Bandybloggen: Semifinalen som gav mig svaren jag saknade
Jag klippte mig i veckan och fick då frågan av min frisör vad det egentligen är som är så roligt med bandy. Jag svarade det vanliga, något svävande om spänningen, om målen och om det genuina. Det är dock lätt att vara efterklok och komma på så många andra bättre svar.
Jag borde ha svarat att bandyn är fantastisk tack vare det faktum att tre stycken olika semifinalmatcher kan vara i stort sett identiskt lika spännande och jämna. Lika välspelade men också lika öppna och svängiga. Lika dramatiska och lika nagelbitande ända in i slutsekunderna. Hur två av tre matcher kan gå till sudden death och den tredje avgöras i de absolut sista ordinarie minuterna och att alla tre slutar med uddamålssegrar. Hur det vi ena stunden tar för givet inte är en sanning och att ett lag trots säker ledning med 7-4 kan stå som förlorare när det hela summeras.
Men jag kunde ju inte svara det tidigare i veckan. För då hade inte semifinalserien mellan Sandviken och Villa ännu avgjorts. En semifinalserie som var lika osannolik som den var helt fantastisk. Som var lika bitter för Villa Lidköping som helt underbar för Sandvikens AIK.
Det var en uppgörelse mellan två skyttekungar som till slut vanns av Christoffer Edlund. Han som i början av sin tid i Sandviken fick höra att han kunde göra 12 mål mot Katrineholm men inte de viktiga målen i de viktiga matcherna. Men de tongångarna måste en gång för alla har försvunnit. I dag är det Edlund som står som den stora hjälten, den stora vinnaren. Fem mål i matchen, varav tre i Sandvikens vändning från 4-7 till 8-7. För mig som är från Vetlanda och som för tio år sedan såg Edlund komma fram som en valpig junior som enligt vissa på läktaren bara spelade för att pappa Kent var tränare tycker jag det är helt fantastiskt att se denna stora målskytt avgöra de stora matcherna.
Det blir inte heller i år något SM-guld för Villa Lidköping och den nya följetången i svensk bandy rullar vidare även nästa säsong. Det går att prata om små marginaler, om domare och allt möjligt. I alla tre matcherna har känslan varit att Villa långa stunder är det bättre laget och borde ha vunnit, men Sandviken maler sig in och vinner tack vare sin tyngd och sin tradition. Det går att vifta bort som något oviktigt, men det är det inte. Även om större delen av laget byts ut säsong efter säsong finns de viktiga rutinerade spelarna kvar samtidigt som traditionen sitter i väggarna. Vinnarkulturen i Sandviken är helt enorm och återigen fick vi ett bevis för detta.
Att Sandviken nu dessutom har har besegrat Villa Lidköping i slutspelet för seniorer, för P20 och P18 talar kanske också det sitt tydliga språk.
Så här långt har slutspelet handlat om spänning och dramatik, men att det i slutändan har blivit de favorittippade lagen som har tagit sig vidare. Nu är frågan om Västerås kan hålla undan i den andra semifinalen och bryta den trenden eller om det blir en repris på Friends Arena mellan Sandviken och Hammarby?
