Krönika: Utebliven ketchup-effekt?
Som uppväxt hälsing så är man vare sig man vill eller inte en del av bandykulturen. Den ligger där och puttrar och pyr under ytan.
På den tiden det begav sig var man i sjuårsåldern och bodde i den lilla byn Annefors. Farsans gamla Opel hade inte de fantastiska värmefunktioner som dagens bilar kan ståta med. Man fick vackert gnugga sina frysna fötter, hela vägen hem i baksätet.
Intresset för sporten växte och blev allt starkare med åren.
När man var i tonåren började man lifta ner på matcherna. Minns speciellt när Bollnäs mötte Bajen, som då hade tagit steget upp i den högsta serien.
Hammarbyfansen visade inga som helst frystendenser då man visade sina bringor i tio graders kyla. På den tiden blåste det också friska vindar i ryggen på den gamla stenläktaren. På hemvägen fick jag lift med den nu mer bortgångne Henry Johansson.
Henry var ordförande i föreningen och väldigt imponerad över mitt intresse för sporten. Han skjutsade mig hela vägen hem till vischan… som tack för att ha fått skjuts så fick man även med sig en drös med supporterprylar av den gode Henry.
Spelet var alltid underhållande, publiken bjöds på individuella prestationer och en sjujäkla inställning.
Man blev helt fast i sporten, som var både vacker att se på och som skapade en vikänsla för invånarna i samhället.
Visst förlorade laget… men det kändes alltid som man hade försökt att göra sitt bästa. Det var för underhållningen som man blev en trogen supporter.
I dag känns allt annorlunda. Folk står i fastfrusna ställningar och liksom gungar med överkroppen. Kanske är gungningarna ett hopp om att spelarna där ute skall överraska oss med en genomskärare istället för ett bakåtpass?
Man börjar längta efter Gustav Björkman igen! Gurra var ingen fantastisk skridskoåkare när han kom till föreningen. Men vilken inställning den killen hade. Kundvagnen var öknamnet av de som var kritiska… han som bara kunde köra rakt fram.
Men oj så fel alla fick. Björkman började att producera mål.
Året efter var han bättre i allt och en publikfavorit. Att våga skära in från kanterna och utmana i alla lägen var ett av hans signum. Visst, det lyckade inte alltid ”men han vågade”, vilket var värt hela entré pengen.
Hans Åström!
Namnet får en att rysa i kroppen… vilken spelare!
Hasse liksom flöt omkring ovanpå isen. Till och med när det var snö… så kunde Bollnäs bäste spelare genom alla tider spela bandy på hög nivå.
Idag har vi ett otroligt bra lag på pappret, och defensivt är det bättre än på många år.
Frågan är bara hur länge vårat kära bandylag har råd att ”bara” vara bra defensivt?
Publiktillströmmningen till matcherna minskar i en rasande fart.
1997 snittade vi omkring 2700 besökare per match!
Idag är siffrorna snart nere runt tusenstrecket.
Vi måste fråga oss varför folk väljer att stanna hemma.
Enligt mitt sätt att se det så måste man få något tillbaka när man går på en bandymatch i dag. Bjuder man hela tiden på ett defensivt tänkande… så är publiken snart ett minne blott.
Raggarbandyn var faktiskt roligare än dagens bandy.
Publiksiffrorna minskar över hela landet, så problemet är inte enbart Bollnäs… utan ett problem för hela sporten som sådan.
Klump i ketchupflaskan!
Årets spel kan liknas med en gammal ketchupflaska. Den har stått länge och man ruskar om den väl… men den har fastnat igen och det kommer nästan ingenting. Ibland kommer några droppar, och då blir det kanske vinst med ett par, tre bollar.
Man tänker, hoppas den där jävla flaskan sprängs snart!
Man ser Magnus Granberg som tekniskt knackar in ett skott på ren inspiration.
Vesa Voukila som skjuter från vinklar som inte finns.
Håkan Karlsson långa arm och klubba som är som en jättelik hov. Pelle Hedkvist som hämtar ut en boll som fastnat i målet och inte upptäckts av domaren.
Kjell Pippis Larsson som dribblar igenom en hel försvarsmur och lägger upp bollen i den absolut översta maskan.
Man får liksom gamla bilder i huvudet under matcherna.
När man sedan tar upp anteckningsblocket efter slutsignalen, så blir man inte överraskad.
Två raders sammanfattning?
Hände det inget mer?
Men det gjorde det inte.
Den sitter fortfarande igen.
Förhoppningsvis slutar man att nöja sig med 1-1 matcher i framtiden.
Allt får inte bli så inrotat att man till sist får tunnelseende.
När man går hem, så säger man till sig själv… det här var min sista match för säsongen.
Trots denna uppmaning så misslyckas man gång på gång.
Nästa match är man där igen.
Kärleken till spelarna, sporten och klubben kommer alltid att finnas.
Visst, man kritiserar!
Men spelar man på elitnivå, så tror jag kritik är både nödvändigt och viktig för en spelares utveckling.
Att kunna se ”bra saker” är också viktigt.
En spelare med dåligt självförtroende i dagens bandy… behöver ett stort stöd från tränare, lagkamrater och även publik.
Kan vi gemensamt lösa upp denna klump i ketchupflaskan… så kanske explosionen kommer till slut.
