En resa i bandyns historia: ”One of the best games a man can play”

Mitt bland stenhusen, pubarna och cricketplanerna i östra England finns spåren kvar. Det känns otänkbart 2013 – men för nästan 200 år sedan var det just här som bandysporten såg dagens ljus. Andreas Söderman har gjort en resa till bandyns födelseplats, som presenteras i tre delar.

Norris Museum i orten St Ives, Cambridgeshire, i östra England är förmodligen en av världens viktigaste historiska samlingsplatser för bandysporten. St Ives ligger i området The Fen District, där bandysporten med största sannolikhet föddes i mitten av 1800-talet och Norris Museum håller några guldkorn för den som söker bandyns historia. Bland dessa märks allra mest ”A handbook of bandy – or hockey on the ice” skriven 1896 av Arnold Tebutt.

Egoistiska spelare
I mitten av 1800-talet började påhittiga engelsmän runt om i landet att utnyttja de frusna isarna och vattendragen för att göra något mer än att bara åka skridskor på dem. Ovetande om varandra föddes olika varianter av bandy, men sportens centrum stod i Huntingdonshire, i östra England, där bandy var allra populärast. Regelmässigt påminde sporten mycket om fotboll, men spelades med en böjd klubba gjord av olika typer av trä (ask var populärast) samt en hård liten gummiboll, till exempel en lacrosse-boll. I övrigt höll spelarna i Huntingdonshire sig till fyra ganska enkla regler:

Målen skulle stå så långt ifrån varandra som den frusna isen tillät, vilket kunde vara upp till 200 yards (cirka 180 meter).
Matcherna spelades så länge det krävdes, men först till två mål vann (vilket tyder på att matcherna i början av målsnåla, men mot slutet av 1800-talet såg resultaten ut som i dagens bandy).
Lagen bytte planhalva efter varje mål.
Det var inte tillåtet att tacklas eller hålla fast en motståndare, men det var tillåtet att spela bollen med alla delar av kroppen utom händerna.

Spelet hade dock sina svagheter, till exempel att planerna inte hade några sidlinjer. Det gjorde att spelarna åkte så långt ut åt sjökanterna att de en dimmig dag kunde försvinna ur medspelarnas sikte, skriver Arnold Tebutt. Spelarna var också väldigt egoistiska och det tog tid innan passningsspelet började växa fram. Den mest framgångsrika klubben i Huntingdonshire var Bury Fen och var helt obesegrade mot de andra Huntingdonshire-klubbarna.

Namnet bandy kom förmodligen från formen på klubborna, som också kallades för just ”bandies”, då ordet i sin engelska betydelse anspelar på något böjt.

”One of the best games, in my humble judgement, a man can play.”
– Sir John Astley of Bart, om sporten bandy, 1896.

Gemensamt regelverk föddes

Men som sagt, det var inte bara i Huntingdonshire som bandyn spelades vid tidpunkten. Till slut hörde de olika bandynästena talas om varandra och i januari 1891 styrdes den första matchen upp mellan Bury Fen och Virginia Water Club, på Virginia Water. Formen av bandy som spelades i Virginia hade dock en mindre spelplan och andra typer av klubbor, vilket gjorde att matchen mellan lagen spelades en halvlek var med de olika reglerna. Virginia vann första halvlek med ett mål och inför den andra halvleken var Bury Fen segervissa, men istället anammade Virginia Water de nya reglerna snabbt och körde över Bury Fen med 8-3.

Utöver att Bury Fen förlorade för första gången någonsin innebar denna match tre saker.

Spelarna i Virigina Water förkastade sitt gamla sätt att spela och fortsatte spela med de böjda klubborna som fanns i Huntingdonshire.
Spelarna i Bury Fen lärde sig passningsspel, vilket Virigina Water hade kommit mycket längre med i utvecklingen.
Och samtliga inblandade kände behovet av en gemensam regelbok, vilken började arbetas fram efter matchen.

1892 års upplaga av bandyreglerna har många likheter med de regler som än i dag gäller för bandy. I stora drag lever bandyn vidare precis på det sättet som den gjorde på 1800-talet, om än med visa förfiningar. Ett tecken på det genuina och traditionella i bandysporten. Ni kan se reglerna från 1892 i den separata artikeln.

”When flooded and frozen, Bury Fen forms one of the best possible places for bandy. (…) It also has the advantage of being free from danger, as, except where the ditches are, it is only some three or four feet deep at the highest floods.”
– Arnold Tebutt, 1896

Varmblodig målvakt
Faktum är att den engelska bandyn i slutet av 1890-talet inte skiljer sig särskilt mycket från hur dagens bandy spelas, inte bara regelmässigt. Lagen ställde upp med elva spelare, fördelat på en målvakt, två försvarare, tre halvbackar och fem anfallare. Arnold Tebutt menade att det var halvbackarna som var den viktigaste positionen. Halvbackarna måste hjälpa försvararna, annars blir laget sårbart även för det svagaste av anfallsförsök från motståndarna. Samtidigt måste halvbackarna finnas med och sätta anfallarna i ”korrekt spel”, för att lagets anfallsspel ska bli så farligt som möjligt. Man kan tänka att halvbackarna ungefär beskrivs 1896 på samma sätt som vi skulle beskriva Per Hellmyrs i dag…

Arnold Tebutt beskriver vidare vilka egenskaper varje position borde besuttit:

Målvakten skulle vara stabil på skridskorna och säker med klubban (ja, även målvakterna hade klubba) men behövde inte vara en skridskovirtuos. Dessutom var det en fördel om målvakten var varmblodig, då den positionen oftast var den som behövde frysa mest.
Försvararna skulle vara de största av spelarna på isen, bra på att tacklas och säkra med klubban och bra skridskoåkare. Dessutom förespråkades rutin och spelförståelse.
Halvbackarna behövde vara de mest uthålliga av spelarna och dessutom snabba skridskoåkare, både på korta och långa distanser. Dessutom skriver Tebutt att den centrala halvbacken bör vara den bästa spelaren i laget och företrädesvis även lagkapten, då den positionen var bäst för överblicken i spelet.
De två ytteranfallarna behövde vara snabba på skridskorna och bra bollbehandlare. Anfallarna precis innanför dem behövde vara något bättre dribblare och dessutom med bättre skott.
Centern i anfallet skulle vara den smartaste av alla spelarna, med nerverna under kontroll, bra skott och så osjälvisk det bara gick. Däremot behövde centern inte vara den bäste skridskoåkaren på isen.

Med andra ord, Arnold Tebutt hade förmodligen känt igen sina beskrivningar av positioner även i dagens bandy.

”It is so much easier to hit from right to left that often both the centre men make all their passes to the left, while the right wing is left out in the cold, physically as well as metaphorically.”
– Arnold Tebutt, 1896

Internationell bandy
Spelarna i Bury Fen tog sin sport och drog utomlands på 1890-talet och då först till Holland, där skiridskosporten också var stor. I den första matchen mot Haarlem 1891 vann Bury Fen med ”cirka 14 mål mot 1”. Bury Fen spelade sedan vidare mot andra holländska lag och kom tillbaka flera gånger de närmaste åren och bandysporten började få fäste även på andra sidan engelska kanalen.

Under 1890-talet reste bandyspelarna också till de nordiska länderna Danmark, Norge och Sverige för att sprida bandyn. Arnold Tebutt konstaterar 1896 att Danmark är ett bättre land än Norge och Sverige för bandy, då de inte fick lika mycket snö. Tebutt är dyster i prognosen när det gällde Sverige och ifrågasatte om sporten någonsin skulle få fäste på allvar i Sverige och hyste större förväntningar på framtiden för England, Danmark, Holland och även Tyskland.

”The players were keen, but it is doubtful if here again the snow did not prevent its success.”
– C.G. Tebutt om bandy i Sverige, 1896

Artikelserien om bandyn i England går vidare i morgon med en närmre titt på Bury och Bury Fen.