Inför: Edsbyn - Villa
Tio dagars bandyabstinens är så äntligen slut. Jag borde egentligen skriva elitserieabstinens men sanningen är trots allt att betydelselösa träningslandskamper inte lindrar mitt sug det minsta. Detta har på ett formidabelt sätt redan avhandlats här på SF av Andreas Söderman så jag tänker heller inte gå närmare in på ämnet än att jag konstaterar att jag under landskampshelgen tänkte vartenda ord han sedermera skrev.
Nej, att Villa går igång i elitserien är det skönaste som hänt den här veckan. Det känns nästan lika skönt som segern mot Västerås just före uppehållet kändes. Det har på flera sätt varit en jobbig första halva av serien och jag är den förste att erkänna att jag var väldigt nervös inför matchen mot Västerås. I matchintervjun på Villas hemsida fick man också veta att det fanns fler som var det. Jesper Eriksson pratade om en mental snarare än fysisk trötthet efteråt och sade också att anspänningen inför matchen var något utöver det vanliga. Mot denna bakgrund var det också desto skönare att se Villa agera riktigt stabilt för första gången denna säsong. De släppte förvisso in två tidiga mål efter minst sagt tveksamma försvarsinsatser, men efter det var första halvlek en ren njutning.
Andra halvlek var inte riktigt lika fantastisk, men jag väljer ändå att se det positiva. Trots att laget efter 5-3 slappnade av alldeles för tidigt och släppte in Västerås i matchen på nytt när den redan borde avgjorts är naturligtvis inte bra. Det som däremot kändes riktigt gott är att Villa, trots den omnämnda anspänningen och nervositeten som logiskt sett borde gjort sig än mer påmind i ett sådant läge, bara lade in en växel till och tog hem matchen. För att det skulle göras helt enkelt. Och det är den styrka man vill se laget visa upp i sådana lägen. Den styrka man de senaste säsongerna dessutom har vant sig vid att laget visar upp i sådana lägen. Man lyckades också riktigt bra med försvarsspelet för första gången på väldigt länge. När hände det exempelvis senast att Johan Esplund var närmast osynlig i 90 minuter på en bandyplan?
Den aktuella bortamatchen mot Edsbyn har nu stor potential att bli ytterligare ett kvitto på att Villa är på rätt väg. Den har dessvärre också potential att bli matchen som skickar oss tillbaka på noll igen. Att starta upp igen efter tio dagar är i sig ganska ovisst. Att göra det efter en säsongsinledning som genererat så pass många frågetecken som den här har gjort gör det ännu mera ovisst. Att starta upp borta mot Edsbyn just, gör det hela lite för ovisst för att jag ska känna mig helt bekväm i fredagsmyset.
Sedan klubben flyttade inomhus inför säsongen 2003/2004 har Villa varit där 14 gånger. Endast en gång har det slutat med seger (7-4, 2012). I övrigt, tretton förluster och en sammanlagd målskillnad på smått fruktansvärda 50-121! Detta är statistik och inget mer och den här matchen har ingenting med de senaste 14 att göra, men Villa och Svenska Fönster Arena är en kombination som ytterst sällan genererar några hurrarop bland oss Skaraborgare. Därför tänker jag ligga mycket lågt med mina förväntningar i det här läget. Ett kryss skulle, i mitt tycke, vara en mer än tillräcklig bekräftelse på det där kvittot om den rätta vägen.
