Bandy-VM: Finland nådde minimimålet
I söndags avslutades bandy-VM och för Finlands del slutade turneringen i en bronsmedalj, Henri Tötterman skriver om Finlands insats.
För tredje gången i rad fick Finland nöja sej med bronsmatchen i bandy-VM, och som tur hade de blåvita ännu så pass mycket stridsmoral kvar att Kazakstan efter en viss möda och några förlängningsminuter kunde klaras av. Det blev alltså bronsmedaljer, än en gång, för Finland, och därmed nådde laget det minimimål man på förhand satt upp. Riktigt nöjd är säkert ingen, eftersom semifinalen mot Sverige var så jämn och förlusten därmed bitter. Finalplatsen låg nära, men ändå så fjärran.
Finland inledde VM genom en promenadseger (14-1) mot Vitryssland. Därefter var matcherna ganska jämna, åtminstone resultatmässigt. Den enda förlusten på ordinarie speltid i hela VM kom mot värdnationen Ryssland; inte alls överraskande, ehuru Finland haft mycket svårt mot ryssarna under senare år. Däremot föll både Norge och Kazakstan programenligt, och segern mot Sverige väckte förhoppningar om finalspel. Men sedan när det gällde, alltså i semifinalen, var den svenska offensiven och den hårda motvinden till slut mera än vad Finland orkade med.
Generationsväxlingen var, och är ordet när det gäller finska bandylandslaget. Processen är i gång, men i Kemerovo skedde ännu inget stort genombrott. Det var de gamla beprövade namnen som höll den blåvita skutan flytande. Rysslandsproffset Sami Laakkonen gjorde 12 mål på sju matcher och var lagets klart främsta anfallsvapen. Petteri Lampinen (Edsbyn) var utmärkt som libero och valdes till turneringens bästa försvarare. Ville Aaltonen (Bollnäs) gjorde också en mycket bra turnering. Målvakterna Timo Oksanen (Bollnäs) och Pasi Hiekkanen (Broberg) var pålitliga som vanligt, liksom de outtröttliga veteranerna Mika Mutikainen och lagets kapten Samuli Niskanen.
Hälften av den finska truppen bestod av spelare från den egna ligan. Vackert så, men det är alldeles klart att spel i den finska Bandyligan inte förbereder spelare för internationella matcher särskilt bra. Bandyligan är en amatörserie och kan inte ens jämföras med grannländernas högsta serier. Nämnas bör också att Finland inte har en enda bandyhall, alla ligalag har inte ens konstis, och den varma hösten (och vintern!) orsakade stora problem för träningen på stor is. Att lira i hockeyrinken är naturligtvis bättre än ingenting, men knappast ändå tillräckligt.
På längre sikt kan man alltid hoppas att förhållandena och nivån i den inhemska ligan blir bättre i Finland. Men det är bättre att i stället vara realist och hoppas att möjligast många finska bandyförmågor också i fortsättningen får chansen att visa sitt kunnande i bättre sällskap - det vill säga i svenska och ryska klubblag. Bara på det sättet har enskilda spelare, och med dem landslaget, en möjlighet att hävda sej i internationella sammanhang. Den här säsongen spelade Finland landskamper bara i VM, och själva landslaget hade blott några gemensamma lägerdagar före Kemerovo. Därför är det viktigt att spelarna i sina respektive klubblag fått den matchrutin, som krävs för att man ska klara sej även när det är dags att ta upp kampen med världseliten.
