Det är inga bandyvintrar längre som det var förr
I vår serie med gästskribenter här på Frillesås sida så har turen kommit till Jörgen Elffors. Jörgen är sportansvarig på Kungsbacka Tidning och har sina rötter i Småland.
Jag växte upp i Småland på 1950-talet. I Smålands Anneberg. På det småländska Höglandet. Bara en och en halv mil från Nässjö. Det var med andra ord klassiska bandymarker man tassade i redan från barndomen. Den böjda klubban blev ett kärt lekredskap redan i unga år.
Eftersom det var riktiga bandyvintrar på den tiden så var det heller inga problem med underlaget. Den lilla gölen mitt i samhället blev näst intill bottenfrusen varje vinter, och där åkte vi barn. Och naturisbanan Granvalla, ja där var det inga problem att spola upp en åkbar is. Smålands Anneberg spelade i trean, och mötte lag som Bodafors, Bruzaholm, Rydsnäs och Eksjö BS. Numera har Annebergs GIF ingen bandysektion. Den är nedlagd för länge sedan. Som så många andra föreningar. Och dom är många. 1984 fanns det 535 bandyklubbar. År 2007 var dom bara 320 kvar. En skrämmande utveckling för bandyn i sig.
Men tillbaka till dom gamla, goda tiderna. När jag sedermera flyttade till västkusten och Kungälv så följde dom fina vintrarna med. Det var i mitten på 1960-talet. Och det var fortfarande rikligt med snö och riktigt kallt. Jag minns att vi som tonårsgrabbar kunde gå över isen på Nordre Älv från Kungälvs-sidan till Rödbo på andra sidan. Vi hade bildat ett popband, och hade våra instrument i Rödbo bygdegård, och övade där. Men det är en annan historia, som jag skall ta en annan gång.
Nåväl, på Skarpe Nord härjade IFK Kungälv och Kungälvs SK. Skarpe var precis klar då. Medan Surte SK fortfarande hade sin hemmabana i Surte. Det var en landsisbana. Sedan byggdes ju konstisbanan Jennylund i Bohus.
Under 1960-talet tillkom förresten flera bandybanor just i Västsverige; Kungälv, Bohus, Lidköping och Vänersborg. Det bidrog till att bandyn växte, och kom att få sin storhetstid under senare delen av 60-talet och hela 70-talet, och en bit in på 80-talet.
Nu har ju Jennylund till och med fått tak över isparketten. Blivit ett bandyhus. Och Vänersborg är på god väg. Liksom det är på flera andra håll. För att få behålla sin elitlicens har bandyförbundet också ställt krav på klubbarna skall ha en bandyhall senast 2012. Och Frillesås vill förstås vara med i den utvecklingen. Fattas bara, som den elitklubb man numera är. Frillesås Bandyklubb har redan börjat diskutera lite smått med fritidsförvaltningen i Kungsbacka om en bandybana inomhus. Vad jag förstår så har Fritid ställt sig positiv till det hela. Sedan är frågan var någonstans bandybanan skall ligga? Får jag komma med ett förslag, och det får jag ju, så vore det väl lämpligt att lägga den i Frillesås samhälle. Vid fotbollsanläggningen. Då finge Frillesås sitt eget Sportcenter. Med både fotboll och bandy. Och dessutom är det lätt för besökarna att ta sig dit.
Sedan är det en annan sak om jag tycker att den här utvecklingen är enbart positiv. För det kan verkligen diskuteras. Själv tycker jag nämligen att själva tjusningen med bandyns inramning försvinner när man tar steget in med väggar och tak. Grejen med bandy, så som jag ser det, har alltid varit att den skall spelas utomhus. I några minusgrader. Och givetvis med vallar av snö runt omkring. Det får gärna vara lite flingor i luften också. Och så står man där i kängor, rejält påpälsad, och med toppluva och vantar. Det är bandy för mig, mina vänner.
Allt det där försvinner ju när bandyn flyttar inomhus. Jo, jag vet. Många påpekar förstås; men hur roligt är det att stå utomhus i blåst och spöregn? För så har det ju tyvärr blivit nu för tiden. När det normala vädret helt kollapsat och blivit helt onormalt. Och en rejäl vinter numera bara är ett minne blott.
Det är inga bandyvintrar längre som det var förr. Och det saknar jag. Mycket. Det var, som mycket annat, bättre förr.
Jörgen Elffors
Kungsbacka Tidning
