Supporterhistorik 2
Klubbens hjärta del 2
I
den förra artikeln berättades det om hur supporterkulturen på San Siro
tog sin början, och hur de ledande grupperingarna på Curva Nord uppstod.
Här kommer fortsättningen som behandlar själva personerna, deras
livsstil och allt vad kulturen på läktarna innebär.
Datumet är 6 maj och året är 2001. Inter leder med 3-0 mot Atalanta
efter att Vieri gjort två mål och Recoba det tredje. På Curva Nord
torde allt vara som det ska, men det är det inte. Inter har svikit, Inter
har vikit ned sig och skämt ut sig under den gångna säsongen.
De får inte förlåtelse genom en kanonmatch, berättigat. Säsongen är
förstörd sedan länge. Och när majoriteten av spelarna ändå inte
verkar bry sig säger de som läger ned sitt dagliga liv och sina
besparingar ifrån. Med hjälp av någon lika irriterad läktarvärd har
man lyckats köra upp en av de tillresta Atalantasupportrarna stulen svart
vespa i ett av San Siros torn vid den norra läktaren. På andra ettaget
misshandlas mopeden och sätts i lågor, innan den med förenade krafter
kastas ned på den sedan tidigare utrymda läktaren under.
Trogna
Bilden av supportrarna är i detta läge stark och våldsam. Även om de
denna gång gått över gränsen med bred marginal, och utan att på något
sätt försvara handlingen utförd av ett mindre antal supportrar, bör
man dock kunna ha någon form av förståelse för hur de känner sig.
Frustration, besvikelse, ilska.
De har match efter match, vecka efter vecka, månad efter månad följt
laget i vått och torrt. Och hela tiden har de hoppats på att de välbetalda
spelarna någon gång ska ta sig samman och visa lite jävlaranamma och
vilja. De har lagt ned massor pengar och tid för att se laget spela
bortamatcher i Reggio di Calabria, Lecce, Neapel, Rom, Helsingborg,
Chorzow, Berlin, Arnhem. Vad har de då fått ut av detta, förutom att de
fått resa runt alltså? Ja, inte har spelarna direkt presterat över förväntan
och gett dem något tillbaka i alla fall.
Ändå kommer de tillbaka, de återvänder. År efter år finns de där, när
säsongen drar igång är de tillbaka i kurvan, hängivna och med nytt
hopp om att laget de älskar ska ge dem lite lycka. De viger mestadels av
sin vakna tid åt att stödja Inter och följa dem vart de än reser. Det
tyder på hjärta, och kärlek till laget. Att det då finns spelare som
efter en bortamatch inte ens kommer sig för att jogga den korta sträcka
ut till supportrarna på läktaren och tacka dem för deras stöd och växla
ett par ord är rent skamligt. Att supportrarna då och då ryter ifrån
och genomföra protester mot egna laget är för mig fullt förståeligt,
jag skulle säkerligen göra detsamma.
På läktaren
Supportrarna i kurvan skiljer sig från den övriga publiken. Det betyder
inte att de gillar laget mer, eller att de är mer äkta än vad
sittplatssupportrarna är. Skillnaden är att de på ett mera aktivt sätt
stödjer laget under match.
Den planlösa livsstilen har blivit signifikativ för supporterkulturen,
och mentaliteten är en annan än hos den alldagliga supportern. I kurvan
dominerar en annan klädstil och ett annat mode än vad det gör på läktarna.
Man är på en fotbollsmatch, en livsviktig händelse för de som är där.
De klär sig därefter, och de agerar därefter. Det handlar inte om att
smycka ut sig med allt vad man har utan om att vara representativt och
respektabelt klädd.
Matchtröjor och liknande förekommer så gott som aldrig bland gli
ultràs och de supportrar som har hela kittet med tröja, halsduk, mössa,
keps, peruk, ansiktsmålning och liknande ses snett på och kallas i
Sverige fyndigt nog för ”julgranar” i dessa kretsar. Man använder
givetvis ett annat ord för dessa i Italien, fråga mig inte vilket.
Halsduken är kanske det enda som förekommer i kurvan, bortsett från en
gruppjacka, keps eller tröja med diskret logga. Annars går färgerna i mångt
och mycket i mörkt. Svarta tröjor, jackor, t-shirts etc.
Med samstämmiga toner
Under matchens gång står supportrarna inte och hänger och skäms för
att vara där, de står upp på de gröna stolarna, hoppar omkring, och
sjunger för allt de är värda. Supportrarna vill på ett så aktivt sätt
som möjligt stödja laget och visa vart deras sympatier ligger. Detta görs
med sång och ramsor i alla de former.
Spelarna som frekvent figurerar i startuppställningen tillägnas en egen
sång. Dessa sjungs under uppvärmning, eller när den individuelle
spelaren presterar något bra, gör mål, en avgörande brytning, skapar
en hörna etc.
Sångerna tillägnade laget förekommer i fler varianter och år efter år
dyker nya ramsor och sånger upp, den ena fyndigare än den andra.
För att klackledarna ska kunna göra sig själva förstådda för övriga
kurvan, och förklara vilken sång som skall sjungas finns det till hjälp
både megafoner, samt ibland även högtalarsystem.
Alla kan sångerna och snabbt hänger alla med, utan att någon står tyst
med händerna i fickorna. I kurvan är man om man ska stödja aktivt,
annars är man inte där så att säga.
Koreografier, vackert skådespel
Under de ”vanliga” matcherna förekommer flaggor i alla de former,
bengaler, rök, banderoller och andra spontana medel. De olika
grupperingarna har varsin banderoll med gruppens namn som är placerad på
den del av läktaren där gruppens medlemmar står. På varje enskild
match dyker det även upp banderoller, förutom dessa ”permanenta”,
med olika budskap och åsikter från fansen. Man berättar vad man tycker
om lagens prestation de senaste matcherna, prisas de som prisas bör och
tvärtom.
Man häcklar motståndarlagets fans med fyndiga meningar och med jämna
mellanrum också deras spelare.
Förutom dessa banderoller har supportrarna även egentillverkade flaggor
i mängder, den vanligast förekommande är tvåpinnsflaggan, med
varierande motiv. Allt från gruppernas namn och logga, till ett väl
avbildat spelarporträtt förekommer på dessa ”mindre” flaggor.
Tillkommer gör även de större megaflaggorna som befinner sig längst
fram vid staketet, att i verkligheten se dessa stora flaggor vaja bredvid
varandra är en ynnest för ögat.
I början av varje halvlek eldas det frekvent på andra ettaget, bengaler
och rökfacklor skapar en vacker inramning. Myten om att denna pyroteknik
är tillåten i Italien stämmer dock inte, och böter delas ut då och då,
inget som supportrarna tar notis om dock. Vad de gör på ”sin” läktare
för att stödja sitt lag har inte slipsnissarna i förbundet med att göra
anser de givetvis.
I de största matcherna på säsongen, främst i lokalderbyna mot Milan
och mötena med Juve och ibland mot Roma och Lazio, brukar laget tillägnas
ett mera organiserat läktarskådespel, en koreografi utförd av
supportrarna själva. Dessa förekommer i otaliga utföranden och med
olika budskap. Supportrarna kan, exempelvis med pappersark i olika färger,
skapa vackra mönster kombinerat med ett budskap. Stora läktarflaggor börjar
man måla för hand, flera veckor innan dessa matcher, och de ansvariga lägger
ned ett otroligt jobb för att ordna med allting. Detta är givetvis inte
gratis, utan man samlar under säsongens gång in pengar för att
finansiera dessa skådespel, som ofta går på tiotusentals kronor.
Det var i och med att supportrarna började organisera sig som dessa
arrangemang uppstod och detta är deras sätt att försöka bidra till att
laget ger extra och kanske tar någon viktig poäng. Dessa koreografier är
en konst i sig, och merparten av dem finns att skåda på bild på
grupperingarnas hemsidor.
Just Internet har hjälpt till att föra denna trend framåt och idag
finns mängder av sajter för ultras som vill träffas och byta
erfarenheter och diskutera.
Våld
I denna supporterkultur och i dessa kretsar finns det, som på det flesta
andra ställen här i världen, givetvis en baksida. Våldet är det som
främst uppmärksammas, och våldet bland de italienska supportrarna har
tyvärr ökat igen de senaste åren. Inter har förvisso inte hört till
de allra våldsammaste supportrarna, men det förekommer även här
klickar av våldsbenägna och våldsglorifierande fans. Många av dessa är
personer med extrema åsikter, som på ett tråkigt sätt blandar ihop
politik och fotboll. Något som märktes i inledningen av
supporterkulturens uppkomst på Curva Nord, då våldsamma drabbningar
skedde mellan Boys och Potere Nerazzurro. Efter dessa dispyter har kurvan
dock varit väldigt fri från inhemska uppgörelser. Och Inter har trots
en falang av högerextremister (Irriducibili) klarat sig relativt bra. Därmed
inte sagt att våld har uteblivit. Efter så gott som varje stormatch i
Italien inträffar incidenter mellan våldsmakare och polis, våldet på läktaren
har bland Interfansen dock inte förekommit lika ofta som det gjort hos
exempelvis Lazio och många småklubbar såsom Brescia, Atalanta, Torino
mfl.
Rasism
Tyvärr har då rasism blivit ett problem på Curva Nord. Italien är ett
land med fler patriotiska människor än exempelvis Sverige vilket också
leder till att rasism förekommer mer frekvent. Inters ultras har ett så
kallat friendship med Lazios supportrar, vilket till stor del baseras på
liknande politiska åsikter. Man har även haft ett uttalat friendship med
Hellas Veronas ökända Gialloblu Brigate, vilka visar allvarliga
tendenser vad gäller rasism. Detta har dock numera Inters fans brutit
officiellt, på grund av att problem uppstått, vilket är positivt.
Inters rasistiska följeslagare har inte uttryckt åsikterna lika öppet
som exempelvis Lazios och Veronas har gjort. Detta kan nog delvis bero på
att flera färgade spelare presterat bra i Inter de senaste åren. Ugh-körerna
förekommer dock med jämna mellanrum vilket givetvis är mycket tråkigt.
Känslan är dock att det är en minoritet av läktaren som drar igång
detta varpå de övriga hänger på utan att egentligen ha någon bestämd
åsikt om varför de gör det.
En kille som Martins framfart kanske kan vara en hjälpande faktor till
att få bort rasismen från läktarna, även om det lockas in nya vilsna
ungdomar underifrån kan nog sådant minska problemet, förhoppningsvis!
Det skall även tilläggas att det finns grupper som öppet tar avstånd
från våldet kring fotbollen. Gruppo Brusco är en av de grupperingar som
inte förespråkar våld bland supportrarna, något att ta efter för övriga.
Jon Sköld
2003-03-26 00:30
Klicka här för att läsa del 1 - Historien
Jon Sköld
2003-03-26 00:28