SvenskaFans Bandyblogg: Franco slutar - vem tar över?
Det var ingen stor överraskning, men idag meddelades att Franco Bergman slutar som förbundskapten. Under sina fyra år tog han två guld, ett silver och ett brons med landslaget. Han var bara några minuter och en straffläggning från att raden skulle varit ett guld, ett silver och två brons. Nu tycker jag att man ska döma efter förtjänst, och då får det faktiska resultatet sägas var godkänt. Sverige ska vinna ungefär hälften av gulden. Exakt det har han gjort.
Många har tagit emot beskedet med illa dold förtjusning. Inte särskilt klädsamt kan jag tycka, men Franco har lyckats reta upp många och på så sätt skapa debatt kring landslaget. När förbundet nu väljer ny kapten anser jag att de bör fundera över hur man ökar intresset kring landslaget och åtminstone delvis välja förbundskapten utifrån det.
Ni känner alla till bandylandslagets dilemma. Det finns egentligen bara en motståndare, få tillfällen att spela ihop laget (och de som finns vill ingen egentligen ha), snacket handlar mest om hur bra det är för bandyn att vinna med stora siffror och en match avgör om VM blir en framgång eller ej.
Därför behövs en förbundskapten som kan få folk att intressera sig för landslaget för vad det är – inte för vilka spelare som inte är med. Därför måste vi ha en förbundskapten som är en bra ambassadör för sporten. Men det går naturligtvis inte att välja förbundskapten endast efter det - personen ifråga måste också ha förmågan att få 15 skickliga bandyspelare att prestera som bäst just den där söndagen.
Att ha ”ambassadör för sporten” som ett kriterium är något jag sällan förespråkar. Men just när det gäller bandy, där intresset och konkurrensen är liten tycker jag det är ett viktigt kriterium. Jag vill ha någon som gör VM och landslaget intressant.
Kent Hultqvist lyckades för mig göra detta, vid några tillfällen (jag var ganska likgiltig när han förlorade mot Finland på Rocklunda). Men kanske är det främst i efterhand som historien om hur han så länge gick och funderade över hur man skulle ta ryssarna på bortaplan, hur han pratade med Fosshaug om att spela halv och hur de sedan gick ut och vann över Ryssland i Kazan blivit nästa mytiskt i mitt huvud. Men det blev åtminstone en historia kring bandy-vm. Något som åtminstone för mig gav ett sken av hur spännande VM kan vara.
Men jag har inget riktigt bra förslag på vem näste förbundskapten ska vara. Många skriker på Per Fosshaug. Klart att det skulle bli intresse då. Men blir det rätt intresse? Skulle han dessutom ha spelarnas förtroende?
Hans Åström är U-23-kapten och vore kanske därför naturlig ersättare. Men utanför Hälsingland (eller, ja, kanske i Gästrikland också) är han ingen stor profil, även om hans kungliga släktförhållanden kanske skulle ge någon extra artikel. Jonas Claesson har inga särskilt imponerande meriter som tränare. Tony Lindqvist är meriterad – men trivs kanske blir svår att locka hem från Ryssland och har dessutom varit assisterande vid flera tillfällen.
Det bästa jag kan komma på denna kväll är bröderna Johansson. Ola har finfina tränarmeriter med Edsbyn. De är båda gamla storspelare. Hasse är van med media, gillar att stå framför kameran. De skulle kunna vinna respekt hos såväl spelare som bandypubliken. I bästa fall når de också några nya intresserade.
*
På tal om tränare verkar det blir stor omsättning av tränare i elitserien. Eller åtminstone cirkulering. Broberg, Kungälv, Villa och Vetlanda letar alla nya tränare. Kanske måste även Sandviken leta ny tränare. Så Franco skulle nog kunna hitta nytt jobb om han är intresserad av att träna ett klubblag.
*
Såhär i efterhand är det nog bara att inse att Hammarby gjorde en sagolik inledning i söndags. Har inte sett om hela finalen. Men sett inledningen.
SAIK-redaktionen var inne på det i en av sina artiklar – undrar om inte Hammarby vann när X:et sjöng ”just idag är jag stark”. Saikarna kunde inte annat än stå där och se ett hav av gröna halsdukar och fundera på om de skulle tycka det var fantastiskt eller skräckinjagande. Just som de funderade som bäst satte Hammarby en väldig fart. Jag sa i pausen att Hammarby ju inte ens varit bra. Men när jag ser om första tio –de var riktigt bra. Målen de gör är sådana man gör när man är på tå och när man har många spelare i anfallet. De första tio var de alltid fem eller sex spelare på offensiv tredjedel i varje anfall.
Samtidigt – det är några små marginaler. Bollen studsar på isen när Säfström tappar boll som leder till Hammarbys första hörna. Det är inte många millimeter som skiljer Christofer Edlund från att kvittera till 4-4 efter ca 35 minuter.
