En onödig hemmaförlust mot Hammarby
Efter vad som kändes som en väldigt onödig förlust hemma mot Hammarby ser chanserna till en topp två-placering plötsligt väldigt mycket mindre ut. I en match som bjöd på fantastisk underhållning och ett par sanslösa mål var det till slut Bajen som kunde åka hem med båda poängen. Jag är inte särskilt förtjust i klyschor, men idag kändes det som att de berömda marginalerna verkligen vände oss ryggen.
Sedan det beryktade raset i Göransson Arena så har Villa haft en förlustfri svit på nio matcher. Utöver det så har de också visat att de börjat få riktig ordning på försvarsspelet, plus att ett antal spelare (jag tänker främst på Bryngelson, Eriksson, Björling och Fall) har börjat hitta rätt i sina roller på ett annat sätt än tidigare. Det kändes dock lite på förhand som att Hammarby hemma den här dagen var matchen då de verkligen skulle visa att de är ett lag som kan utmana om en plats i SM-finalen. Något som många ute i landet (och även jag personligen, skall erkännas) har tvivlat på en aning.
Efter de första 20 minuterna var min påtagliga känsla att det här skulle gå vägen. Det stod förvisso 2-2, men Villa både kunde och borde haft ledningen med minst ett par bollar i mitt tycke. Daniel Andersson var på ett strålande spelhumör med flertalet läckra solonummer, varav ett slutade med ett slag på klubban och borde ha renderat i ett straffslag, och Petter Björlings balansakt på kortlinjen innan han rundade Patrik Hedberg, som ändå på något obegripligt sätt lyckades rädda, var sannerligen värd ett bättre öde. Hammarbys mål kom till via slarv från en enligt uppgift inte helt kurant Jesper Eriksson. Vid första målet drällde han med bollen så att Markus Kumpuoja kunde bryta och servera Pizzoni Elfving kvitteringsbollen och vid det andra var han för sen i uppflyttningen och upphävde samme Kumpuojas offside. Jesper flyttades sedermera upp på mitten medan Björling till stor del fick sköta halvspelet, vilket nog var klokt.
Trots att spelet jämnades ut och resten av halvleken blev mållös fanns det ingen direkt anledning att oroa sig. Bara en sådan sak som att en av atmosfären uppenbart njutande David Karlsson log brett och avslappnat i halvtidsintervjun fick de sista eventuella nervknutarna att lösas upp, åtminstone på mig. Vi vet ju sedan tidigare att andra halvlek i regel är Villas bästa. Och när den inleddes med Björlings hyperkänsliga flipp och Bryngelsons fullständigt enastående jongleringsnummer, 6 tillslag i luften innan han naglade fast bollen i taket, var jag helt övertygad om att detta skulle gå vägen. Men bandy vore inte bandy om det inte var så bedrägligt, för mindre än fem minuter senare var Hammarby i ledningen för första gången efter två otroligt snygga mål. Patrik Nilssons distinkta halvvolley gav kvittering och Adam Gilljams i det närmaste otagbara distansskott satte Bajen i förarsätet.
Därefter följde en total Villadominans, där Hammarby föll tillbaka mer och mer i banan. Ett spel de behärskar till fullo på ett imponerande sätt, men som på något vis känns ovärdigt ett lag med så starka offensiva kvaliteter. Tim Persson lyckades faktiskt också kvittera, dock utan att det protokollfördes. Nu ska man nog inte vara alltför bitter på domarna för att de missade detta då det hela gick väldigt fort, men när Hammarbyförsvaret rensade undan bollen visade TV-bilderna utan tvekan att bollen var ett par centimeter innanför mållinjen. Knappt, men ändå tydligt.
Det dröjde hur som helst inte så länge till innan 4-4 noterades ”på riktigt” då Bryngelson förvaltade returen på David Karlssons skott. 5-4 kunde också mycket väl ha kommit någon minut senare genom samme Karlsson, men då var stolpen i vägen. Istället gav Gilljam återigen Hammarby ledningen på ett nytt distansskott. Den här gången kändes det dock inte fullt så otagbart. Nog för att bollen dök hastigt, men frågan är om inte Säleby får ta på sig det målet. Istället för en ny kvittering kunde sedan Ulf Einarsson slå spiken i kistan med 6-4 på retur efter Patrik Nilssons skott och Villas första hemmaförlust i seriesammanhang på drygt två år var ett faktum.
Det är med splittrade känslor jag försöker komma med något som sammanfattar denna TV-upplevelse. Å ena sidan är det en förlorad fyrapoängsmatch, vilket är förödande för chanserna att nå en topp två-placering. Den kändes dessutom med tanke på matchens karaktär, så fullständigt onödig. Utebliven straff, bortdömt mål, 28-14(!) i avslut, 10 resultatlösa hörnor (mot Hammarbys 3) och ett par riktigt billiga mål i baken kan få vem som helst att bli bitter. Det kan också låta som dåliga bortförklaringar, men det är inte det som är avsikten här. Hammarby gjorde taktiskt sett en bättre match än Villa och var framför allt betydligt mer effektiva, men efter att ha sett Villas samtliga fyra halvlekar mot Hammarby i år och i mitt tycke varit det bättre laget i tre av dem så inger det också en känsla av hopp. För mig är det, tillsammans med det faktum att laget börjat hitta spelet på senare tid, bevis nog på att Villa ÄR en SM-finalkandidat. Vägen dit ser svårare ut i och med dagens förlust, ingen tvekan om det, men det är långt ifrån en omöjlighet. Det gäller dock nu att studsa tillbaka snabbt och att göra det med råge borta mot Vetlanda på torsdag. Med tanke på att Sandviken och Hammarby möts redan dagen efter finns en stor chans att gapet till andraplatsen återigen minskar. Bara det skulle göra bandylivet lättare att leva.
