Att bandyfrälsa en amerikan
Anders Gårdestig är 100% Bollnässupporter men han har ett problem - han bor i Borlänge. Det betyder att det inte blir så många matcher på en säsong, men under semestern var han här. Anders berättar själv i en gästkrönika om sin tid här, och hur man bandyfrälser en amerikan.
Jag flyttade ifrån Bollnäs hösten 1996 för att bege mig till Borlänge för att studera, precis innan Bollnäs tog steget upp till bandyns finrum Allsvenskan efter att ha harvat i Division 1 i 10 långa år.
Efter flera år av misslyckade kval upp till Allsvenskan fick jag då nöja mig med att lyssnandes på sportradion följa Bollnäs avancemang till högsta serien. Att jag då även delade min studentlägenhet med en Edsbybo gjorde ju inte saken bättre.
Jag bor fortfarande kvar i Borlänge, och tvingas att följa Bollnäs matchande på lite halvdistans via nätet, text-TV och radio, då varken tiden eller pengarna räcker till för att åka de 15 milen hem till Bollnäs för att se matcherna på plats.
Vilken lycka man då kände när man började höra talas om att det planerades träningsmatcher i slutet av augusti. Mitt i semestern!
Min syster flyttade till USA 1987. Hon har bosatt sig där och är nu gift med en amerikan. Nu har de tagit ett sabbatsår och ska bo i Sverige under den tiden.
Nu är det så att jag har nästan hela min släkt i Edsbyn, och de beslutade sig då att bo i just Edsbyn under Sverigevistelsen.
Här såg jag direkt en utmaning. Dels att få en amerikan att gilla bandy och dels att få honom att hålla på rätt lag i vinter när han nu ska bo i Edsbyn med alla påtryckningar från släkt och vänner där.
Jag informerade honom tidigt om att det var match den 26:e och den 31:a, och att det skulle vara en bra ”träning” att gå på bandy när det fortfarande var varmt ute.
Tilläggas skall väl göras att de bor i Kalifornien och har sällan under 10 grader varmt någon gång under året.
Tyvärr så kunde han inte följa med på Örebro-matchen, men den innehöll ju inte heller någon stor bandypropaganda, så det var kanske bara bra att han inte kom dit.
En kvart in på första halvleken mot Hammarby hittade han dock in i arenan tillsammans med sin 9-åriga son. Till min stora förvåning så kom han genast in i spelet. Titt som tätt hörde man ”nice move”, ”good thinking” och ”man, it´s fast”.
Han påstod också att han inte hade några problem att se bollen, vilket brukar vara det största problemet hos bandyhatande svenskar.
När matchen var slut så frågade jag honom om han trodde att han skulle komma att följa bandyn i vinter. Han svarade:
”Jag har väl inget val. Det är ju det enda de lever för här i Edsbyn.”
Om jag lyckades med mina försök att få honom att bli Giffare får tiden utvisa. Det lär väl bli svårt när hans son (som för övrigt höll på att frysa ihjäl i arenan) spelar fotboll med Edsbyn.
Men det är väl stort nog att ha fått en amerikan att gilla bandy, vilket lag han nu än väljer.
