SvenskaFans Bandyblogg: Ett av de mest oväntade VM-gulden någonsin
Sveriges elfte VM-guld kan ha varit ett av de mest oväntade någonsin. Vi var många som tvivlade inför turneringen. Vi var många som tvivlade efter förlusten mot Ryssland i torsdags. Ännu fler som tvivlade efter den svaga insatsen mot Kazakstan i semifinalen. Men hur mycket tvivel vi än hade så står ändå Sverige där som världsmästare och har gjort det fruktansvärt bra. Ett imponerande resultat som helt klart ska hyllas.
Nyckeln till Sveriges VM-guld ligger i speluppbyggnaden och kvaliteten på ytterhalvor och mittfält. Försvarsspelet har inte fungerat 100-procentigt och anfallet är även efter turneringen ett frågetecken, men på halvposition och mittfält är man ett klart bättre lag än Ryssland och vinner tack vare det VM. Hellmyrs, Erixon, Mossberg, Esplund, Berlin och Daniel Andersson har levererat som förväntat och samtidigt har debutanterna Säfström och Löfstedt klivit fram när det gällt som mest och varit riktigt bra och med hög delaktighet i VM-guldet. Såg inte Säfström som given i landslaget innan VM, i mitt tycke finns det bättre halvor i Elitserien, men i semifinal och final har han varit grymt framstående.
Alla fem målen i finalen görs av mittfältare, som ligger rätt och åker rätt och håller en väldigt hög kvalitet i allt de gör. Daniel Mossberg gjorde efter två tveksamma insatser en utomordentlig final och dessutom två mål och visade helt enkelt att han var värd särbehandlingen under turneringen, med senare entré än de andra.
---
VM-guld till trots, jag ändrar inte åsikt om att Franco Bergman tog ut fel anfallare. Läser kommentarer runt på nätet som tycker att vi som kritiserade uttagningen ska krypa till korset och erkänna att vi hade fel, men hade vi verkligen det? Franco Bergman erkände väl snarare sina egna fel genom att sätta Ted Bergström på läktaren i både semifinal och final och samtidigt ge Christian Mickelsson knappt någon speltid alls i de två sista matcherna. Anfallsspelarna var osynliga när det gällde som mest och därför köper jag fortfarande inte uttagningen, med tanke på att Bergman försvarade den med att de uttagna spelarna skulle hålla en högre fart än David Karlsson och därmed förmodligen vara mer delaktiga i spelet.
Efter ett VM-guld finns det ingen anledning att fokusera på det negativa – men Franco Bergman tog inte ut rätt anfallsspelare, det såg man med all tydlighet i både semifinal och final. Nu blev det guld i alla fall så det rör förmodligen inte honom i ryggen och ska inte göra det heller. Men återigen, Sverige vinner inte VM-guld tack vare anfallarna, det är i mittfältet som nyckeln sitter.
---
Söndagen var en sådan dag där bandyn plötsligt blev stor och het i Sverige. På ett sätt kan jag förstå de som klagar på VM, för Sverige vinner VM-guld genom att vinna en match mot Ryssland. Det hade kunnat vara en bortglömd landskamp, men nu kallar vi det för VM och då blir det plötsligt så mycket större. Det är nog också anledningen till varför jag hade svårt att bli överdrivet glad eller exalterad över dagens guld. Det är otroligt roligt och otroligt imponerande, men landslaget och VM är inte så pass förankrat hos mig som ändå har ett oerhört stort bandyintresse. Jag var ointresserad innan VM och kommer vara det när nästa VM börjar igen. Det blir lite hetare så här sista helgen, men det är inte så hett och roligt som det borde vara. Det tycker jag är fruktansvärt tråkigt, för jag hade gärna engagerat mig varje vaken sekund i ett hett bandy-VM. Nu blir det mest halvhjärtat en söndagsmorgon framför TV3.
Däremot förstår jag fortfarande inte de icke-bandyintresserade som klanka ner på bandy-VM så fort de får möjligheten. Visst det är ojämna matcher i början av turneringen och jag tycker ju själv att det inte är så oerhört intressant, men vad är det som gör att de som inte ens är målgruppen måste klaga och anse med kraftiga utrop att det ska läggas ner? Jag tycker ishockey-VM är ett ointressant skämt eftersom de bästa spelarna inte har möjlighet eller lust att vara med – men jag ägnar inte energi i två veckor åt att tycka att det ska läggas ner. Jag struntar fullständigt i turneringens existens istället, varför kan inte ni som ogillar bandy och bandy-VM göra samma sak?
---
Läser igenom texten jag har skrivit och inser att jag låter oerhört negativ. Det är jag egentligen inte, för som sagt tycker jag det är oerhört roligt och imponerande att Sverige vinner VM-guld. Men bara för att man är världsmästare innebär inte det att allt är frid och fröjd. Det finns en anledning till varför jag och många andra inte är så intresserade av landslaget som vi borde. Förankringen runt om i bandy-Sverige måste bli bättre. Alla måste kunna känna engagemang och intresse i landslaget, av någon anledning är det så oerhört svårt just nu.
Dessutom måste VM överhuvudtaget bli bättre, men hur det ska gå till har jag inga bra svar på just nu. Däremot är det något som måste hända, för bandyn kan inte fortsätta i samma hjulspår utan utveckling för VM. Då kommer VM i all oändlig framtid att vara något jobbigt och ointressant mitt i Elitserien. Så den diskussionen tycker jag vi måste fortsätta ta och jag kommer förmodligen återkomma till det under våren på den här bloggen.
---
VM är i slutändan mest roligast för spelarna. Det här VM-guldet unnar jag framförallt Johan Löfstedt och Erik Säfström, två debutanter som var de kanske mest framstående i semifinal och final. För mig som har sett Johan i Vetlanda under många säsonger så är det oerhört glädjande att han äntligen fick spela VM och fick vara så delaktig i guldet. Johan har varit en av de bästa i Elitserien i många säsonger, men det krävdes ett klubbyte för att alla skulle inse det. Den här framgången förtjänade Johan Löfstedt.
---
VM-guldet är en solskenshistoria för Svenska Bandyförbundet och efter sol kommer nu ännu mer solsken. Fem omgångar återstår av en högdramatisk och rafflande jämn Elitserien. Jag längtar till onsdagens omstart.
