Jubileumsranking 3 - Timo Oksanen
Under hela vintern kommer Bollnäsredaktionens Gustaf Lindborg ranka Giffarnas tio viktigaste bandyspelare sedan den allsvenska återkomsten 1997. Här kommer nummer tre på listan.
Min allra första favoritspelare i Bollnäs GIF var inte goalkeeper Timo Oksanen. Det var utan tvekan en annan finländare i Bollnäsdressen - nämligen Vesa Vuokila. Rätt så okänd flyttade den då 27-årige Vuokila ner från Karlsborg till i norr till Bollnäs i Hälsingland, och Giffarna, inför säsongen 1999/2000, och hans mäktiga bössa till skott imponerade storligen på mig då. Med Vuokila i laget hade vi en vass målgörare även vid sidan av Hasse Åström, för under debutsäsongen blev det 19 fullträffar. Det ska också nämnas att ”Elvan” spelade halva på min kant under matcherna, vilket säkerligen bidrog till någon slags hjältestatus i mina ögon då.
Om jag inte minns helt galet så var det dock en händelse under fredagen den 21 februari 2003 som fick mig att byta favoritspelare - eller åtminstone att kritiskt börja ifrågasätta honom. Giffarna spelade nämligen en riktigt tät och tuff kvartsfinal den dagen, mot Hammarby IF på Zinkensdamm dessutom, som till slut fick lov att avgöras i sudden death. Vuokila hade ett riktigt kanonläge – på straff vill jag minnas - att avgöra fajten och ge laget sin första slutspelsseger på 20 år, men bommade den möjligheten. Och i en Hammarbykontring strax efteråt satte förstås de grönvita avgörande 3-2 till deras favör.
Inför säsongen 2003/2004 hette min nye favorit Timo Oksanen. Så enkelt var det. Det är kanske inte så originellt med en målvakt som favorit, men är man fast så är man. Daniel Kjörling, Jocke Larsson, Martin Berggren och Pasi Hiekkanen är samtliga bra målvakter, men ingen når upp till Oksanen-klass. Möjligen att Andreas Bergwall är likvärdig rent spelmässigt, men han saknar Oksanens oöverträffade karisma på bandyplanen. Jag är nog inte heller ensam om att tycka att de långa utkasten är ruggigt häftiga. Tänk er ett skott från Edsbyns Jocke Hedqvist som Oksanen fångar i den stora plocken, han tittar upp och ser Ville Aaltonen eller Hans Åström smygåka i en lucka på offensiv planhalva, och bara tre sekunder senare sprätter Aaltonen upp bollen i nättaket bakom en överspelat Anders Svensson. Det är bandy när det är som bäst!
Idag vet vi inte om Oksanen kommer att återvända till Giffarna inför nästa säsong eller om han vill fortsätta att prova på lyckan i Ryssland, men om han väljer det senare alternativet så är han värd det i mina ögon. Man har ju fruktat det här i flera år, för man visste ju att det skulle komma någon gång, att han lämnar klubben, men det kändes inte riktigt så deppigt som jag hade föreställt mig att det skulle göra. Jag kan istället se flera positiva saker som fötts ur utlåningen. Klubben kan till exempel sanera mycket av sin ekonomi samtidigt som det finns goda möjligheter att få tillbaka honom om ett eller två år som en ännu bättre målvakt – det är lite som att äta kakan men ändå ha den kvar. Dessutom blir Oksanens frånvaro en chans för David Borvall och Henrik Rehnvall att få nyttig speltid i elitserien.
Av Gustaf Lindborg
http://gustaflindborg.wordpress.com/
