"Att inte säga nånting är också att säga nånting."
I den tredje och sista delen av intervjuserien med Patrik Hellman ger han sin syn på att han inte fick nytt kontrakt efter säsongen 2013/14. Han berättar också hur han ser på lagbygge och vad han tror behövs för att Villa ska kunna ta sitt första SM-guld.
Redan efter säsongen 2012/13 var det länge oklart kring ditt kontrakt, innan du slutligen skrev på för ett år till. Hur var dialogen med klubben?
Jag kommer knappt ihåg hur dialogen gick. Jag hade varit i klubben ganska länge så jag vet inte om jag låg i ”ta för givet-facket” eller hur det låg till. Jag har inte fått nån klarhet i det riktigt, men det drog ut på tiden och då fattade man ju att de kollade på alternativ. Det var ingen som sa det men man kunde räkna ut det själv. Jag var i kontakt med Västerås då, det året Johan gick dit. Sen var inte det riktigt nära att bli klart, men det fanns ändå en dialog. Då övervägde jag att hitta på nåt annat, testa nån ny utmaning. Det var drivet som jag alltid har haft, att ha varit med och byggt nånting från starten som jag har velat vara med och ta hela vägen, som vägde över till sist.
Att det blev ett ettårskontrakt, var ni överens om det?
Ja, det var vi överens om.
Hur har det varit överlag med kontraktsförhandlingar?
Det har aldrig varit några konstigheter, men i den vevan var det kanske inte så tydlig information om hur snacket gick. Det kan jag tycka att man borde sköta lite bättre. Har nån spelat i en förening i åtta år kan de säga nåt. Fast att inte säga nånting är ju också att säga nånting. Det kan man tänka vad man vill om.
Du har alltid haft förtroende från tränarhåll.
Jag var petad i en match tror jag. GAIS hemma, finalåret. Då stod jag på läktaren. Sen har jag kanske varit sjuk en handfull matcher.
Du missade två matcher i grundserien det året, annars har du spelat alla matcher de sista fem säsongerna. Det måste kännas lite konstigt?
Det är klart att man undrar, men det är ju hur klubben tänker. De kanske ville ha in något nytt, förmodligen var det så.
Nästa gång det var dags fick du inte nytt kontrakt och det hände mycket under säsongen, som känns relevant. Malmquist och du satt båda på utgående kontrakt och han skrev nytt redan i januari. Hur tänkte du då, i och med det och att Lehnbom redan stod under kontrakt?
Jag reflekterade inte så mycket över det då. Jag hade bestämt mig för att spela det året och satsade fullt och kände att jag gjorde en väldigt bra säsong. Jag spelade ju före bägge de spelarna så jag tänkte inte mycket mer på det. Sen var det aldrig några förhandlingar som började, utan ganska sent i april fick jag reda på hur klubben tänkte. Det blev väl lite samma grej där, att inte säga nånting är också att säga nånting.
Hur känner du idag, inför det då?
Det är deras val. Har nån spelat länge i föreningen kanske de är sugna på att testa nåt annat. Jag hade spelat så pass bra de sista åren, så det är klart att jag hade varit sugen på att spela vidare några år. Så är det ju. Men de valde att satsa på andra spelare och det har man full respekt för. Det är deras beslut.
Både du och Henke fick lämna, två trotjänare.
Ja, ju längre man spelar desto närmare slutet kommer man. Samtidigt som jag kände att jag hade mer att ge och kanske hade blivit än bättre sen jag fyllde 30. De ändrade ju litegrann under senaste säsongen, med Martin, som jag kan tycka är lite synd. Att flytta honom från liberon. Han och jag har ändå spelat ihop i många år och har varit en stor del i att bygga ett försvarsspel. Från att ha varit ett ”hawaii-gäng” där Villa har varit bra offensivt och dåligt defensivt, som bilden är, till att bli ett lag som vinner matcher på defensivt spel. Vi har jobbat hårt för att bygga det så det känns ändå väldigt bra att ha varit med och ändrat synen på Villa som lag och fått in andra styrkor.
Hur har stämningen inom laget varit annars under dina år i klubben?
Det har alltid varit en god atmosfär. Det är just i spelet som utmaningen har varit att få alla att göra sitt fullt ut, för att laget ska leverera. Det handlar mycket om ledarskapet i hela föreningen, som jag tror är Villas största utmaning. Att vässa till det för att bli riktigt framgångsrika. Det handlar inte bara om vem de har för tränare år efter år utan ända uppifrån, från klubbledning och ner. Vad har de för riktlinjer, vart vill de nånstans och hur strategiska är de när de bygger lag? Ibland har de försökt ta lite genvägar och då blir man inte framgångsrik, i alla fall inte på sikt. Det går nån enstaka säsong.
Vad tänker du då på för genvägar?
SM-finalåret var kanske den säsongen då vi spelade som bäst taktiskt. Sen kan man alltid spekulera i att vissa lag tappade slagstyrka och fram och tillbaka, men ändå fanns det nånting som alla verkligen trodde på och jobbade kring. Vi hade tre fantastiska spelare längst fram i Bryngel, Davva och Danne. De gjorde väl 90% av alla poäng, men alla byggde för det. Samtidigt som de i sin tur byggde för att vi skulle spela bra bakåt. Alla hade en roll som lyftes och gjordes viktig.
Danne har sagt, om den säsongen, att ni hade ett lag som egentligen inte ska kunna gå till final. Ni startade finalen med Rönnqvist och Björling på mitten, med Malmquist som bytte, och det är ju inte ett mittfält som ger skrämselhicka med dagens mått mätt.
Nej, rent spelarmässigt så hade vi inte den bästa truppen. Men samtidigt, ett par år senare kanske vi hade en bättre trupp men lyckades inte. Det är verkligen ett bevis på att om man hittar sina roller och gör det fullt ut kan man ändå nå framgång. Det är klart, det är inga landslagsmeriter på de spelarna du nämner. Men ändå, de gjorde sin roll jäkligt bra. Det är viktigt att ha både och. Både så kallade vattenbärare, och vad man nu vill… Det kanske är de spelarna som är de viktigaste många gånger, som man glömmer bort och som kanske får för lite cred kan jag tycka.
Då tänker du på en sån som Rönnqvist?
Framför allt han. Som alltid gör sin roll och som ibland, kan jag tycka, har fått lite oförtjänt mycket kritik om att han vänder ur och så. Men det är ju hans uppgift, så att nån annan ska kunna briljera. Det är det som publiken inte riktigt ser alla gånger, utan det är oftast de som gör målen som syns och när man förlorar så undrar man ”vad gjorde de andra?”. Då har man inte riktigt fattat grejen tycker jag. Hur ett lag fungerar. Det var som jag sa tidigare att det var Davva, Danne och Bryngel som gjorde nästan alla poäng, för att alla byggde för det. Sen är det klart att det studsade lite rätt, man går inte till final utan att ha lite flyt. Samtidigt som en del lag kanske tappade lite slagkraft. Det var en del spelare i Ryssland det året, men ändå är det en väldigt bra prestation.
Det har också funnits kritik för att man inte matchar de yngre spelarna tillräckligt. Ett väldigt tydligt exempel, som jag kommer att tänka på, är i den tredje semifinalen mot SAIK 2014 då Danne, Davva och Bryngel var extremt trötta på slutet och Simon Artig knappt fick spela alls. Hur ser du på det här med att ge yngre spelare chansen?
Det är svårt det där. Jag vet att många pratar om att Villa satsar inte på de yngre, men samtidigt måste man ha en viss kvalitet för att vara med och spela. Det är lite dubbelt det där. När man hamnar i såna fajter kanske man hade tjänat på att ha vilat de spelarna litegrann under resans gång. Men då måste man jobba in det under serien redan. Det är lite sent att börja med det i en semifinal. Det är inte sjysst mot nån. Men det är tränarna som styr det där.
Artig är inte det enda exemplet, det är många av de yngre som har fått sitta väldigt mycket på bänken och många av dem som också har lämnat klubben.
Ja, så är det. Det kan man alltid fundera på, vad det beror på, men det är nog en kombination. Klubben har värvat in spelare och värvar man så måste ju de spela. Det blir för dyrt att ha dem på läktaren eller bänken och då kanske det går ut över de yngre och egna. Det är ett val man gör som förening.
Jag tänker också att de senaste säsongerna, när Villa har haft ganska stor trupp och vissa spelare har hamnat i frysboxen ganska rejält, t ex Daniel Lehnbom. I en sport som bandy så måste det vara väldigt svårt att motivera sådana spelare?
Det är klart att det är. Det är svårt att hitta farmarlag att spela i och det är då man kan fundera på ”strategiska värvningar”. Hur man tänker när man värvar? För det är ju också så att det var längesen nån egen produkt slog sig in. Nu börjar det hända lite, det är jätteskoj. Jag tror mycket på Florén framför allt, men innan dess tror jag att Daniel Skoog var den senaste egna produkten på ordinarie plats. Han är född -85.
För att återgå till Björling, just att han ändå startade SM-finalen 2012 och efter det har han inte fått mandat som du sa tidigare. Hur har det påverkat hans utveckling?
Nej, men då kom Jesper Eriksson och Pär Törnberg och det blev ju på hans plats. Det är så svårt att säga men jag tror man hade kunnat få ut mer av honom.
Hur ska man göra då, för att få ut mer? Det finns flera spelare, på senare tid, som inte riktigt har fått ut sitt bästa. Tim är ett sånt exempel och Matte Johansson.
Det är väl hur man bygger lag? Det börjar nånstans uppifrån, i ledningen, och sipprar ner. Jag tror att man kan bli bättre på att lyfta de så kallade ”vattenbärarna” och höja statusen på det arbetet. Det är en del i det hela. Att göra varje roll viktig, oavsett vad supportrar säger, för de vill ju se resultat och mål. Men de som jobbar med laget måste skärma bort det där och inte påverkas av det, utan hela tiden lyfta upp det som måste göras i laget. Skitjobbet, grovjobbet. Det tror jag man behöver höja statusen på.
Och även supportrar ska förstå det?
Det behöver de inte göra, men föreningen måste ändå vara så pass stark att hålla det borta ifrån laget och hela tiden lyfta det internt. Det tror jag är en nyckel.
Är det vad som saknas för ett SM-guld?
Jag tror det. Jag är övertygad om att materialet för att vinna har funnits i ett par år. Det vet jag att en del inte tycker. De vill ha in fler stjärnor, men jag tycker att materialet har funnits. Det är min åsikt. Det har inte förvaltats fullt ut, tyvärr, och det känns lite frustrerande att inte ha kunnat vara med och vinna. Jag borde haft ett eller ett par guld. Sen är det små marginaler när man når en semifinal. Det är ju detta SAIK är bra på. De tappar landslagsspelare och plockar in alla möjliga rollspelare som går in och gör samma jobb. Så ja, jag tror att det är där det sitter. Det är min analys.
Det är alltid en jämförelse med SAIK. Den ligger nära till hands för alla.
Ja, sen behöver man inte spela som dem. Jag tror inte på att kopiera ett spelsätt, Villa ska bygga på sina styrkor men också orka göra det från omgång ett till sista match. Sen om det har börjat vackla litegrann i slutspelet, då har man tappat det konceptet litegrann. Det blir lite mer på individuell basis och då orkar man inte riktigt.
Vad tror du om Muhréns ingång där?
Det är ett spännande namn! Jag tror att han har mycket att komma med. Han kan nog få in lite nya perspektiv.
När man tittar tillbaks på de här tio åren så har det egentligen varit ganska stor spelaromsättning och även en del turbulens i ledningen efter Sparris intåg 2008/2009.
Hans styrka ligger i att skapa evenemang, få sponsorer och göra show av bandyn. Alltifrån det att han kom in har det varit hans största bidrag. Just att det har blivit en annan proffsighet, runt evenemang och ekonomi och reklam. Sen har nackdelen varit att han har hamnat på lite för många stolar. Han kanske skulle hålla sig till det han är bra på.
Då tänker du på att undvika…?
Det sportsliga. Ja.
2009/2010 anställdes faktiskt en sportchef i form av Jon Ljungberg.
Det var ett steg i rätt riktning men hans huvudsakliga uppgift var främst mot ungdomssidan.
Året efter kom Anders Uhlin in istället för Jon Ljungberg.
Jag vet inte hur mycket han var inne egentligen. Det var nog ett litet gästspel. Jag tror inte att han jobbade så mycket. Det var min bild i alla fall. Jag tror att ambitionen med honom var att han skulle ha en större roll men sen… om det var hans privata arbete som gjorde att han inte var med så mycket som det var tänkt? Jag såg honom nån enstaka gång bara.
En sportgrupp tillsattes också, som skulle fokusera mer på det sportsliga då tänker jag?
Men mycket landade nog ändå i knät på kontoret tror jag.
Det funkade inte riktigt i praktiken då?
Det kan man se på olika sätt, men det känns som att vi hade behövt ha en tydligare sportchef. Jag tror det är bra, det är mycket frågor att hantera. Det gäller att landa i nånting, men det känns fortfarande som att det är ”skjuta från höften” litegrann. Det jagas namn snarare än den som passar in i modellen. Då får man anpassa modellen efter vad man får istället. Jag tror att man ska tänka åt andra hållet. Vad jag har förstått så fiskas det väldigt mycket varje år på många spelare, man är ute efter många namn och det skapar också osäkerhet i en grupp. Väljer man istället att handplocka för att byta lag, det tror jag är modellen i all organiserad verksamhet. Att modellen får styra och så plockar man in, inte den bästa spelaren rent individuellt, utan den bästa på den positionen som man är ute efter.
T ex värvningen av Lars Fall som har ersatt PG på ett väldigt bra sätt. Snarlika spelstilar, väldigt duktiga passningsspelare båda två.
Det är ett typexempel på en väldig bra värvning tycker jag. Han har ett lugn och är strategisk, som Moen. Lars Fall påminner om honom också och det är det Villa behöver. Spelare som lugnar ner, håller i och sätter bra passningar. Han är inte, det vet han ju själv, den snabbaste spelaren som dribblar igenom åtta man. Men han kan passa förbi åtta man. Det finns andra som har speeden och det är det som det handlar om i ett lagbygge. Hitta olika kompetenser och styrkor och få till en bra helhet.
När det kommer till att värva spelare så är det inte bara att spelaren som ska trivas utan det är flickvänner och fruar också.
Det är ju det. De kanske ska ha ett jobb och kanske bygga en framtid. Det är det som är utmaningen i bandyn, att få till ett helhetskoncept. Det är inte bara att plocka hit en spelare. Det är inte lätt, det ska man faktiskt ha full respekt för. ”Varför värvar man inte den eller den”, men… helheten. Sen är det attraktionen också. Det är klart att Hammarby och Stockholm, det är ganska mycket vunnet på bara staden. Bandyn är inte hela året, det är några månader som man inte spelar också. Det gäller att paketera alla värvningar.
Hur tycker du klubben har lyckats med det då?
Nu kom jag hit själv och ganska ung. I Lidköping som stad, har jag förstått, finns det många som sluter upp. Företagare och privatpersoner möjliggör mycket. Det tror jag nog, att intresset har hjälpt till mycket för att skaffa hit spelare och möjliggöra värvningar. Även om man kan erbjuda en hyfsad lön bandymässigt sett är det inte det som avgör i slutändan för många. Det är helheten.
Man kan säga att du har varit med om en hyfsad resa i alla fall.
Ja, jag har haft förmånen att få vara med och bygga upp nånting och etablera föreningen på allvar. Nu var det sjätte raka semin förra säsongen och då har jag fått vara med om fem. Såklart att det hade varit kul att vara med och vinna, men det är små marginaler. Det har ju hänt mycket, både sportsligt och ekonomiskt.
Ja precis. Ett minus på 2 miljoner var det när du kom till klubben.
Det var efter 04/05 som Sparbanken i Lidköping och Thunbolagen gick in, i samband med att jag kom hit, med ett treårigt sponsoravtal. Då handlade det också om att föreningen skulle gå plus för att det skulle slå ut. Då började en ekonomisk resa. Just 04/05 var det litegrann kring kontrakten och hur de baserades som gjorde att föreningen tappade men spelarna fick hyfsat betalt. Det var lite felräkning på hur det skulle fördelas och det skapade en viss irritation på sina håll. Jag kommer inte exakt ihåg, men det var hur det låg till med fördelningar och annat. Det var väl egentligen där de började bygga, 04/05. Att gå från ett rejält underskott till att bygga upp det över tid.
Till att vara ledande som man är nu. Nu är det plus 2 miljoner istället, med en omsättning på 15 miljoner per säsong.
Ifrån 8-9 miljoner. De var till och med nere på 7.
Fördubblat publiksnitt.
Första året jag var där så var det nog närmare 3000. Sen tappade vi.
Du har varit inne mycket på att du gillar det här med lagbyggen. Hur ser du på framtiden, skulle du kunna tänka dig en ledarroll inom Villa eller är Villa ett avslutat kapitel för din del?
Nej, jag tänker inte på det sättet. Jag gillar som sagt var att jobba med lag och en ledarroll ligger väl nära till hands någon gång.
För att summera det hela så blev det 304 matcher och 42 mål i Villatröjan till slut. Är det nåt ytterligare som du vill tillägga?
Jag vill tacka alla som har jobbat och jobbar kring klubben och framför allt de ideellt arbetande som gör det möjligt att driva föreningen. Det är ofta det som ger mest energi, när man ser hur rörda och hur glada människor blir av en seger på isen. De jag tänker på främst är Gunnar ”Korken” Abrahamsson och Tord Broberg som tyvärr har gått ur tiden. Men också ett stort tack till alla supportrar som lägger tid, energi och pengar på att hylla laget och som har stöttat mig under mina 10 år i föreningen.
