Gästkrönikör: Bo Hansson

Som nummer två i vår serie med gästkrönikörer har turen nu kommit till Bo Hansson. Denne sportkommentatorikon behöver väl ingen närmare presentation utan namnet talar för sig själv. Hoppas att ni finner hans bidrag läsvärt. Håll till godo.

Frillesås and me...

Det var under det kärva andra världskriget, Sverige satt ängsligt i en kniptång mellan krigförande eller ockuperade länder. Bilism existerade inte, undantagandes ett fåtal taxis som drevs med gengasaggregat som de släpade runt med, busstrafik knappast heller.

Det var tåg som gällde om folk skulle nånstans. Och särskilt gällde tåg för de små bröderna Hansson. Jo, för vi bodde just precis intill järnvägen, mitt emot själva stationen, där tågen kom och gick dygnet runt. Somliga stannade, det var lokaltågen - andra susade förbi, det var snälltågen - och så fanns det de mödosamt skramlande, fula godstågen.

Tågen blev allt för oss barn, vårt största intresse. Dom var de enda händelserna i en mycket instängd tillvaro - tågen var vägen ut till den stora okända världen - teknikens spännande, imponerande, stora, tunga underverk.
Hemma satt den lokala tågtidtabellen på väggen - den kunde vi snart utantill. Vi var 6-7 år, jag och min något år yngre bror. Och stationen som vi bodde vid - något år - var Kungsbacka. Snart kunde vi rabbla alla stationsnamnen mellan Göteborg och Varberg och nästan alla tågtider också. Ett par gånger fick vi åka med norrut upp till Göteborg och fick se sådana (då) mycket lugna små stationer och orter som bara varit namn i tidtabellen för oss - som Lindome och Kållered. Det var stort! För att inte tala om att få rulla in på Göteborgs Central. Efter det kallade vi vår egen station för "Kungsbacka Central"....

Hur såg Frillesås Central ut??

Att åka söderut var det aldrig tal om egentligen. Jo, en sommardag blev det utfärd till den berömda badorten Åsa knappa två mil bort. Men längre söderut kom vi aldrig, så stationerna med de intressanta namnen Frillesås och Väröbacka fick vi aldrig se Men namnen surrade i vårt snack om tåg varje dag, och jag kan än idag aldrig se eller nämna Frillesås utan att också Väröbacka dyker upp i minnet - dom sitter som gjutna tillsammans. Från oss i Kungsbacka räknat var Väröbacka närmast efter Frillesås i turlistan – strax före Varberg, som markerade världens ände söderut för oss. Båda namnen verkade så speciella, något lustiga och litet spännande. Så de nitade sig fast i minnet för alltid. Det var min första kontakt med begreppet Frillesås, och ändå ingen kontakt eftersom vi aldrig kom dit. Och ärligt talat har jag fortfarande aldrig varit i Frillesås. Bara passerat utanför på motorvägen någon gång för flera år sen utan tid att stanna till. Jag undrar fortfarande hur "Frillesås Central" kunde se ut - och om den finns kvar?!

”Dom måste va´ tokiga”

Flera år senare, när vi för länge sen lämnat Kungsbacka och dess tåg, och jag börjat intressera mej för serietabeller i fotboll dök namnet Frillesås upp igen. Som högst troligen i dåvarande Div. III (?), som dåförtiden verkligen var den tredje högsta serien i landet. Eller var det högst Div. IV? Hur som - det var bättre förr! Ser idag att det tydligen är Frillesås FF och Div. VI som gäller. Föga ärorikt.
Tur att då bandyn finns!
Och här dyker för tredje gången i mitt liv namnet Frillesås upp.
Det bör ha varit höstvintern 1979. Dåvarande förbundsordföranden Pontus Widén meddelade vid någon match vi träffades på, att han varit och invigt Sveriges 33:e konstfrysta bandybana.
- Var då?
- I Frillesås nära Varberg. Blir vår sydligaste bana. Frillesås visste du inte var det låg va?
- Joo du, men inte att dom är så bra i bandy att dom skaffar konstfryst!
- Jätteduktig förening, riktiga entusiaster.
- Ja, det måste dom va´ - verkar otroligt!
Min reaktion var naturlig - Bandy i blidvädret i sydvästra Götaland, när vi var på väg att inte få garanterat naturfrusen is ens långt uppåt Norrlandskusten, och definitivt inte i Stockholmsområdet eller f.ö. nånstans i Svealand...! Dom måste va´ tokiga som försöker hålla bandy på toppnivå där i Frillesås, när andra lägger ner. Så ungefär tänkte jag då och kanske nästan fortfarande...

En stadig nedgång

Det har ju varit en stadig nedgång i breddbandyn på senare decennier. Minst ett 20-tal klubbar har försvunnit bara i Stockholms-området på drygt lika många år, och ute i landet många fler. Även gamla allsvenska storheter är helt försvunna, nedlagda eller så har de gått upp i en annan förening eller är bara som skuggor nere i den tunna lägsta Div. II-serien - en gång blomstrande storklubbar som Hälleforsnäs, Lesjöfors, Huge, Värmbol, Askersund eller Åmål som la´ ned häromåret etc. Alla är de förolyckade på ett eller annat sätt, försvunna som betydande bandynamn idag. Hur blir det med exempelvis gamla pålitliga Oxelösund, där kommunen inte längre vill bära kostnaden för driften av konstisbanan utan rev upp den i höstas!? En rundfråga för inte så länge sedan bland bandyledare och journalister på olika nivåer och olika håll i landet gav ett ytterst pessimistiskt resultat. Den tydde närmast på bandyns långsamma död, åtminstone på bredden. Jag tillhörde själv de dystra.

Något har hänt och vänt?

Men mycket i 90-talets negativa utveckling har förändrats. Visserligen försvann Karlstad (Boltic) och Vetlanda (ett tag) som Västerås enda konkurrenter om SM-titeln, men i stället kom Sandviken överraskande tillbaka till toppen - och sen ett allt starkare Edsbyn - och Hammarby med en comeback i större sammanhang som väckte medierna i Stockholm och därmed i hela landet. Plötsligt skrevs mycket mer om bandy igen – och SM-finalerna samlar största publiken sedan 1950-talet. Så kom det enastående företaget hallen i Edsbyn - Som ”tvingar” fram hallar på andra håll och mängder av spekulationer kring det. - Bandy blir liksom på modet igen - TV-sporten går in och sänder allsvenskt spel direkt och gör rejäla uppföljningar omkring det - Toppen breddas ytterligare, när, Vetlanda och Sirius i år kommit tillbaka uppe bland elitlagen - Vänersborg och Villa fightas frenetiskt för att kunna ta en plats bland de riktigt stora och har sina halldrömmar.
Och strax under så finns alltså ni i Frillesås - eller som i min sommarort Målilla eller pyttelilla Åby-Tjureda - och trycker på.

Nästa ”bandyby”?!

Vilket fantastiskt arbete ni måste göra och vilken entusiasm bland anhängarna det måste finnas!. Och vad roligt det vore om vi – utöver ”bandybyn” Edsbyn - åter kunde få upp ett sådant lag i absoluta eliten, en till representant för det som förr kallades ”den tyipska lilla bandyorten”. - Ingen storstad, inte ens en stad, utan en lite kämpaort där bandyn är allt – som det en gång var i Hälleforsnäs, Lesjöfors eller Slottsbron. Eller går all uppmärksamhet och alla pengar i Varbergs och Kungsbacka kommuner till innebandyn respektive handboll/ishockey? Fast är inte Frillesås ändå så pass självständigt, så pass egen ort fortfarande, att ni skulle kunna bli i bandybyn framför andra i södra Sverige trots allt - trots oddsen emot? Ni är ju uppenbarligen i alla fall tillräckligt (bandy)tokiga!

Och för min del – visst vore det både väldigt roligt och intressant att äntligen få se detta Frillesås.- Med vidhängande Väröbacka---! Måste bestämt ske nån gång...

/ Bo Hansson

P.S.
När kommer hallen i Frillesås??

______________________________________

Fakta Bo Hansson

Fyller: 75 år den 20 december 2008.
Bor: I lägenhet i Solna.
Familj: Ensamstående. "Det blev aldrig tid för någon fast förbindelse. Jag har inte saknat det förrän nu då jag önskar att jag hade barnbarn."
Aktuell med: Frimärkssamlingen. "Jag har fått tid att börja fylla luckorna i olika serier."
Karriär i korthet: Började som 19-åring på Idrottsbladet. Jobbade därefter i många år på radiosporten. Flyttade över till SVT 1969 och stannade till pensionen. Har bevakat ett 50-tal VM och EM och runt 350 fotbollslandskamper.
Om att fylla 75: "Jag har inte känt efter. Det finns inga gränser längre. Livet fortsätter ju likadant både före och efter. En gång var det en gräns och det var när jag fyllde 30 år, då var man körd på något vis i alla avseenden. Men det visade sig att det inte var så."
Om internet: "Det är ett fantastiskt hjälpmedel. Samtidigt har det bidragit till att göra redaktionerna så slimmade som de är. Jag tycker att journalister bör vara ute mycket mer."
Favoritland: "Italien. Landet har en så otrolig natur, här finns inte bara badstränder, utan allt från snöklädda alper till vilda bergstrakter. Folket är mycket vänligt, maten är god och här finns ett stort idrottsintresse."
Om sportgrodor: "De är oftast inte sanna. Man tillvitas ibland en del grejer. Men en gång när jag var riktigt stressad svor jag ymnigt åt Ingvar Oldsberg - men jag visste inte att det var han och inte heller att det var i direktsändning."
______________________________________