Gästkrönika: Norén en av svensk bandys största artister
"Om HaparandaTornio åker ut efter denna säsong, tror jag vi har fått se det sista av Peter i svensk elitbandy. Verkligen synd att en sådan artist inte fick det genomslag och det erkännande som han förtjänar" skriver gästkrönikören Jesper Jakobsson om HaparandaTornios spelgeni Peter Norén.
Under förra året så var HaparandaTornio Bandy det stora utropstecknet inom svensk bandy. Det skrevs spaltmeter om deras glada offensiva bandy, och man var länge med i slutspelsdiskussionen. Deras höga press var något nytt i svensk bandy, och framgångsreceptet var nog att många lag blev tagna på sängen av den. Peter Stocks uttalande är klassiskt, ”vi anfaller med hela laget och försvarar oss om vi hinner”. Det var glad-bandy i sitt esse som spelades.
Årets säsong har dock inte varit lika rolig. Det ser ut som att åldern har hunnit ikapp många utav dom äldre spelarna, och förra årets fartfyllda offensiv är i stort sett försvunnen. Man kan skylla det på många saker. Den tidigare nämnda åldern, kanske var dom andra lagen förberedda, var försäsongen för dålig? Det är svårt att egentligen hitta något att skylla på. Men en sak är säker. Prestationerna har lyst med sin frånvaro, och det ska till ett smärre mirakel för att HT inte ska åka ut ur bandyns finrum.
Men detta är ingen skrivelse om HaparandaTornios kometkarriär, Istället ska vi prata om en karriär som verkligen vart allt annat än kometartad. Hela HaparandaTornios speluppbyggnad har i princip kretsat kring en man under dessa två elitseriesäsonger. Vänsterkantens elegant Peter Norén har varit den som styrt hela det offensiva spelet de senaste två åren. Hans patenterade genomåkningar eller lyror har varit det som gett oss hopp på Akelius Cape East Arena i Haparanda. Hans spelstil liknar ingen annans, med knapp styrfart på skridskorna glider han igenom halva motståndarlaget för att sedan servera en perfekt passning och ge någon lagkamrat ett öppet läge. Med lite bättre effektivitet så hade nog HaparandaTornio kunnat göra minst ett dussin till mål på pass från nummer sex ute på kanten.
När man ser en sådan spelare som Peter är det nästan så att man blir besviken för att han inte tagit sin talang på allvar. Under dom två senaste Elitseriesäsongerna har ju i stort sett alla sveriges bästa bandyspelare besökt Haparanda och spelat, och visst har många lag varit bättre än HaparandaTornio. Men av alla spelare som varit här är det faktiskt ingen som slår Peters spelkänsla och spelskicklighet. Om han hade fått satsa och spelat i ett större lag, så hade han definitivt varit en spelare i landslaget. Hans kyla med bollen och skicklighet, både i passningsspelet och i genomåkningarna, är oöveträffade i svensk bandy. Men han verkar ha föredragit livets goda och spelat på en lite lägre nivå. Då bandy är en sport som det knappt går att försörja sig på så förstår man ju nästan det.
Under dom två senaste åren har vi sett flera prov på Peters skicklighet. Det är många bilder som passerar näthinnan. En är under annandagsmatchen i år, när världens kanskebästa bandyspelare, Patrik Nilsson, pressar Peter nere vid egen hörnflagga. Många andra spelare hade säkert slagit bort bollen i panik. Men Peter tar det lugnt, tittar upp och slår en tunnelpass på Nilsson. Han får det geniala att se så enkelt och självklart ut.
Peter har ju också lyckats ha en skön självdistans under sin karriär. Under fjolårets säsong dök ju frågan upp om att han skulle vara landslagsaktuell. En repporter ställde den frågan till Peter, Och fick då svaret ”har de inte ringt innan jag fyllde 40 så behöver de inte ringa nu heller”. Skönt uttalande, men visar ändå att han kanske saknade den riktiga motivationen för att bli riktigt bra och känd som bandyspelare.
Om HaparandaTornio åker ut efter denna säsong, tror jag vi har fått se det sista av Peter i svensk elitbandy. Verkligen synd att en sådan artist inte fick det genomslag och det erkännande som han förtjänar. Men jag tror inte Peter själv är missnöjd, Han är nog förhoppningsvis nöjd med sin karriär. Och är det något vi har fått lära oss om honom så är det att han ofta lägger av på våren, för att sedan få suget och börja spela igen när barmarksträningen är över och isträningarna börjar.
Så gör bara en riktig lirare, synd att vi har för få sådana i svensk bandy.
