Skyll er själva, ni som inte var där!
Man hade nästan glömt bort hur det kändes, det där med att vinna. Lång och mödosam har vandringen varit i bandydödsskuggans dal. Jag tror att jag sett en bit över 700 allsvenska bandyminuter med Finspång hittills denna säsong utan överdriven vittring på poäng. Då är det kärvt. Då är det inte alltid enkelt att gaska upp sig, eller att ”bäska med”, som min farmor ofta sa. Men i dag! Oh gosse, så skönt det var!
Minns faktiskt känslan så här i efterhand. Den har funnits där latent i ryggmärgen, och i dag fick den blossa ut; euforin i en kollektiv seger!
Jag har under säsongen stundtals vridit mig som en agnad mask på en rostig krok i mina krampaktiga försök till att hitta ljusglimtar och hopp i mina krönikor gällande vårt lag denna bandysäsong. När man nu dråsat ner i soffan efter att ha pulsat hem från Grosvad med segerns sötma droppandes i mungiporna så inser jag att det baske mig inte är så enkelt att uttrycka sig i överväldigad glädje heller.
Men här skall göras ett tappert försök! Hur skulle det se ut annars?
Förutsättningarna var enligt sedvanlig ordning denna säsong. Nederbörd och upplagt för lyror, kamp, riv och slit. Ett allsvenskt topplag på besök i form av Lidköping, och viss rädsla för att man skulle få uppleva ytterligare 90 i pressat läge. Men vi hade också på plussidan liberon Johan ”Gusten” Gustavsson tillbaka efter skada vilket fick betraktas som synnerligen gott!
De negativa farhågorna besannades dock på ett drastiskt sätt redan i matchinledningen där Laik fick kliva igenom och styra in 0-1 redan efter 30 sekunder. Inte så att jag hystade iväg trumpinnarna och gick och satte mig i snöhögen och surade, men så typiskt på något sätt. Så mycket säsongen 14/15!
Men jag vet i tusan, på något sätt verkade inte det hela bekomma de röda denna dag. Som en sådan där docka med blyfot gungade vi upp igen och började efter kvarten spelad komma in i ett bra tempo, kraftfullt och tight defensivt jobb, goda omställningar, fina kombinationer och finurliga dropp. Det mesta skedde utmed isen och inte alls i lyrform som man annars hade kunnat befara utifrån förutsättningarna. Vi spelade bra bandy, den bästa jag sett hittills i år och vi radar upp många fina målchanser. För mig var det närmast ett under att vi inte lyckades att förvalta ett flertal av dessa vassa möjligheter i mål.
Istället valpar vi till oss i slutet i en enda förbaskad situation. Icke för att man skall förminska Lidköpinskillens kraftfulla avancemang på deras vänsterkant, men han skall inte få ta sig hela vägen och förbi sju rödklädda. Där måste han poffas, eller proppas eller skickas ut i en snödriva. Men icke, och 0-2 i den 40:e minuten.
Det hade under så långa stunder i första sett så bra ut, men ”stolpe ut” förbannelsen är ett högst levande ont väsen i Finspång denna säsong, så man vågade på intet sätt ha för höga förhoppningar inför andra. Istället tog tre bandyaner och stormade den närliggande snöhögen för att invagga mod och skapa viss skingring i den mållösa frustrationen.
The smell of Napalm in the morning! It smells like.... Victory!
Andra halvleken blir en upprepning av den första, men med en betydande skillnad. Bollarna trillar in. Vi för matchen och vi visar en sanslös moral och bandyförmåga i bra kombination. Axel Fredriksson styr in ett frislag från Gustav Gising i 64:e och kort därpå sätter firma Wallberg och Tell kvitteringen.
Sen går vi in i en brutal frustrationsperiod. Inte spelmässigt, men vi får se en viss trio på planen som håller på att styra till händelseutvecklingen på ett minst sagt drastiskt sätt. Jag vet inte hur de lyckades hitta en straff till Lidköpning som betydde 2-3, och jag vet inte hur de kunde prångla ut det stora flertalet av de utvisningar som drabbade Finspång under andra.
Men på något vis lyckades inte detta hamra ner Finspångarna. Vi fortsätter mata, och skapa och efter en väl avvägd lyra som Tobbe Wallberg stöter ner till Artion Tchernov som forcerar fram i andravåg så kvitterar vi mer än välförtjänt.
Nu blev det mycket fokus på de offensiva skalperna, men man får inte glömma att nämna att det offensiva är en följd av att många är beredda att underkasta sig ett hårt defensivt jobb och då går det inte att bortse från den defensiva styrkan i gossar som Alexander Johansson och Peter Forstén. Gossar kanske är fel uttryckt, vid närmare eftertanke så lär det väl skilja nästan 30 år i ålder på dem två, vilket i sig är värt en notering.
För oss Finspångare som denna säsong surt fått erfara innebörden av att både spotta och pissa i motvind var det så grymt skönt att se Lidköping begära timeout runt den 80:e minuten. En champ som hängde på repen!
Vi kan gubbar! Pumpa och kör bara!
Och sen sker det slutligen! Rättvisa skipas! Vi har en klocka som tickat upp rejält på tilläggstiden då Gising får iväg bollen till en Wallberg i löpande amok. Att han hade en ivrigt fäktande Laikryggsäck på sig hela vägen ner till målet tror jag inte bekymrade honom lika mycket som de snart 1000-talet förlustplågade minuterna, som likt en blytung, kall och våt yllefilt hävt sig över självförtroende och hopp. Chansen kom och han tog den Tobbe trollkarl och 4-3 i eldskrift på tavlan.
Det är i stunder som dessa som stora idrottsögoblick skapas! I alla fall på en liten bandyplan i norra Östergötland och ljuset siktas slutligen i änden på en mörk olycksbådande dalavandring.
Efter slutsignal
Nu är vi med och snackar igen, för övriga resultat i serien gick med oss. Nu tar vi chansen gubbar! Tack för i dag, tack för moralen, kollektivet och förmågan!
På lördag den 7:e är det bandyns dag på Grosvad, och då ger vi både P18 och laget det stöd de behöver!
