Lindborg: Jag minns hur pinsamt det var
"Mesta mästarna var alltså utslagna - av lilla Bollnäs - och man kan kort och gott säga att de tillresta VSK-anhängarna såg rött. De övergav bortaläktaren, begav sig över isparketten och började mucka gräl med Bollnäs Flames. Men det var när SVT:s kameraman Ulf Westergren började filma det hela som allting gick riktigt snett", skriver krönikör Gustaf Lindborg i en återblick på skandalmatchen i mars 2005.
Varje morgon försöker jag ta en titt i min webbaserade kalender för att se vad som pockar på uppmärksammheten för dagen. Idag läser jag att det är lördagen den nionde februari, och imorgon söndags spelas den 23:e av Elitseriens 26 omgångar. Vi kommer med andra ord allt närmare ett avgörande i serien, men ännu finns sex angelägna poäng att kamma hem. Säkert är att snaran dras åt för de 14 klubbarna - både för dem i toppen samt dem i botten av tabellen - och för Giffarnas del väntar närmast en av Elitseriens allra tuffaste opponenter i form av grönvita Västerås SK. Det är en match som man alltid ser fram emot - och den här vintern är inget undantag.
Men det finns ett störningsmoment. Eller inte direkt ett störningsmoment heller, men någonting som fortfarande finns kvar i mitt sinne, långt där bak i skallen, och gör sig påmint en dag som den här. Ett minne från den andra mars 2005, då Bollnäs GIF och Västerås SK möttes på Sävstaås IP i en fjärde kvartsfinal. Giffarna hade chansen att nå sin första semifinal på 25 långa och svältfödda år, det enda som behövdes var ytterliggaren en seger. För en gångs skull så hade också de "orangeblåa hårdingarna" lite flyt med sig när det väl gällde, vilket understöddes av att Hans Åström och Johan "Bejja" Berglund enligt min mening bar laget på sin axlar, och Giffarna vann till slut knappt men säkert med 3-2. Det hela var ett faktum, tro det eller inte: Giffarna hade vunnit och var vidare. Men. Bandysverige skakades om av en annan anledning - och undertecknad hamnade mitt i smeten.
"Mesta mästarna" var alltså utslagna - av "lilla Bollnäs" - och man kan kort och gott säga att de tillresta VSK-anhängarna såg rött. De övergav bortaläktaren, begav sig över isparketten och började mucka gräl med Bollnäs Flames. Men det var när SVT:s kameraman Ulf Westergren började filma det hela som allting gick riktigt snett. Västeråsarna gick till attack, och misshandlad honom så till den milda grad att han efteråt var tvungen att uppsöka sjukhus. Dessutom totalförstördes SVT-utrustning för femsiffriga bellop. Även klubbarna fick punga ut med en rejäl slant. Om jag inte minns helt tokigt så fick hemmalaget betala sju tusen kronor för bristande säkerhet, och enligt uppgifter till Västmanlands Läns Tidning så kostade "kalaset" totalt mer än en halv miljon svenska kronor för gästerna. En sak var i alla fall helt säker: Helvetet hade brutit lös på Sävstaås den där onsdagkvällen.
Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta, och det gör jag fortfarande inte. Faktiskt. Det är så sjukt att människor bara tappar fattningen totalt - flippar ut helt och hållet och försöker bege sig över isen för att börja bråka med motståndarnas spelare och supportrar - så jag visste inte riktigt hur jag ska reagera. Den första känslan som infann sig var förvåning, när man undrade vad tusan de höll på med, de så kallade "Västeråssupportrarna". En bättre benämning är dock kanske "huliganer", "pappskallar" eller bara "idioter". Därefter kändes det mest surrealistiskt med tanke på att det faktiskt var "en vanlig bandymatch" och inte något jättelikt fotbollsmöte på Nou Camp mellan Barcelona och Real Madrid eller på San Siro mellan Milan och Inter. Jag trodde i min enfald att vi levde i ett civiliserat samhälle i Sverige på 2000-talet, men efter den här händelsen jag vet inte längre.
Sedan vet jag inte om man kan kalla det obehag, men nog blev det en rätt olustig atmosfär på "Åsen" när folk bakom en själv började springa ner för trappstegen, vrålandes och gormandes, för att eventuellt hjälpa kameramannen från SVT. Men jag vet inte säkert om det var den verkliga orsaken, kanske ville de bara komma ner för att följa upp sina svingade bägare med några svingade nävar. Några hoppade till och med över mig för att komma fram, men de slog sig nog fördärvat när de snubblade på räcket och föll ner på marken. Några andra som ska ha mycket beröm är dock Bollnäs Flames som, efter vad jag såg, skötte sig exemplariskt och inte brukade något våld.
Väl hemma framför TV:n satt jag och såg det skakiga nyhetsinslaget flera gånger om. Det vevades om många gånger. Aftonbladet och Expressen hängde på - ja, till och med bandyantagonisten TV4 visade bilder. Jag minns att det var pinsamt. Mycket pinsamt. Det pinsamma var Västeråsarna, och då både huliganerna och spelarna; huliganerna för att de gjorde som de gjorde och spelarna för att de tackade och applåderade dem efteråt. Pinsamt var också polisens tafatta agerande - när vi på andra sidan började osa katt på ett tidigt stadie så agerade polisen mycket passivt. Eller, nej, fel mig - polisen agerade inte alls. De bara stod och glodde.
Avslutningsvis vill jag bara befästa att jag inte tror att morgondagens match löper någon större risk att drabbas av ytterligare en huliganattack. Jag är inte alls orolig för det. Förhoppningsvis har supportrar, matchvärdar, funktionärer, och inte minst poliser, lärt sig ett och annat sedan 2005.
Av Gustaf Lindborg
www.gustaflindborg.wordpress.com
