En resa i bandyns historia: ”Almost everyone died in the war”

Andreas Söderman har gjort en resa till bandyns födelseplats, som presenteras i tre delar. I den lilla orten Bury i östra England är det inte många som känner till vad bandy är för något och än mindre att sportens centrum stod här för snart 200 år sedan.

– Vad sa du, bandy? Det är ju ett öknamn på de som har böjda ben, kobent du vet. Men jag tror faktiskt att jag har hört den där historien om en sport som försvann.

Orden tillhör Bob Turner, innehavare av Shire Lodge, ett bed & breakfast i Bury. Och Bob är inte ensam om att vara ovetande om vad den lilla orten Bury har betytt för bandysporten. I dag är nämligen bandyn helt utdöd och en vintersport på en jätteyta av is är inget invånarna direkt tänker på, när jag besöker den en underbart solig dag i maj.

VM i Sverige 2006
Det finns dock ett undantag och han heter Robert Johnson, eller Bob som han hellre kallar sig, tillika ordförande i det lilla men existerande engelska bandyförbundet. Det är snart tio år sedan som Bob stötte på historien om bandysporten, när han forskade om sin hemort Bury.
– På den tiden skrev jag ett nyhetsbrev som delades ut i Bury, så jag skrev en artikel om bandy. Jag tyckte det var fascinerande hur bandy en gång i tiden spelades här och att det är en så stor sport i Sverige, men här är den nu helt borta, sa Bob.

Intresset för denna, med brittiska mått mätt, udda sport var fött hos Bob, vilket ledde till att han 2006 tillsammans med sin fru åkte till Sverige för att se VM i Stockholm. Besöket gav mersmak, men det har inte blivit några fler resor för att se bandy.
– Men det får vi väl göra snart igen, jag tycker det var roligt att se och verkligen något helt annat mot det vi är vana vid här i England.

C.G. Tebutt
Bob forskade fram att ortens bandylag Bury Fen var obesegrade i det närmaste 100 år i början av sportens historia. Det ledde honom till St Norris Museum i St Ives, en ort som ligger bara någon mil från Bury. Museet innehar de böcker som beskrev bandyhistorien i den första delen i den här artikelserien, men Bob upptäckte också St Neots Museum, som ligger i en annan närliggande ort. Här finns bland annat den klubba som Burysonen C.G. Tebutt spelade med i slutet av 1800-talet och de skridskor han åkte på.

C.G. Tebutt var som sagt från Bury och en av de allra mest framstående spelarna i Bury Fen Bandy Club och började spela bandy efter att ha varit en mycket skicklig skridskoåkare. Tebutt var också drivande bakom att sprida bandyn till andra delar av England och senare till Europa. Att Tebutt belönas med ett helt eget skåp på St Neots Museum är, ur ett bandyperspektiv, med andra ord högst relevant.

C.G. Tebutts klubba. Notera den hårda metalländen (som senare blev förbjuden) och de inbrända intitalierna.

Bandyns vagga
Var spelades då bandy när sporten var i sin linda? Utanför Bury finns ett gräsfält som heter Bury Fen, som ligger intill en stor å. Denna å var större på 1800-talet och varje höst svämmade den över på fältet. Vattnet frös senare till is och laget Bury Fen fick sin spelplats. Här spelades, utvecklades och förädlades sporten bandy under 1800-talet. Bob och jag klev ur hans Vauxhall och promenerade runt på Bury Fen, men spåren av bandyns vagga var få, förutom de små vattenpölarna där svanarna trivdes. ”Du borde sätta upp ett plakat eller minnesmärke eller något” sa jag till Bob.
– Jag vet inte om det skulle vara möjligt att få is på det här fältet igen, men det är inte längesedan som den frös till på vintern och många som bor häromkring åkte skridskor. Det skulle vara häftigt att spela bandy här igen, bara en match för att hylla historien, sa Bob Johnson.

Medan Bob och jag promenerade runt dök plötsligt Robin Lord, en hundtränare från närområdet, upp. Vi förklarade vad vi gjorde där och Robin sken upp och berättade om vad han visste om bandyns historia, vilket visade sig vara en hel del. Robin berättade också om hur Bury Fen de senaste åren använts till skridskoåkning.
– Jag minns i början av 1960-talet, då åkte vi mycket skridskor här på vintrarna när fältet frös till is. För några år sedan var det dock någon som åkte i genom isen och då blev det markägaren som blev ansvarig och åtalad, så nu tillåter han inte längre någon att åka här, sa Robin Lord och fortsatte med viss kritik mot Storbritannien:
– Det visar på vad som är fel med det här landet, lagarna var bättre förr. Jag har varit i Sverige många gånger och tränat hundar och jag gillar det landet, så ändra inte på ert system så ni blir som här.

Samma som cricket
Vi lämnade Bury Fen, Robin Lord, hans hund och den gula lilla bilen för att åka tillbaka till Bury. Bob och jag började prata om varför bandyn blev så populär just i Cambridgeshire och Bury.
– Det fanns ju en stark tradition av åka skridskor här, det var skridskoåkarna som även började med bandy. Det finns många fält som Bury Fen häromkring, så det kanske är den bästa platsen i England för isar, sa Bob och fortsatte:
– Dessutom läste jag att de tidiga klubborna var gjorda av vide-trä, precis som cricket-klubborna. Det finns massor av videträd häromkring, så det var säkert någonting som bidrog.

Under 1890-talet var bandyn som allra störst i England och Cambridgeshire, men sedan dog den sakta ut för att under 1910-talet försvinna helt. Över 100 år senare finns ingenting kvar och den stora anledningen till sportens död i landet stavas Första Världskriget.
– Nästan alla som var aktiva inom bandyn fick rycka ut i kriget och dessvärre dog väldigt många av dessa unga män. När kriget sedan var över fanns inte krafterna och intresset för bandyn kvar och det blev aldrig någon som tog upp det igen, det var inte lika etablerat som fotboll eller andra sporter.
– Det är verkligen synd, till skillnad från fotboll hade vi kanske fortfarande varit bra i bandy, skrattade Bob Johnson.

I morgon fortsätter artikelserien om bandyn i England med den avslutande delen om bandyn i dag och framtiden i England.