Cambridge - Crawley Town
2 - 1

En lektion i aggressivitet och skärpa

Vetlanda tog ledningen redan i den andra minuten genom ett distinkt skott från Joakim Andersson, friställd efter fin lyftning av Pontus Blomberg. Sedan gick allt utför.

Tomhet, idel tomhet. Vetlanda hade verkligen ingenting i kvällens match, i stället hade IFK Vänersborg allt. Ett frågetecken jag hade inför matchen var kring Vänersborgs spel, vad var det de gjorde nu under Stefan Karlsson jämfört med tidigare. Svaret tycks dels vara ett högt försvarsspel med stor press mot Vetlandas försvar, det visade sig inte minst vid 1-2 då ett hemmaförsvar under press gav bort bollen till Andreas Eriksson i straffområdet. Dels ett brett anfallsspel med fart och passningar.

Lägg till en aggressivitet och skärpa som gjorde att Vänersborgarna ständigt var först på bollen för att erövra den, eller i värsta fall, slå in den i mål. Det finns många exempel från matchen, till exempel kom Vänersborgs tredje mål genom att Christoffer Fagerström fyllde på med hög fart, kör in i backlinjen där bollen täcks bort men till slut landar hos Emil Viklund som bara hade att lägga in bollen. Viklunds andra mål för matchen kom efter ett Vetlanda-anfall där de, som så ofta i kväll, körde fast och spelet vände, Viklund får bollen och kan ostört trampa igenom Vetlanda-försvaret.

Vetlanda visade inget av det aggressiva förssvarspel som gjorde att man spelade jämnt mot Hammarby, och vann mot Villa/Lidköping. När motståndarna sedan spelar ett spel som var bra mycket bättre än det de nyss nämnda lagen hade så blir slutresultatet en katastrof, 3-12.

I övrigt finns det inte så mycket att skriva mer än att Fredrik Rinaldo inte spelade, förmodar att de handlade om hjärnskakningen som han också kände av mot Motala i söndags, och matchens ljusglimt, för min del, var att Daniel Johansson fick göra sitt första mål för säsongen (och om jag minns rätt, sitt andra totalt i Elitserien).

Men nu kommer vi igen, match mot Bollnäs på fredag. Framåt!