Krönika: Nattsvart onsdag till lyckosam fredag
I onsdagskväll yrde det tangentbordsknappar runt omkring mig. Min besvikelse över 3-2-förlusten nere på Studenternas nådde inga gränser och mitt pessimistiska jag trodde inte heller att någon fortsättning skulle råda efter fredagens retur. Att jag sedan bedrog mig är väl ingenting jag mår speciellt dåligt över idag, så här efter gårdagens fina insats.
Min onsdag var som sagt ingen minnesvärd historia. Med enorm huvudvärk och trötthet satt jag framför min dator strax innan kl.19.00 och väntade på 2007 års början av åttondelsfinalerna, och i synnerhet den som skulle komma att blåsas igång nere på SM-finalernas arena nere i Uppsala.
Jag kände ingen större oro av att Sirius tog ledningen redan i början av matchen. Nog skulle det fixa sig allt, cirkulerade det i mitt huvud. Ville ”vem annars?” Aaltonen såg till att ställa allt i sin ordning genom att både kvittera och stänka in den ledande bollen som stod sig ända in i pausvilan. Allt följde planerarna, så att säga.
Men när slutsignalen ljöd en halvlek senare var det omvänt. Sirius satte vinnarbollen 3-2 på hörna i slutminuterna. Skrällen var ett faktum.
Jag var brutalt frustrerad, liksom de många besvikna anhängarna som under kvällen framställde sitt missnöje i den officiella gästboken hos giffarna.com. ”På fredag är det slutspelat, det här jävla laget kommer inte att stå pall för en uppryckning i och med den press som råder” tänkte jag.
Ack så jag bedrog mig. Jag syndade både i mitt svärande och i min bandytro, tack och lov.
-
Igår åkte jag till Sävstaås med förhoppningar om en mycket jämn returmatch där Bollnäs till slut skulle dra det längsta strået och vinna med minst två mål. En 4-3-vinst skulle ju vara skräckscenariot: Att vinna men ändå åka ur.
Det blev emellertid aldrig någon spännande tillställning, men kanske var det lika bra för ens nerver och framför allt tålamod. 3-0 efter knappa 20 minuter dödade matchen. Det märktes att hemmalaget skulle sälja sig mycket dyrt. Full kontroll rådde.
Hur Sirius hade ork och potential att två dagar innan besegra samma lag, som igår kväll gick lite som en maskin, var för mig ett under där jag stod längst upp i hörnet på storläktaren. Det är det förresten fortfarande; ett under. Hur, Bollnäs?
Slutresultatet skrevs ju som vi alla vet till glasklara 7-0, inför drygt 1500 åskådare. Jocke Hedberg satte två efterlängtade strutar, varav en riktig delikatess, då han petade in 6-0-bollen med ryggen riktad mot mål. Denne herre fyllde för övrigt 23 år igår.
Annat ”ögongodis” igår var att junioren Markus Wikman fick en och annan minut mot slutet. Kul att se, även om jag tycker att fem-sex-sju minuter är alldeles för lite när man faktiskt leder matchen med 6-0 och 7-0. Denne unge man var också ytterst nära att noteras för en assist i protokollet.
Kort sagt kan man väl påstå att Sirius aldrig var i närheten av att skaka våra Giffare på bandy-Sveriges arenasvar på ”Theatre Of Dreams” (Originalet: Old Trafford, Manchester). Därmed är Bollnäs klart för kvartsfinal, där laget ställs mot de starka stålmännen från Gästrikland.
Högre makter, vi Bollnäsbor tillbeder er: Om spöket som regerar över Jernvallen någon gång ska tillintetgöras så låt det göras nu. Låt oss även skrälla likt bedriften vi stod för 2003/2004, när Västerås skickades ur SM-slutspelet. Amen.
Tänka sig, bandyn gör mig smått religiös ibland.
