvar. Det var trots allt drygt en 50 minuter kvar till matchstart. Han verkade leta efter någon speciell vilket jag uppmärksammade. Det kändes som att vi åtminstone var i rätt område. Till slut kom han tillbaka och ursäktade sig. Han kunde inte få tag i biljetter och det var svårt att förstå varför på grund av språkbarriären. Det kändes hopplöst och Ramtin hade nu tröttnat och ville till andra sidan arenan. Jag klandrar inte honom. Jag var så inne i att göra det bästa av situationen att jag glömt bort matchen och känslan av hopplöshet. Jag skulle in till varje pris och något stämde rätt med den här gatan. Det var för många människor som såg skräckslagna och oroade här. För många som bara stod stilla på en plats. Det var som att kolla på sin spegelbild. Vi var på rätt väg. Det var jag övertygad om. Det gällde bara att hitta rätt person.
Vi letade vidare innan vi fick det bekräftat av en italienare som kunde tala engelska att vi var på den rätta gatan. ”De är dock inte här än”. Va bene. Ingen stress. Jag menar, vem är stressad med 40 minuter kvar till matchstart? Vi tänkte absolut inte stå och vänta på att de skulle komma fram till oss så vi fortsatte fråga runt innan en person pekade mot två män. En stor bitig man som hade ADO Den Haags klubbemblem som iPhonefodral och en kortare som hade rakat allt hår, förutom en stjärnformad del på huvudet. De här grabbarna såg hårda ut och den större mannen hade ett papper och penna som han skrev ner antalet personer på medan det stod en flock av människor runtomkring dem med en grön sedel viftandes i handen. Mannen som visade oss vilka det var snackade med dem på Italienska medan jag frenetiskt skakade på huvudet och avslutade hans mening med:
”Svezia. Aquistare bigletti. Per favore. I love Del Piero”.
Jag skulle helt enkelt in. Så de pekade på mig och den kortare mannen lyfte upp sin tumme. Det betydde en hundring. Det vill säga hälften så mycket som det kostade på Seatwave. Jag har aldrig någonsin gett någon pengar så fort som i det ögonblicket. Efter att ha räknat ihop oss till nio personer bad han oss att vänta. Folk i vår grupp var så spända och nervösa att ordet kedjerökning inte var nog för att beskriva antalet cigarettpaket som tömdes på den korta tiden, som just då kändes som en evighet, innan den kortare mannen bad oss att följa efter honom mot arenan. En intensiv jakt på biljetter var nu över. Än hade vi dock inte fått våra biljetter i handen.
”Tror du att vi kommer in?” frågade Ramtin.
”Jag vet inte. Men det här är vår chans.” svarade jag
Ingen av oss kunde riktigt slappna av. Det gällde bara att ta sig in. Sedan kunde vi pusta ut.
Biljettfixaren tog oss till grinden precis utanför arenan och bad oss än en gång att vänta. Tiden väntar dock inte på någon och jag kollade hela tiden på klockan samtidigt som jag måste ha varit dödsblek i ansiktet. Han skrattade, la armen runt om mig och sade: ”Calma” medan han fortsatte vidare på italienska. Han hade koll. Det visste jag. Men det var ingen tröst. Efter någon minut kom den större mannen fram till oss och delade ut biljetterna, samtliga med italienska namn. Då slog det mig. Man måste ju ha sitt eget namn på biljetten för att få komma in?
Med 20 minuter kvar till matchstart gav han oss det gröna ljuset. Vi kunde gå till den första delen av säkerhetskontrollen för att ta oss in. Ramtin tog täten och visade sin biljett. Säkerhetsvakten bad då om identitet. Han kollade först på biljetten. Sedan på Ramtins pass. Han vände blicken tillbaka mot biljetten, kollade sedan upp och sade.
”No!”.
No? NO? Vadå no?
Biljettfixaren klev då fram till honom och började diskutera. Det kändes hopplöst. Säkerhetsvakten kollade bort medan han skakade på huvudet och det krävdes inga italienska språkkunskaper för att lista ut vad som sades. Säkerhetsvakten tänkte inte släppa in oss samtidigt som vår biljettfixare agerade som att han hade en hel del makt. Till slut kom en person som såg ut att vara chef för säkerheten dit och skakade hand med vår biljettfixare. Italien damer och herrar...
Först kändes det som att det skulle lösa sig men diskussionen vart istället en utdragen historia. Tonen i diskussionen förändrades och det vart mer högljutt och intensivt. En polis stod bakom dem medan de diskuterade och chefen för säkerheten blev allt mer irriterad. Han drog ut öronsnäckan ur säkerhetsvaktens öra och slog till honom på bröstet med bakdelen av handen. Men detta var en envis säkerhetsvakt vilket var dåliga nyheter för oss. Av alla säkerhetsvakter i hela arenan så hade vi lyckats få den laglydiga, envisa mannen, som inte tänkte ta skit från någon. Jag hann inte tänka på något mer. Det var bara så hopplöst och tråkigt. Ramtin kollade mot mig och ja.. det där om hopp. Optimism. Hoppfull sinnestämning. Hopplöshet. Den här dagen hade varit en berg-och-dalbana av känslor.
Men vi byter ämne ett kort tag. Nu har ni läst nästan fem A4-sidor av det jag skrivit så det känns ganska passande med ett litet avbrott. Ni vet lyckliga slut i filmer? Sådana där överdrivna ”vår hjälte springer allt vad han kan på en fallande bro och hinner fram exakt i tid för att ta sig på säker mark och överlever medan bron, med fienden fallandes på den, bara rasar ner i ett stor tomt område av ingenting där man garanterat vet att någon förmodligen kommer skada sig illa”. Det där hollywoodslutet som man älskar att se då man innerst inne vill ha ett lyckligt slut. Vad ska jag säga?
De släppte in oss.
”Va bene” sa säkerhetsvakten och kollade bort. Vi följde efter biljettfixaren till nästa kontroll. Där stannade vi. Han pekade mot vart vi skulle gå och sa att han bara kunnat fixa biljetter på” övre”. Vi hade inte ens hunnit tänka på vilken del av arenan vi stod utanför.
”Övre? Vadå övre? Var sitter vi ens?” frågade jag Ramtin medan vi gick mot våra platser. Ramtin vände sig mot mig med det bredaste leendet jag någonsin sett och då förstod vi...
