Revansch-femetta mot DIF
HIK tog gruvlig revansch på Djurgården då de vann med 5-1 på fredagkvällen, vilket innebar en skön revansch för 3-5 förlusten på Östermalm i december (HIKs hittills enda förlust).
Efter ytterligare covid-uppehåll (både HIK och DIF var drabbade) kom bägge lagen till spel denna fredagskväll på Sollentunavallen, till stor glädje för oss bandyentusiaster. Matcher mellan Helenelund och Djurgården är alltid spännande och lite smågriniga.
En extra ingrediens är givetvis den obligatoriska klackmatchen mellan DIFs bandyfans och vi i The Lundeners, och denna kväll blev det mycket bra drag på läktaren, dår DIF-klacken och vi i hemmaklacken bägge gjorde vårat bästa för att sjunga högre än motståndarklacken. Jag må vara partisk i fallet, men jag tyckte The Lundeners vann klackmatchen, men vill lyfta på min imaginära hatt för DIFs klack och den trevliga läktarkampen. Det är ju bara dessa två klackar som existerar i division 1 östra, dessvärre...
HIK fick en bra start då Micke Andersson säkert drämde in 1-0 på straff efter drygt sju minuter. Sedan följde en lång period av böljande spel med en hel del chanser, halvchanser och hörnor åt bägge håll. Det var inte alltför många klara lägen, då lagen kan varandra bra efter många matcher mot varandra genom åren. En del DIF-spelare har ju dessutom förflutet i HIK. Måste bara nämna DIFs bortaställ, som såg ut som en märklig rip-off på Argentinas landslagströjor i fotboll. Vitt och ljusblå-randigt. Definitivt inte det snyggaste matchställ jag sett!
DIF fick in en vid det laget välförtjänt kvittering på hörna i den 40:e matchminuten, till DIF-supportrarnas stora glädje. Det kom dock att bli det enda måljubel och obligatoriskt efterföljande "klockan slår, klockan slår, Djurgår´n gjorde mål..."-ramsa som ekade över Vallen denna kväll.
Hörnan tillkom på rent slarv av HIKs försvar, på en dålig bakåtpassning. Extra surt när en sådan miss i slutändan resulterar i bakåtmål.
HIK gjorde dock som de gjort ett flertal gånger denna säsong, då de på ren ilska bestämde sig för att "nolla ut" det misstaget, och bara tre minuter senare drämde Christoffer Bridholm (ja, bandymålvaktslegenden Anders Bridholms son) in 2-1 på frislag.
2-1 stod sig till paus, och i andra halvlek blev det ännu bättre! HIK blev ensamt målgörarlag denna halvlek, och allt eftersom matchen fortlöpte kändes det bara bättre och bättre att stå i rödsvart mundering, med viftflaggor i händerna och sjunga HIK-ramsor i full hals. DIF kämpade på nere på planen, och fansen på läktaren, men allt eftersom matchtiden fortskred stod det klart att det till syndende och sist skulle bli en skön revanschvinst för Sollentunas bandystolthet.
Spelmässigt var andra halvlek tämligen lik den första, men HIKs försvar gjorde en i princip prickfri insats. Ett par hörnor avvärjdes, och få farliga målchanser skapades framför HIK-målet. DIF-klackens frustration gick ut över domarens insats, men i mitt tycke gjorde han inga allvarliga felbedömingar (jag må vara partisk, återigen).
Bridholm (igen), Nergård och Portinsson stod för målen i andra halvlek, spelmål alla tre, och efter 4-1 i 72:a minuten började vi vädra segerluft, och när femettan kom i den 81:a var det definitivt klart. Resten av matchen spelades av inför säsongens i särklass bästa ljudridå skapad av The Lundeners, som nu njöt i fulla drag.
Efter matchen tackade DIF-spelarna sin klack (snyggt!), och vi hemmasupportrar fick göra vågen med hemmahjältarna, som brukligt. En skön seger, bra drag på läktaren, och uppladdningen samt eftersläckningen på O´Learys var synnerligen trevliga. Inte blev det sämre av att se Sveriges handbollsherrar, efter stor dramatik, ta sig till EM-final, på storbildsskärmarna (vi hann se sista 10 minuterna av matchen).
Nu väntar en riktig holmgång i Gustavsberg på onsdagkvällen, då det blir ren "seriefinal" med avslag 20:00. Heja Lunden!!
Matchfakta:
Helenelunds IK - Djurgårdens IF 5-1 (2-1)
Publik: 92 (ca 15-20 bortasupportrar).
Målskyttar HIK: Christoffer Bridholm 2, Hjalmar Nergård 1, Joel Portinsson 1, Micke Andersson 1.
Hörnor: 8-7. Straffar: 1-0.
