Förlust mot Hammarby
Publikfiaskot i Tele2 Arena innebar dels att Villa inkasserade säsongens tredje förlust och dels att SM-finalarrangören fick sig en rejäl tankeställare inför hur man bäst gör is som är spelduglig i längre än 20 minuter. Att Villa spelmässigt sett stod för en av säsongens absolut bästa insatser kommer tråkigt nog i skymundan.
Inte ens 4000 åskådare bänkade sig i en av landets största idrottsarenor för att se elitbandy denna afton. Orsaker till, och ursäkter för, detta kan vi slänga runt hur mycket vi vill, men det är bara att konstatera att det är en pinsam siffra för samtliga inblandade. Nästan lika pinsamt var att man inte kunnat ordna en is som räckte till ens en halv match sammanlagt. Djupa sprickor gjorde att bollen i samband med Villas första hörna efter två minuter, på en helt nyspolad is, faktiskt hoppade över Martin Johanssons klubba när han skulle skjuta. Mot slutet av halvlekarna levde bollen sedan mer eller mindre sitt eget liv och spelarna såg stundtals amatörmässiga ut när de försökte kontrollera den. Det är bara att hoppas att man hittar en lösning på detta till den 14:e mars, då SM-finalen skall spelas på samma arena.
Matchen då?
Jo, glädjande nog kan man konstatera att Villa levererade så gott som rakt igenom med bra fart och variation anfallsmässigt. Bakåt såg det också mycket stabilt ut, men två enkla misstag i första halvlek gav också Hammarby den 2-0-ledning man hade med sig i halvtid. Passningen fram till Adam Gilljams 1-0 nådde fram besynnerligt lätt och det såg ut som att åtminstone ett par Villaspelare hade kunnat bryta bollbanan på vägen fram till målskytten. När sedan Stefan Erixon gjorde 2-0 i öppet mål så var det efter en retur som såg tämligen onödig ut. Utöver detta hade Hammarby en boll i ribban, samt att Säleby fick göra en riktigt kvalificerad räddning på ett friläge. Detta var i princip vad Hammarby skapade under den första halvleken. Villa däremot, skapade desto mer. Efter tio minuter både kunde och borde såväl Daniel Andersson som David Karlsson ha varit noterade i målprotokollet, men Patrik Hedberg i Hammarbys mål visade att han denna kväll skulle komma att vara precis så omöjlig som han av någon anledning alltid tenderar att vara mot just Villa. När första halvlek summerades hade vi räknat in ytterligare en handfull riktigt heta lägen, som en normal säsong hade gett en utdelning på åtminstone fyra mål. Men den här säsongen har som bekant visat sig vara precis allt annat än normal.
I andra halvlek fortsatte Villa att dominera och det gav så småningom också utdelning när Johan Malmquist dundrade in 2-1 på hörna i den 54:e minuten. Efter detta hängde inte en kvittering i luften, den låg snarare och svävade halvannan centimeter ovanför isen. Därför kom Hammarbys 3-1 minst sagt som en blixt från klar himmel. X:et slog matchens snyggaste passning i lagets första lyckade anfall i andra halvlek och fri med Säleby gjorde Markus Kumpuoja inget misstag. När sedan Jesper Jonsson kunde göra 4-1 var Villa, trots att de varit klart bättre, ändå ett slaget lag. Målet föregicks av att Martin Johansson tappat klubban på ett väldigt egendomligt sätt och på så vis lämnat utrymme åt förspelet till målet. Villaspelarna protesterade högljutt, men fick inget gehör hos domarna. Jesper Bryngelsons reducering ingav ett visst hopp, men när Hammarby i nästa anfall fick en straff som Robin Sundin naglade fast i nätmaskorna bakom Säleby så gick luften definitivt ur bortalaget och Hammarby kunde sedan defilera mot segern.
Det är med kluvna känslor man sammanfattar den här matchen. Man kan å ena sidan vara glad och lättad över att spelet äntligen funkar och att Villa skapar chanser som lätt borde ha räckt till seger. Man kan å andra sidan vara både arg och besviken över att de inte lyckas vara mer effektiva. Med normal utdelning hade det här varit en match som kunde ha höjt självförtroendet markant och kanske inneburit den islossning vi väntat på. Nu blev det istället en match där man på nytt är frustrerad och uppgiven, fast av en helt annan anledning än tidigare under säsongen.
David Karlsson går mållös av banan, Daniel Andersson gjorde en av sina sämre matcher på länge och kom inte alls till sin rätt. Däremot visade Lars Fall riktigt hög klass och att hans passningsklubba har saknats mer än man någonsin trott under hans allt för långa skadefrånvaro. Försvarsmässigt finns egentligen inte mycket att anmärka på, frånsett sista tio minuterna, då det både chansades och fuskades en del i hemjobbet i jakten på reduceringsmål.
Kan Villa upprepa den här insatsen mot Broberg på fredag och dessutom göra mål på sina chanser så kommer det utan tvekan att bli seger. Men vid det här laget är det bara att inse att det för Villa till 90% handlar om psykologi mer än något annat. Låt oss hoppas att ”Sixten” serverar självförtroende på flaska i bussen hem från Stockholm ikväll. Det känns som att det är det som saknas mest för närvarande.
