SvenskaFans Bandyblogg: En kärleksförklaring från en snöig läktare
Bevistade i dag Råslätts IP i Jönköping och matchen i den södra Allsvenskan mellan Jönköping och Nässjö. På vägen dit försökte jag minnas senaste gången jag såg en match i näst högsta divisionen - förmodligen i Målilla för jag vet inte hur många år sedan - och när jag senast stod och frös på en snöig läktare - förmodligen i februari 2011. Därför såg jag väldigt mycket fram emot den här matchen. Det var långkalsonger, det var snöigt, det var någon enstaka minusgrad, det var blå himmel, det var solsken över miljonprogamhusen alldeles bredvid och det var matchstart klockan 13:15.
Jag hade nästan som en religiös upplevelse på matchen. Jag njöt av hur vacker vår bandysport är, hur elegant den kan vara och hur fantastiskt mycket jag tycker om att spendera en decemberlördag med stelfrusna tår. Tycker ändå att matchen höll ganska god kvalitet, kanske var det bara för att jag trivdes så mycket så jag uppskattade allting, men fram till Nässjös 3-4-mål var det jämnt och välspelat. Därefter föll kvaliteten en aning och Nässjö kunde hålla undan till en rättvis seger. 4-5 slutade matchen och inte mindre än sex hörnmål gjordes, fyra av dem från Nässjös sida.
Det var inte så mycket publik på matchen, endast 188, men det var vi entusiaster som njöt av dagen tillsammans. Det var mannen som höll på Jönköping med en koklocka och en pipa och skrek "Heja Danne" varje gång Jönköpings målvakt hade bollen. Det var de i Nässjös idoga klack som har följt laget i alla tider och oavsett om det är annadagsderby mot Vetlanda eller en avslagen bottenmatch i Finspång så stöder de sitt lag intensivt. I dag fick de dessutom jubla över en mycket viktig seger för ett Nässjö som gått dåligt så här långt.
Jag älskade den goda stämningen, bollkastningen i pausen, speakern som berömde en av bollkallarnas skridskoåkning, den perfekt grillade korven, den ursäktande damen i kiosken som meddelade mig att glöggen var slut, de rödmålade gamla avbytarbåsen och den jordnära känslan som allting på Råslätts IP utstrålade. Kontrasterna mot stadens hockeylag kunde inte var tydligare än när speakern sa att HV71 var en av dagens bollsponsorer - men jag skulle inte för allt i världen föredra en dag i Kinnarps Arena före en dag på Råslätts IP.
Bandy är idrott i sin allra vackraste form, från de människorna som brinner för sin klubb utanför isen och gör allt för att spelarna på planen ska ha förutsättningarna att kunna briljera framför våra ögon med teknik, finess och fart. Allt detta framför en kuliss med snötäckta träd som sticker upp ovanför en gammal träläktare mot en klarblå himmel. Jag insåg där jag stod och betraktade allt detta hur mycket jag älskar bandysporten. Det är vackert, det är äkta, det är njutning.
Hade all bandy kunnat genomföras under de här förutsättningarna hade det inte funnits en enda anledning i världen att bygga hallar. Tyvärr är inte alla bandydagar en perfekt decemberdag. Men någon gång bland måste även en hallfantast som jag unna mig en sådan här lördag. Jag kommer njuta av intrycken från Räslätts IP länge framöver.
