Lagbanner
Laureano Ruiz – mannen bakom Barças spelfilosofi
Laureano Ruiz.

Laureano Ruiz – mannen bakom Barças spelfilosofi

Johan Cruyff och Oriol Tort i all ära, men den som lade grunden till den nuvarande filosofin och fotbollstänkandet som råder i klubben var Laureano Ruiz, en man från Kantabrien som ansåg att en spelares teknik var viktigare än fysiken.

En juniormatch revolutionerade klubben

Den 15 april 1972. Barcelonas Juvenil A spelade finalen i Copa Catalunya mot CF Damm, ett lag som fått sitt namn efter ett ölmärke. På läktarna hade 15 000 åskådare tagit plats och på hedersläktaren satt presidenten för det katalanska fotbollsförbundet, den spanske landslagstränaren för juvenil och en hel del direktörer från FC Barcelona, bland annat presidenten Agustí Montal och A-lagets tränare Rinus Michels.

Laget tränades av Josep Maria Minguella, som senare även kom att bli en mäktig spelaragent och som via sitt nät av kontakter hörde talas om en viss Leo Messi. Förväntningarna var höga eftersom Barça Juvenil inte hade vunnit en titel på flera år. Men man blir besegrade av Damm med 2-3 och förlusten klassificerades som en katastrof. Direkt efter slutsignalen begav sig Montal ner för trapporna och sprang in i en journalist och sade till denne: ”Något måste göras. Det här är oacceptabel. Låt gå att vi förlorar mot ett fotbollslag, men inte mot en ölfabrik!”

Strax därefter, under sommaren 1972, kontrakterades Laureano Ruiz, som då jobbade som ungdomstränare för Racing de Santander. Han utsågs till tränare för Juvenil A och koordinator för de andra tre juvenillagen. Under de fem följande säsongerna blir man såväl katalanska mästare som spanska mästare samtliga år. Dittills hade man endast tagit hem två spanska titlar: 1951 och 1959. Ruiz hade en klar vision när han tog över och inpräntade från dag ett sina träningsmetoder och sitt spelsystem. Under hans ledning började man spela med 3-4-3 och ett år efter att ha tagit över fick han igenom att alla ungdomslagen skulle spela på samma sätt. 1974 blev han dessutom utsedd till den högste ansvarige koordinatorn för hela akademin. Väl där blev han snabbt medveten om det enorma ansvaret han hade för alla ungdomar han hade under sig. När han frågade sina spelare vad de gjorde när de inte tränade fick han alltid samma svar: ”Míster, jag spelar fotboll”. Ruiz blev förskräckt med tanke på att han visste att inte alla skulle lyckas bli proffspelare och valde att prata med styrelsen om detta. Tillsammans fattade man ett beslut och tvingade spelarna att välja mellan två alternativ: jobba eller plugga.  Ruiz insåg att vid deras unga ålder var det minst lika viktigt att utveckla och uppfostra de som personer i första hand.

Grundaren och visionären

För att förstå betydelsen av det Laureano Ruiz åstadkom måste man först sätta sig in i situationen klubben gick igenom. På den tiden var Barçasupportrarna, till skillnad från idag, inte vana vid framgångar. När man vann ligatiteln 1974 var det första gången sedan 1960 man blev spanska mästare. Den mentaliteten som rådde inom föreningarna skilde sig en hel del från idag. Man var betydligt mer intresserade av stora, starka spelare och förringade kortväxta spelare, hur än skickliga de var med bollen.  Inne på huvudkontoret hängde det en skylt där det stod ”Vänd dig om ifall du kommer för att erbjuda en juvenilspelare som är kortare än 1,80 m”. En av de första sakerna Ruiz gjorde när han blev anställd var att plocka ner den skylten. Kvadraten, den numera legendariska övningen som man ser spelarna i A-laget träna varje dag, började först praktiseras tack vare Ruiz, en man som var övertygad att tillslag, teknik och spelintelligens var en spelares viktigaste egenskaper.

Ruiz må ha vunnit titlar med Juvenil A, men de riktiga slagen kom att avgöras internt inom den egna klubben. Där fanns det ett tänkande sedan många år tillbaka att man var tvungna att satsa på långa och starka spelare. Så när Ruiz började värva korta, men talangfulla killar fick han utså ett helvete för att få sin vilja och vision igenom. I en intervju med journalisten Martí Perarnau berättade Ruiz om sin inledande tid: ”Det första jag gjorde var att organisera matcher för att se de spela och jag fick en dossier över deras styrkor och vilka som man räknade med och ej. Vissa av dem såg jag direkt på att de inte höll måttet, men i dossiern stod det att de var bra och att de skulle fortsätta. Och det var tvärtom med de jag gillade. Bland dem fanns Fortes och Corominas, men de var så klart korta. Under de kommande veckorna utkämpade jag ett personligt krig mot mig själv eftersom jag tyckte om de två spelarna, men de hade varit i klubben sedan 8 års ålder och jag sa till mig själv: ’Laureano, de känner de sedan de var små och de kanske har rätt’. Men desto mer jag såg de spela, desto mer tyckte jag om de och inom två år var de uppe i A-laget. Av de andra spelarna som var betydligt mer fysiskt starkare och som jag inte trodde på slutade med att ingen av dem nådde proffsnivå. Så var tänkandet inom klubben då”.

Det fanns fler exempel på hur folk som hade varit i klubben under många år var skeptiska till Ruiz tänkande. En dag kom en massa ungdomstränare fram till honom och sa: ”Dina spelare springer aldrig, vad gör de? De måste springa för att bli uthålliga och starka!” Ruiz svarade de: ”När ska vi i såna fall lära oss att spela fotboll om vi tillbringar hela tiden åt att springa?”. Under 70-talet var tränarna övertygade om att man först skulle bygga upp spelarnas fysik för att sedan vid 17 års ålder lära de spela fotboll. Ruiz vände upp och ner på allting och menade att det var viktigare att lära ungdomarna behandla bollen. I ett samtal med Albert Puig, en förre detta ungdomstränare i Barcelona och numera Guillermo Amors högre hand som ansvarig för ungdomsverksamheten i La Masia, förklarade Ruiz sin fotbollsfilosofi: ”Låt oss säga att du och jag tränar två lag med barn som är 10, 11 och 12 år gamla och alla är ungefär lika bra. Du försöker lära de att spela bra fotboll, passningsspel och taktiska grundtankar medan jag säger åt mina att bara köra med långbollar och försöka gå på avslut. Jag kan försäkra dig om att jag alltid kommer vinna över dig, genom att utnyttja era misstag. Man lyckas avbryta en dålig passning och mål. Om vi däremot forsätter med samma träningsmetoder under en tre års period kommer ni säkerligen vinna samtliga matcher mot oss. Dina spelare kommer ha lärt sig att spela och inte mina. Så enkelt är det”.

1976 sparkade Barcelona sin tränare Hennes Weisweiler och Ruiz tog över. Under den korta etappen som huvudtränare flyttade han upp ytterbacken ”Tente” Sánchez och med tanke på att denne satt på bänken i B-laget och dessutom var kort var det inte ett populärt beslut i Can Barça. Flera år senare tog Sánchez en startplats i A-laget och blev till och med lagkapten. Andra spelare som Ruiz hjälpte till att utveckla var Lobo Carrasco, Calderé, Rojo, Pedraza, Moratalla och Estella. Samtliga tog klivet upp till A-laget.

Men det var inte bara talang som var viktig för en spelares utveckling enligt Ruiz, utan även järnvilja och hårt arbete. Några år senare, som tränare för en katalansk plantskola, Escolapios de Sarrí, höll han och några andra kollegor tag i ett uttagningsprov. Efter att den var avslutad uppmärksammades Ruiz av en pojke som ensam stod och sparkade en boll mot väggen. Han gick fram och frågade vad han höll på med och pojken svarade att han väntade på att hans pappa skulle komma och hämta honom. Ruiz vände sig till de övriga tränarna och ville veta mer om den unga killen och de berättade att han inte var dåligt, men att han inte hade någon framtid som professionell spelare. Ruiz sade till de att han trodde de hade fel. Han hade sett en pojke med så pass mycket hopp och vilja att han för eller senare skulle lyckas. Pojkens namn var Albert Ferrer och han uppnådde sin dröm när han tog en plats i Cruyffs Dream Team.

Arvet

Laureano Ruiz lämnade FC Barcelona 1978. Under sina sex år i den katalanska huvudstaden hade han revolutionerat akademin, fått klubben att satsa på små, tekniska spelare och planterat fröet för det som skulle komma att bli Barças signum ute på planen. Men trots det skulle det dröja flera år innan man kunde skörda frukterna från hans hårda och ovärderliga arbete. Efter att han lämnade föll klubben i en lång identitetskris där A-laget bytte spelsystem i samband med när man bytte tränare. Tito Vilanova minns denna etapp mycket väl. Enligt den nuvarande andretränaren fanns det en tydlig spelmodell när han och Pep anlände till La Masia som pojkspolingar med tränare som Charly Rexach, Quique Costas, Olmo, De la Cruz och Artola. Under Rexachs ledning fick Vilanova och dem andra lära sig exakt det som man idag ser A-laget göra. Problemet var, enligt Tito Vilanova, att detta spelsätt endast utövades i akademin och inte av A-laget, där man med engelsmannen Terry Venables använde sig av ett mer direkt spel, och detta gjorde det svårare för spelare från B-laget att anpassa sig när de flyttades upp.

Man saknade kontinuitet och till råga på allt började man även tro på att utan fysik var det omöjligt att ha en framtid som fotbollspelare. Det finns en anekdot om Pep Guardiola när han var 15 år gammal och läkarna skulle göra tester på honom för att uppskatta hur lång han ska bli när han blev äldre. Pep fick reda på att han skulle bli längre än 1,80 m och brast ut i glädjerus, övertygad om att det var allt som krävdes för att bli proffspelare. Dagens Guardiola hade garanterat inte lagt någon större betydelse på ett sådant prov.

På tal om Pep, under sin tid i La Masia kom han att ställas mot läromästaren Ruiz. Det var 1984 och Ruiz tränade i Escolapios. För att fira en högtid i skolan hade FC Barcelona bjudits in för att spela en match. Infantil-laget beger sig dit och besegrar hemmalaget. Efteråt diskuterar Laureano Ruiz med Roca, tränaren för Barça Infantil. De hade tidigare jobbat tillsammans i Barcelona och under samtalet nämnde Ruiz att Rocas manskap hade gjort två mål på hörnor med hjälp av de hörnvarianterna som Ruiz lärde ut. Roca svarar att hans killar endast hade tränat ihop i fyra dagar och att det var omöjligt för de att lära sig de varianterna på så kort tid. Ruiz trodde inte på honom och vände sig bort till Barçaspelarna. Han frågade vilka som hade slått hörnorna och två pojkar räckte upp handen. Ruiz frågade de var de hade lärt sig det, varpå de svarade honom att de hade sett de äldre göra samma övningar. En de av de unga pojkarna var just Pep Guardiola.

Det skulle dröja fram tills 1988 och ankomsten av Johan Cruyff som huvudtränare som A-laget och samtliga lag i akademin började spela på samma sätt, efter samma modell och filosofi. Cirkeln var sluten och även om Cruyffs roll var fundamental bör man inte glömma bort betydelsen av Laureano Ruiz som den som först började satsa på 3-4-3 med bollskickliga små spelare och vikten att försöka spela fin fotboll.

Problemet var att Ruiz saknade holländarens karisma och personlighet för att lyckas övertala folk inom klubben på en gång, något som Ruiz själv erkänner. I 1991 när Ruiz tränade Racing de Santanders ungdomslag fick han ett besök av Oriol Tort, en av de mest emblematiska figurerna i Barças historia (den nya La Masia bär hans namn). Tort hade kommit för att ta en titt på Ivan De la Peña och när Ruiz frågade honom vad han tyckte om ynglingen svarade Tort att han verkade väldigt lovande. Ruiz frågade även vad han hade tyckt om Munitis och Ivan Helguera, varpå Tort sa att de var alla väldigt duktiga, men att de inte var klubbens prioriteringar just då. ”Vad synd att de är så korta, eller hur?”, sa Ruiz med ett leende. Tort hoppade då till och sa: ”Laureano, talangen är det enda som betyder något!”. Ruiz började då skratta. ”Kommer du inte ihåg att det var det som jag hade sagt under alla mina år där i Barcelona och ni bara motarbetade mig?”. ”Ja, ja, klart jag minns, men el Flaco har ändrat vår fotbollstänkande”.

Den evige läraren

Laureano Ruiz var farfadern som planterade fröet, Cruyff var fadern som vårdade idén och hjälpte den att växa och Pep Guardiola är arvtagaren som skördar frukterna. Så skrev Martí Perarnau i sin bok om hur ursprunget till Barcelonas spelstil kom till och hur man inom klubben arbetar för att fortsätta leverera framtida cracks från La Masia. Och allt började med den där förlusten mot CF Damm i Copa Catalunya som fick klubben att anlita Ruiz som tränare för Juvenil A. Han lade grunden för det som vi får bevittna och uppleva idag. En fotbollsromantiker som anser att det inte handlar om att välja mellan att spela snyggt eller vinna, utan att genom att spela bra så ökar ens chanser att vinna.

Idag arbetar Laureano Ruiz som direktör för en kommunal fotbollskola i Santander och varje säsong ansvarar han för 700 barn. För att få de förstå vad som förväntas av dem brukar Ruiz upprepa denna fras till dem: ”Desto bättre ni spelar, desto mer kommer ni njuta. Om ni lyckas spela bra eller göra ett snyggt mål kommer ni uppnå lycka. Det borde vara ert huvudmål, inte att vinna matchen”.

För några år sedan spelade skolan en match mot Racing, regionens största lag och en överlägsen motståndare. Man höll sina positioner, visade god inställning, men förlorade i slutminuterna. Ruiz hade som vana att aldrig gå in i omklädningsrummet, men han gjorde det den gången för att gratulera sina spelare. Han hittade de i tårar med ihopsjunkna huvuden och sa till dem: ”Ni har inte förlorat. När man spelar med en sådan vilja och ger allt man har förlorar man aldrig”.

Källor:

La fuerza de un sueño – los caminos del exito (2010) – Albert Puig
Senda de campeones – de La Masia al Camp Nou (2011) – Martí Perarnau

el Flaco2011-11-20 14:08:53

Fler artiklar om Barcelona