Bandy På Webben, del 2: Twitter
Amerikanska studier har visat att de 140 tecken långa statusuppdateringarna är det populäraste sociala mediet ur marknadsföringssynpunkt. Idag används Twitter av ungefär 7 % av den svenska befolkningen – och tillväxten är enorm.
200 miljoner.
Det skulle kunnat vara kostnaden för en fin bandyhall, men det är faktiskt antalet användare som finns på Twitter idag.
Sedan starten 2006 har mikrobloggen Twitter fullkomligt exploderat. Överallt. Till och med inom idrotten. Wayne Rooney twittrar. Shaquille O’neal. Tony Hawk. Lance Armstrong. Michael Phelps. Alexander Ovechkin. Listan kan göras extremt lång inom många idrotter. Även i Sverige har twitterexponeringen av idrottare och klubbar vuxit.
Karmichal Hunt, professionell utövare av Australiensisk fotboll, menar att Twitters popularitet byggs på att man själv kan kommunicera med sina fans utan mellanhand.
En stor fördel med Twitter är också interageringsmöjligheten. Man kan nämligen skriva till vem som helst, när som helst. Även sina idoler. Att sedan eventuellt få ett svar är en bonus som stärker relationen till spelaren/klubben/företaget/personen.
Ett varumärke kan definieras som ”ett namn och dess värden som förknippas med det”.
För att bygga upp ett varumärke är inte Twitter ett bra hjälpmedel - det är helt gudomligt. Och vem som helst kan göra det.
Att twittra blir, precis som Hunt säger, som en öppen kanal rakt ut till sina supportrar utan mellanhänder. Man bygger upp sitt eget varumärke – sin egen personlighet – utöver den spelstil man har på isen. Supportrarna kommer närmare och intresset för hela klubben ökar på lång sikt.
Många bandyklubbar i Sverige rosar inte marknaden ekonomiskt. Man ligger långt efter hockey- och fotbollslagen på elitdivision i landet. Ändå ligger man också långt efter när det kommer till gratis marknadsföring. Elva av tolv hockeylag i Elitserien och tio av 16 allsvenska fotbollslag har en officiell twitter där supportrar kan följa vad som händer i klubben. I bandyns högsta liga har fyra av 14 lag ett twitterkonto, och knappt några spelare alls.
Ett av lagen som har fått det hett om öronen de sista åren i media tack vare dålig ekonomi är Sandviken. Min egen moderklubb.
Klubben har ett twitterkonto. Det är det absolut tråkigaste kontot jag följer. Total envägskommunikation. Jag ska uttrycka mig rakt på sak: var är spelarna?!
Tiden finns där. I SAIK spelar, enligt Svenska Bandyförbundets mediaguide, åtta spelare som studerar. Utöver det har man dessutom två spelare som står som heltidsproffs.
Det behövs interaktion för att främja intresset. Twitter är en del i web 2.0-begreppet där tvåvägskommunikation står i centrum. Visst finns det mängder av twitterkonton som kör på total envägskommunikation, och det är helt okej. Men det bygger ingen stark relation till sin publik, och det är det som bandyklubbarna i Sverige bör ta tillvara på.
Jag måste nämna Ljusdal här.
Ljusdal, Ljusdal, Ljusdal.
Jonas Engström. Kalle Mårtensson. Daniel Rexin. Mathias Stavis. Jonas Pettersson. Mattias Sand. Andreas Lögdahl. Alla är de twittrare.
Och när Jonas Svensson, den gamle hammarbykeepern, slänger upp en länk till en video på Bambuser med en egenhändigt komponerad liveintervju i omklädningsrummet är lyckan för en mediestudent komplett. #LBKiårSKAnitillbakatillelitserien
