Bandybloggen: Muhréns vilja tog honom till sista showen
Jag älskar när idrotten är oförutsägbar och ologisk. Bandyn är kanske den allra mest oförutsägbara sporten och länge under säsongen har det varit lika ologiskt som överraskande. Men när allt skulle avgöras var ödet lika förutbestämt som välregisserat. Sandviken höll för hela säsongens favorittryck och vann ännu ett SM-guld. Magnus Muhrén fick en sista show och vann guld i karriärens sista match.
SM-finalen 2014 blev en match som påminde om hur hela slutspelet har varit. Sandviken gick bestämt fram i inledningen av halvlekarna och såg stundom fullständigt överlägsna ut. Som om VSK inte hade något att sätta emot, som om detta Sandviken skulle vinna lika övertygande som förkrossande. Men Grönvitt kom tillbaka i slutet av båda halvlekarna och skapade en spänning när SAIK inte stängde matchen. Precis som i så många andra matcher detta slutspel, vilket SAIK efter matchen erkände fanns i bakhuvudet.
- När VSK fick den där hörnan i slutet fick jag lite deja vu till Brobergsmatcherna. Det är klart att det blev extra nervöst av den anledningen, sa Magnus Muhrén efter finalen.
Men Johan Östblom rusade främst och fick bollen på sig och Sandviken höll undan. De svartklädda kunde jubla och just Magnus Muhrén kunde jubla mest av alla.
För visst är det en enorm laginsats av maskinen Sandviken. Det som har gjort SAIK till det lag det är, det lag som har spelat fyra raka SM-finaler och nu vunnit tre av dessa. Men laginsatser i alla ära - det var Magnus Muhréns sista match och emellanåt funderar jag på om SAIK verkligen vunnit guld utan Muhrén i laget. För Muhrén hade en drivkraft som ingen annan, han hade bestämt sig för att avsluta karriären med sitt femte SM-guld. Det syntes mot Broberg, det syntes inte minst mot Villa och det syntes på Friends Arena. Det syntes i ögonen och det syntes i spelet. Muhrén gjorde 1-0 och Muhrén gjorde 3-1 - vilket innebar att denna stora stjärna nådde 700 mål i SAIK-tröjan och återigen är det nästan lite för bra för att vara sant.
Det var en tårögd Muhrén som jublade på isen och när nummer 13 blickade tillbaka på karriären efter matchen var det med darr på rösten.
- Jag vet faktiskt inte ens hur jag ska beskriva det här, det är oerhört stort för mig. Det är overkligt allt fint jag har fått de senaste dagarna, från hela bandy-Sverige. Som igår, när jag var prisutdelare på Bandygalan och fick en lång stående ovation. 2010 när jag lämnade SAIK med svansen mellan benen upplevde jag det som att jag bara var en parantes och allt jag gjort innan dess var inte värt någonting. Det var en tung period, men jag slog i botten fullständigt och att sedan få uppleva det här känns helt overkligt, sa Muhrén.
Det har varit en resa för Magnus Muhrén. Att komma tillbaka till föreningen i hans hjärta efter det bittra avskedet 2010. Att komma tillbaka från skadan i januari och spela slutspelet. Att komma tillbaka från alla tvivel och avsluta med ett SM-guld. Det kräver en vilja utöver det vanliga. Det kräver en spelare utöver det vanliga.
---
Han försäkrade sedan att detta definitivt var den sista matchen i karriären och nu för Muhrén lämna över till andra. SM-finalen visade att det inte är ett problem för Sandviken. I finalen var det två andra spelare som klev fram, två spelare födda på 1990-talet. Erik Pettersson gjorde också två mål och var en av isens allra främsta spelare i 60 minuter av matchen. Årets junior uppträder som ingen annan junior någonsin har gjort, varken på eller utanför isen. Pettersson har redan två SM-guld och kommer en dag att lämna bandyn som samma stjärna som Muhrén gör i dag.
Den andra som klev fram var målvakten Abbe Bodin. När Pasi Hiekkanen inte kunde spela var Bodin plötsligt förstemålvakt igen och med sina räddningar höll han avståndet till VSK i andra halvlek. På förhand hade VSK sitt största övertag på VSK på just målvaktssidan. Det övertaget vände Bodin och är en av de största SAIK-hjältarna denna dag.
Efter att Edsbyns guldera tog slut har Sandviken blivit de stora giganterna i svensk bandy. Traditionen har synts flera gånger den här säsongen och det syntes återigen i SM-finalen. Johan Esplund erkände efter matchen att det var nervöst att spela sin första SM-final och att det tog tid att komma in i det. Den där känslan hade alla SAIK-spelare redan upplevt en gång tidigare och det gav drömstarten i matchen, som för tredje året i rad avgjorde SM-finalen. För tredje året i rad kröp motståndet närmre men inte heller denna gång räckte det till kvittering.
Det blev inte seger i Elitserien men för mig har SAIK varit det bästa laget hela säsongen och tog till slut ett helt rättvist SM-guld. Det var lika rättvist som Muhréns avsked till bandysporten var välregisserat och vackert.
---
Avslutningsvis. 20 497 åskådare är en bra publiksiffra för en SM-final i bandy. Men det är en dålig publiksiffra på Friends Arena. Det finns all anledning att i det vakum som nu uppstår efter bandysäsongens slut diskutera både finalens framtida placering och finalens framtida arrangemang.
