Kärlek till en sport
Såhär i sommarvärmen känndes det skönt att plocka fram en favoritkrönika från i vintras. Den är skriven av Patric Ljunggren, sportansvarig på Radio Halland, och publicerades här på Frillesås lagsajt under förra säsongen. Läs och njut av en bandyupplevelse som värmer.
Jag vet inte om han själv minns det? Jag har nästan glömt. Ändå har det fått konsekvenser i mitt liv under mer än 25 år.
En dribbling, ett friläge, en skottfint, målvakten borta, bara att rulla in bollen i öppet mål. Bosse Hansson refererade, Boltic spelade SM-final, som laget alltid gjorde på den tiden. Målskytten hette Pelle Togner och jag ringde till Vetlanda BK och undrade vilket lag jag kunde vara med i.
Jag blev aldrig någon stjärna. Jag tränade lydigt flera dagar i veckan, sprang idiottestet uppför Tjustkulle, (skidbacken som gett namn åt bandyarenan) svettades, bar Patrik ”Putte” Johansson på ryggen, men gjorde bara två mål i hela min karriär.
Nä, det var inte på det viset som den Tognerska dribblingen fick de största konsekvenserna.
Det handlade om ett första möte med det som kom att bli min första förälskelse i en sport. Några år senare övergick den i ett kärleksförhållande.
Hur många gånger har jag sen den dagen inte fått försvara denna sport för någon oinvigd. Fått förklara att skälet till att man inte ser bollen är att man tittar på fel ställe. Man måste förstå sporten, förutspå de geniala uppspelen och kombinationen, för att hänga med.
Fått förklara att det bara är på tv som målvakterna aldrig tar bollen och det jämt blir mål på hörna.
Nu har jag slutat att förklara och försvara. De får skylla sig själva de som inte begriper. De kan titta på hockey.
Det är omöjligt att tröttna på bandy, det är som om man skulle kunna tröttna på potatis. Även om den på ytan är likadan år från år så kan den ständigt serveras på nya vis. Hela tiden under utveckling. Finns det exempelvis någon sport där alternativen för en vänsterback är så många? Spela kort till liberon, göra en soloåkning genom motståndarlaget, pröva på ett väggspel eller slå en lyra till en fristående forward 70 meter upp i banan. Det finns en anledning till att bandyspelare sällan på journalisters frågor bara svarar att de tar en match i taget. Man måste tänka själv för att bli något i bandyvärlden.
Jonas Claesson gjorde 600 mål i den högsta serien. I en bok av Anders Lif som heter –Om bandy vore livet – fick han frågan om han någon gång ångrat att han inte valde en annan sport. Jonas svarade att alla ställde den frågan, och undrade om han var den siste som höll på med en idrott bara för att det är roligt. Han fick sen frågan om han fortfarande tyckte det var roligt att göra mål. På det svarade han: -Det har aldrig varit det roligaste, det är spelet som är roligt.
Sen jag flyttade till Halland har jag många gånger gjort den tjugo mil långa resan till Vetlanda för att se på bandy. Jag har rest i förhoppning att få höra ljudet från skridskorna på en ytterhalv som försöker att på egen hand ta sig förbi sju motståndare, känna doften av korv och se ett segermål i slutminuten. Man jag måste erkänna att jag blivit otrogen. Inte mot bandysporten, men jag har hittat ett nytt lag. Jag har inte övergivit mitt Vetlanda, utan snarare träffat en till.
Klädd i grönt, svart och gult. Det Frillesås har åstadkommit med hjälp av några eldsjälar, hårt arbete och målmedvetenhet har fått mig att blicka norrut. Vid några tillfällen har vi också mött varandra. Senast i snöstorm. Fast väderleken den torsdagskvällen kommer väl ingen ihåg. Det vi minns är ett konstmål från den unge Mattias Johansson från halva plan.
Föresten!
En dag som 16-åring slog jag upp Vetlanda-Posten. På förstasidan min flakmoped. På den stod fyra svenska landslagspelare från Vetlanda BK. På sadeln satt Pelle Togner. Den dagen var det till och med gott att äta rotmos till lunch
Patric Ljunggren, sportchef på Sveriges Radio Halland
